kein gott, kein staat, keine arbeit, kein geld

Vi lättar upp stämningen med melodisk samhällskritik! Eller är det individen det handlar om? Ständigt dessa dubbla bottnar.

Men iallafall, snygga tyskar:

kierkegaardsblogg

Kära religionen,

hur står det egentligen till med dig i Sverige? Är det värre nu än det har varit tidigare? Varför hör jag bara ur otäcka munnar om dig? Varför förstår ingen vad du handlar om? Varför är det som det är med dig där uppe i norr? Varför lånas du till allehanda spektakel men inte till det som du är till för? Var är ditt brinnande svärd? (Kan du inte köra ned det i halsen på de enögda antisemiter som kryper fram ur alla möjliga hål just nu, förresten? Jag hade aldrig kunnat tro att skulle vara så många, jag hade aldrig kunnat tro att de skulle vara så grammatiskt obevandrade.) Religionen, jag önskar att du ville slå tillbaka. Jag önskar att du ville låta förklädnaden falla och sanningen runga, jag önskar att du även i Sverige kunde bestå av filosofiskt skolade, tänkande människor med en ryggrad av stål, jag önskar att de ville resa sig ur mängden och vråla. Men jag hör ingenting. Det hörs aldrig någonting norrifrån.

Kierkegaard, du fattas dem.

bücher kaufen, hier entlang

Oh vilken fin upptäckt jag har gjort! Ett fyrfaldigt hurra! Zweitausendeins har öppnat en filial i Mitte! Vid Oranienburger Tor, vilket alltså betyder att de nu även finns på ett ställe där man har vägarna förbi lite då och då. De har tidigare i Berlin endast funnits i Charlottenburg (ärevördiga stadsdel, jag skulle gärna bo i dig i en sjurummare med tre balkonger och 20-talsparkett i fullgott skick om du bara lät mig, jag lovar att smälta in och låtsas som om jag hörde dit, vad sägs?), på Kantstraße, men nu finns de som sagt också på Friedrichsstraße. Zweitausendeins firar för övrigt 40-årsjubileum i år – “Ofriserade sedan 1969“ som det står på deras egna sida, hittar man här.

Zweitausendeins är en bokhandel med egenproduktion som finns i de flesta större tyska städer, via mellanhänder finns deras sortiment också i många mindre. Och det är en sådan bra bokhandel! Här i Tyskland har vi ju fasta bokpriser, vilket jag tycker är ett anständigt sätt att hålla uppe nivån på litteraturen, men det innebär såklart också att en del böcker kostar skjortan. (Bundna utgåvor 20-30€, pocket 8-15€, fast det är åtminstone rejäl pocket och inte de här sladdriga sakerna som kallas pocket i Sverige.) Det som är så fint med Zweitausendeins är dock att deras utgivning och övriga sortiment är extremt prisvärt. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Till exempel har de en fetis-Kierkegaard (innehållande bl. a. Enten-Eller och Filosofiska Smulor, eller vad den senare nu må heta) på över tusen sidor för ynka 7,99€. Och en tvåspråkig utgåva av Illiaden & Odyssén, också för 7,99€. Ah, och en bok som jag har velat ha i min ägo länge – denna. Nyöversatt från franskan med anledning av Huysmans hundrade dödsdag. (Todestag, nej...man säger väl knappast dödsdag på svenska....men vad sjutton säger man då? Dödsjubileum? X antal år förgångna sedan X:s död? Eller kanske det verkligen heter dödsdag?... okej då.) En påkostad utgåva med bladguldskant och extravaganta herrar i efterordet för 17,90€, ja tack!

De har förresten ganska mycket konstböcker också, samt musik på CD och DVD. Vad kan man mer begära? Nya filialen i Berlin ligger här, och den i Charlottenburg ligger här.

