Jag är trött och slö. Har dragit iland ett nytt översättningsuppdrag som jag måste ta i tu med, men... orka. Och idag av alla dagar. Helst vill jag ju sitta i solen och läsa något rejält, ett glas vin inom räckhåll, men jag har skam i kroppen så jag låter bli.
Ovan bild av Dürer, Kopf des zwölfjährigen Christus, 1506. Kristus som tolvåring.
Jag bildgooglade Jesusbilder förut och det verkar ju vara en outtömlig källa till underhållning! Bland annat hittade jag animation av J omgiven av barn och lammungar som gnistrade och glittrade (bilden alltså, inte lammungarna), jag hittar inte den just nu men den var fantastisk! Lite i den här stilen, fast ÄNNU mer kitsch:
AntwortenLöschenhttp://www.bringinghealing.com/images/Jesus%20and%20the%20lamb1.jpg
Ja, jag vet, det kan vara rätt underhållande, jag kommer ihåg när det kom ut en Jesus Action Figure på den nordamerikanska leksaksmarknaden för en del år sedan, det var hysterisk roligt. Och läbbigt med.
AntwortenLöschenAlltså, jag är rätt kluven. Jag tycker ingenting är kitsch om det...kommer från hjärtat. Särskilt inte om detta hjärta råkar vara troende och det handlar om religiösa symboler. Stora delar av min släkt är katoliker (trogna och avfallna i god blandning) och förmodligen har jag därför en långt högre kitschtröskel än jag skulle ha haft annars. Jag tycker att det är... oschysst... att förvänta sig att troende människor som sällan har åtnjutit en sån hejdundrande skolgång som vi (det är ju i tredje världen som sånt här glittrigt går hem mest) ska se skillnad på fint och kitsch, liksom. Men sedan finns det ju spritt språngande galna nordamerikaner som älskar sånt här också, och dem vill jag inte försvara.
Sedan måste jag säga det här också (förlåt, det blir världens längsta kommentar!), när jag satt och letade efter en illustrativ bild till långfredagsinlägget var jag himla nära att ta en jesus-på-korset-bild, fast jag fick känslan av att just DET skulle vara kitsch isåfall. Att jag skulle göra det till kitsch genom att välja just en sådan bild. Liksom bjuda ut Kristi lidande. Utan någon tyngd. Så det var därför jag tog tolvårsbilden, för jag tycker den är passande, så allvarlig. Och idag är det ju en allvarlig dag hur man än ser på det. Att välja en av Dürers kors-bilder hade känt som att klistra in en glad påskkycklig på något sätt. Och partyt drar inte igång förrän på tredje dagen så vitt jag...eh, tror.
Eller, jag vill inte låta så himla beskäftig. Jga hoppas att jag inte gör det!
AntwortenLöschenJag fattar precis vad du menar, det blir liksom Hello Kitty-Jesus och då kan man visst få fnissa åt det hela. Det är bara mitt huvud som är överhettat och suget på vin, då brukar jag bli... ofokuserad, för att använda en eufemism.
Haha, det är ingen fara. Jag tror att det är lätt att anta en hållning där man skrattar åt det mesta, att vara allvarlig eller att brinna för något är ju att blotta sig fullständigt. Fast det är väl dit alla längtar egentligen, eller? Alltså att hitta något att verkligen brinna för? Det är ju bara det att det är enklare att skratta åt Jesuskitsch eller vad det nu är, det är kanske inte försvarbart men, ja, man gör det liksom. Men det är ju något med religionen alltså, för den ironiska generationen antar jag att den är tacksam att göra sig lustig över. Och jag tror att svenskar många gånger blir chockade över hur man i andra länder (alltså västerländska) tar religionen på så stort allvar.
AntwortenLöschenHmm, jag har faktiskt inte funderat särskilt mycket alls över det här som du märker. Men det är väldigt intressant!