ich bin dann könig und du königin

Staden är våt, det har blivit kallt igen. Jag har köpt en fröpåse med Portula grandiflora, (kanske det heter portula eller portulablomster på svenska, på min påse står det Portulakröschen, den som orkar må googla), men det har småregnat hela denna eländiga eftermiddag vilket förhindrat allt balkongarbete. Alltid när det regnar och är kallt framåt våren snörps mitt berlinhjärta ihop och mina känselspröt växer sig tio meter långa, jag uppfattar vilt främmande människors sinnestämningar, jag ser barn med otvättade ansikten och strykvana hundar och tonåringar så giriga efter uppmärksamhet, så förvuxna deras kroppar, jag lägger märke till allt detta som jag annars inte ser och det tar sig in i mig, sipprar in genom någon spricka i det som är jag och pockar på att få finnas där, och jag blir alldeles matt och sorgsen av all den ensamhet som finns bland människor, av all den olycka som folk tåligt bär runt på och all längtan och alla känslor. Jag vill lyfta upp dem och blåsa dem över håret, jag vill vara tio meter lång passande till mina tio meters känselspröt.

Om jag lutar mig ut genom fönstret och tittat åt öst kan jag se Gropiusstadt. Det är det gigantiska höghusområde med ca. fyrtiotusen invånare där Christiane F. växte upp. På avstånd ser det inte så illa ut. Men det är långt dit, jag har aldrig varit där. Om jag vuxit upp där skulle jag sannolikt inte sitta här med mina slokande långa känselspröt.