Ibland finner man böcker på engelska hos dem, till exempel en fotobok med bilder från slutet av 1800-talet tagna i Sankt Petersburg när det begav sig. (Deras internetkatalog fixar inte länkningar till enskilda verk vidare bra, tyvärr, ursäkta.) Men besök kan alltså löna sig även om man inte talar tyska.

fy skam

Portulaca grandiflora, om vi får be! utropade igår samtliga botanikintresserade och självklart oförvillade bloggläsare som tagit sig hit enkom för att råka ut för grövsta tankspriddhet. Och sedan fortsatte de: Praktportlak säger man på svenska! Det vet ju alla!

Jag vågade inte genmäla att jag tycker att praktportlak låter som en fisksort. Prakt- är fint, men portlak... nä, det får mig att tänka på kajak, is i vak, lakrits (jag är från södra Sverige, där uttalas det láckris och inte laaaaakrits med ett a dovt och långt som om det ropas ur graven), palsternacka, portvakt och jag vet inte allt... Praktportlak, hur ska jag vänja mig vid det? Det låter inte som tjusiga soltörstande blommor i vilt sprakande färger! Och det är vad jag ser på påsen, det är vad jag förväntar mig. De ska spira outtröttligen medan jag sitter och dricker ett lagom dyrt vin om ljumma sommarkvällar just innan de sluter sig för natten. Sedan, när jag reser mig för att gå in stryker jag försiktigt med handen utmed jordkanten för att fastställa om det är lagom torrt (portulaca grandiflora vill ha det torrt, soligt och inte för näringsrikt, hon är en tuffing to the core) och visst är det, blomsterPRAKTEN talar sitt tydliga språk.

So und nicht anders soll es sein.

ich bin dann könig und du königin

Staden är våt, det har blivit kallt igen. Jag har köpt en fröpåse med Portula grandiflora, (kanske det heter portula eller portulablomster på svenska, på min påse står det Portulakröschen, den som orkar må googla), men det har småregnat hela denna eländiga eftermiddag vilket förhindrat allt balkongarbete. Alltid när det regnar och är kallt framåt våren snörps mitt berlinhjärta ihop och mina känselspröt växer sig tio meter långa, jag uppfattar vilt främmande människors sinnestämningar, jag ser barn med otvättade ansikten och strykvana hundar och tonåringar så giriga efter uppmärksamhet, så förvuxna deras kroppar, jag lägger märke till allt detta som jag annars inte ser och det tar sig in i mig, sipprar in genom någon spricka i det som är jag och pockar på att få finnas där, och jag blir alldeles matt och sorgsen av all den ensamhet som finns bland människor, av all den olycka som folk tåligt bär runt på och all längtan och alla känslor. Jag vill lyfta upp dem och blåsa dem över håret, jag vill vara tio meter lång passande till mina tio meters känselspröt.

Om jag lutar mig ut genom fönstret och tittat åt öst kan jag se Gropiusstadt. Det är det gigantiska höghusområde med ca. fyrtiotusen invånare där Christiane F. växte upp. På avstånd ser det inte så illa ut. Men det är långt dit, jag har aldrig varit där. Om jag vuxit upp där skulle jag sannolikt inte sitta här med mina slokande långa känselspröt.

vorsicht geboten

Lördag, du har varit roligare:
Steg upp in i norden tidigt för att översätta. Drack kaffe till detta tills hjärtat började slå i otakt, kompenserade med havregrynsgröt och öppna fönster. Cyklade genom tre regnfuktiga stadsdelar till galleriet, jobbade sju timmar utan att drabba samman med någon, cyklade hem igen, stannade för rött ljus vid Görlitzer Bahnhof och där, mitt i cykelbanan, stod en vit liten bil med snett intryckt motorhuv, vänd åt fel håll. Jag väntade på grönt alldeles intill bilen och kikade disträ in genom sidorutan. I framsätet låg skräp, glasspapper bland annat; när jag höjde blicken såg jag även två spruckna air bags, fläckade i rött.

ske bot

Jag tänkte på hur varmt det har blivit här, hur långt syrénerna som växer på bakgården redan har hunnit och att det överraskar mig vartenda år att de brukar stå i blom nästan en månad tidigare än de gör i den stillsamma del av södra Sverige där jag växte upp. Där blommade de alltid lagom till skolavslutningen och det var alltid över alldeles för fort.

Över påsk tänkte jag även på religionen och hur den verkar ha gått förlorad till svaga eller extrema krafter i Sverige och att jag bör hålla tand för tunga om detta OCH PÅ INGA VILLKOR SKRIVA OM DETTA PÅ BLOGGEN. Som ju ska handla om Berlin i första hand. Sedan var jag tvungen att begrunda sparsamheten med vilken jag hittills har tipsat om fina ställen att besöka i staden. Jag hade nog föreställt mig lite mer esprit från min sida i detta, lite mer rekommendationer med schwung och entusiasm. Sådant som jag själv skulle ha velat bli tipsad om ifall jag hade varit här på genomresa eller på längre besök. Men ja, jag måste ju slita mitt bröd också, och det tar tid. Alldeles för mycket tid. Jag är en usel frilansöversättare, eftersom jag är samvetsgrann och petig - och jag lovar, det är inte detta man tjänar snabba pengar på. Aba genuch jetze.

Påskaftons eftermiddag tillbringade jag på ett anspråklöst och trivsamt café i Neukölln som är lite sådär som jag vill minnas att “alla“ caféer var en gång i tiden när jag var en tjugoårig, bekymmerslös språkskoleelev. Estetiskt tilltalande och billigt, alltså.

Stället heter Café Rix och finns på nätet här. Med en beskrivning på engelska som jag inte kunde ha fått ihop bättre själv, many thanks.

Jag tog ett hastigt foto innan jag lämnade byggnaden:


Nej, jag är ingen boren fotograf. Men jag har öga för detaljer och när jag av en händelse vände snoken uppåt på väg ut fick jag syn på det här i taket:



Berlin, det är så du ser ut.

Gå alltså Rix om ni vill ta en kopp kaffe eller en karaff vin i njutbar omgivning. Närmaste tunnelbana bör vara Karl-Marx-Straße (U7), men man kan väl spatsera från Hermannplatz också, tar inte mer än en kvart.

alla har påsklov utom jag

Långfredag och det märks, det är ganska stilla på gatan nedanför. Inte så många dånande bilar, nästan inget brus.

Jag är trött och slö. Har dragit iland ett nytt översättningsuppdrag som jag måste ta i tu med, men... orka. Och idag av alla dagar. Helst vill jag ju sitta i solen och läsa något rejält, ett glas vin inom räckhåll, men jag har skam i kroppen så jag låter bli.



Ovan bild av Dürer, Kopf des zwölfjährigen Christus, 1506. Kristus som tolvåring.

angående den filmatiserade nationalsocialismen

Borde jag förtydliga vad det är jag menar med sexiga nazister på film? Är det nödvändigt? Det tycks mig så självklart, men det kanske inte är det.

Naturligtvis menar jag inte att det är sexigt med nazister på vita duken, punkt slut. Det känns som en överflödig utsaga. Fast ibland när jag läser svenska bloggar stöter jag på ett sådant sorglöst förhållningssätt till den historiska nationalsocialismen att jag blir alldeles paff. Så kanske bör jag gå till botten med saken.

Kate Winslet satte igång det hela. Hon spelar ju en sexuellt tilldragande kvinna med ett förflutet som fångvaktare under nazitiden i en film som går på bio just nu. Man kan träta om huruvida det är riktigt att någon med så smutsig byk framställs som en fysiskt attraktiv person, dvs. mänsklig. I tysk press har det ofta varit en ryggmärgsreflex att motsätta sig skildringar av historiska nazister som något annat än just nazister, dvs. gärningsmän. När exempelvis filmen Der Untergang kom för några år sedan var det många som höjde rösten i protest mot att Hitler gestaltades som en helt vanlig hysterisk människa och därigenom så att säga “gjordes“ mänsklig. (Jag minns att jag hade ett gräl med en svensk vän om denna film när den hade visats i Sverige, vännen tyckte att den var spännande och bra, jag var av annan åsikt.) Men poängen ligger inte i en eventuell risk för ett bagatelliserande av den onda sidan, den ligger istället i det faktum att nazister alltid har varit mänskliga. Alla nazister var människor (och därför mänskliga) under hela sin levnad. Det är detta som är det näst intill outhärdliga; inga monster, bara människor som du och jag. Ibland sexiga. Här har vi nu min pudels kärna. Jag tycker att det finns något mycket förkastligt i att göra filmer som utspelar sig under den nationalsocialistiska eran om man som regissör inte orkar ta itu med detta. Det finns tusen filmer om denna tid som inte känns, eftersom de inte fångar in vidden av det fruktansvärda, nämligen detta att det var människor som utförde omänskliga handlingar. Det kunde ha varit du, du kunde ha varit en bödel, lätt om hjärtat. Det är troligare att du skulle ha varit det än någonting annat.

De filmer som die Kaschemme rekommenderar på temat sexiga nazister är alltså filmer som jag tycker är sevärda, eftersom de i mitt subjektiva tycke tar tiden och människorna som levde då på allvar.

Ben Becker som SS-soldaten Hans Wieck är en motbjudande gestalt, om än mänsklig. Men innan han kröp in i en SS-uniform var han en ung, snygg man, eller hur?

frühlingsgefühle

Man vet att det är vår i Berlin när man inte kan cykla tjugo meter utan att registrera en sträv bris marijuana.

en sång om kärlek och död

Ah, vilken måndag som är som en söndag! Solsken på balkongen, glass och vin i angenäma mängder. Hur mycket som helst, alltså. Igår, när det verkligen var söndag, satt jag inspärrad på mitt utsugarjobb på ett galleri i Mitte och var vänlig och tillmötesgående mot en stor mängd ouppfostrade turister och andra väldigt snorkiga människor. Sånt tär på krafterna. Men! Mes nuits sont plus belles que vos jours. Brukar jag alltid tänka då, fast det inte ens är sant. ("Mina nätter är vackrare än era dagar", det är en fransk film, ganska sexig, och ett bra vardagsmotto, eller hur? I alla fall om man har det minsta att göra med tjänstesektorn.)

Men nazister på film hade jag ju utlovat. Det kan nog bli en lång serie, men jag håller mig strikt till min egen av slumpen präglade smak. Alltså, jag kom ju på det här eftersom Kate Winslet för närvarande spelar tilldragande i en film om skuld och nationalsocialismen, och jag oroar mig lite för att filmatiseringen inte ska kännas på samma sätt som romanförlagan. Och då slog det mig att jag kunde tipsa om filmer på temat den ruskiga tiden som känns ända in i benmärgen.

Gloomy Sunday från 1999. En tysk-ungersk produktion med skådespelare från båda länderna, varför den internationella titeln väl är den mest kända. Se den, jag lovar att ni inte blir besvikna.

Filmen utspelar sig i Ungern strax före och under andra världskriget. Till en början ett triangeldrama mellan den judiske restaurangägaren László Szabó (spelad av den tyske skådespelaren Joachim Król, i ♥ him), servitrisen Ilona (otroligt vacker!) och pianisten András (även han mycket stilig.) Tjusiga bilder, den fria kärlekens spänningar etc. András komponerar en melodi som han förärar Ilona, vilken är så sorglig att folk börjar ta livet av sig till den. (Tydligen finns det en historisk parallell, en ungersk pianist vid namn Rezsó Seress komponerade en “självmordslåt“ vid den här tiden, wikipedia informerar.) Ilona har ytterligare en beundrare, den tafflige, unge tysken Hans (spelad av rödlätte Ben Becker, ej släkt med Boris) som helst vill dränka sig när Illona inte vill ha honom. Ja, fast sedan går tiden, Hans återvänder till Tyskland men kommer tillbaka. I uniform. Ni kan ju tänka er hur det går.

Här nedan är en scen lite längre in i filmen, när Hans har kommit åter och kräver att András ska spela melodin som han gjorde förr. Men András har slutat spela den efter de många självmorden. Stämningen håller på att bli farlig, då ingriper Illona och börjar sjunga för att locka András till att spela. (Ungerskspråkig version, eftersom skådespelerskan Erika Marozsán är ungerska.)



Och här är den tyska trailern. Den är sevärd, tar bara 45 sekunder, snälla klicka. Filmen i ett nötskal. Jag börjar lipa bara jag ser den.

korrektur

Jag bor inte på fjärde våningen utan på femte. Högst upp. Jag slant med tanken, på tyska räknar man inte med första våningen, den heter helt enkelt Erdgeschoss (markvåning).

Ja, och när jag ändå håller på kan jag förstås inte motstå följande utläggning: Det här med krassen, den har på tyska fått sitt namn via kapucinerbrödraskapet, därför heter den Kapuzinerkresse. Kapucinorden är en självständig undergrupp till franciskanerna, har varit i gång sedan 1500-talet, ni kanske vet. Namnet kommer sig av den spetsiga luvan tillhörande franciskanernas kåpa, tydligen på italienska il cappuccio = liten luva. Check it out. Och just denna luva kan man påminnas om när man tittar närmare på blommande krasse, då skola man finna minst en liten sporre som någorlunda likna ovan omtalade luva. Jaha, det var det. Men det verkar som om även varianten Indianerkresse kan dyka upp då och då, vilket fick mig att minnas att det naturligtvis var indiankrasse jag var ute efter i förra inlägget. Så banalt.

P.S.
Ovan illustration av 1600-talaren Hans-Simon Holtzbecker.

echt krass

Lieber Gott im Himmel, det är sommar ute! 17 grader!

Jag har ju varit inomhus i nästan en veckas tid och har tydligen missat den smygande processen. Det har verkat tämligen grått genom fönstret, och för årstiden kallt. Detta har medfört att jag nu i förmiddags chockats både av solljus och av insikten om att jag inte försått en enda planta till balkongen. Panik! Förra våren var min första med balkong, och jag ägnade hur mycket tid som helst åt att planera och fantisera om kommande blomsterprakt. Vid den här tiden då hade jag redan full fart på tomat, mexikansk tomatillo, en massa örter, luktärt och blandade blommor. Och nu är det redan första april!

Jag ska skynda mig och sätta tomat, kapuzinerkresse (vad heter de...de här röda&gula som slingar sig och som man kan äta...kan de heta krasse? Någonting-krasse.), och lite anspråkslösa ängsblommor idag. Men jag känner mig överrumplad, när jag stod i affären greppade min hand det mest självklara och jag har inte hunnit forma någon slags föreställning om hur jag vill att det ska se ut. (Note to self: Du har en smal, liten balkong där väggfärgen flagnar, på fjärde våningen där det blåser konstant, på vilket sätt skulle det spela roll om du hade börjat i mars med fantiserandet?)

Äh! Förresten kan jag tipsa om Berlins bästa handelsträdgård. Heter Der Holländer, alltså holländaren, och finns på två ställen i stan. Även på nätet! Jag har dock bara besökt den i Treptow, men den kan jag rekommendera å det varmaste. De har fin kvalitet på allt, stort urval och kunnig, vänlig personal. Ligger direkt vid S-Bahn Treptower Park, här är en vägbeskrivning. Förra året köpte jag världens finaste krukfötter där, i form av lejonhuvud. I år blir det väl till att investera i en eller annan planta också. Kanske hängande mynta? Verkar skojigt, jag har för mig att de annars brukar växa väldigt raka i ryggen och ta över rabatten om de får en chans. Eller ett litet rosmarinträd? Gud, så söt.