augen zu und durch

Varje gång jag tänker att jag ska skriva något här blir jag knockad av den fula designen och tappar modet ett litet slag. Sedan tänker jag att det kan väl ändå inte var så svårt, man kanske kan ändra lite taggar här och där, visst kan man det, kanske kan till och med jag det, jag jobbar ju med datorlingo hela dagarna faktiskt, let's do it! Sedan märker jag att det inte går, jag blir missmodig igen och tänker trumpet att ska det vara så här så ger jag fan i-att. Det där sista är småländska. Ja, och att jag jobbar med datorlingo är lite av en eufemism, jag jobbar med att översätta datorspel och det jag håller på med mest om dagarna är att hamra iddqd på tangentbordet, varje dag, varje timme: iddqd, iddqd, iddqd, iddqd. Om någon har turen att vara okunnig varför man gör något sådant så använder man alltså det här kommandot för att leta buggar. Buggar är en typ av fel, för att vara kortfattad, och därför något dåligt utom möjligen i anarkistisk mening. För tillfället är jag även lite medtagen av alla dåliga nyheter som seglar runt. Folk som skulle ha trashat min cykel om vi fortfarande gick på högstadiet sitter nu i riksdagen och Oskar Pastior var informant åt Securitate. Människor, jag kommer aldrig att fatta hur ni funkar!

Förresten har jag ont i en tand igen, samma tand som plågade mig i våras, och på måndag ska jag till tandkirurgen doktor D. och få behandling ånyo. Men innan dess ska jag till Leipzig en vända och gå på 85-årskalas. Man får ta det onda med det goda, antar jag.

på det hela taget: allt ok

Tjugo grader varmt i september men jag sitter envetet med jackan på och dricker mitt kaffe i solskenet. Har köpt en asiatisk lykta (ihopfälld på bilden). Någon gång ska jag kanske få ihop ett vardagsrum som ser ut som en spelhåla i Shanghai anno 1932, och då ska jag ligga på min mörkgröna schäslong om dagarna och ge fan i att upprätthålla tukt och ordning, bara dricka te och pyssla med lite blommor på sin höjd.

alles rächt sich irgendwann

Jag har inte slutat blogga, men det händer grejer här, inga bra grejer, och på andra ställen händer det ännu fler och inte så bra grejer som jag måste ta hand om. Antagligen måste jag boka en flygresa hem inatt. Antagligen kommer jag att vara för uppriven eller trött för att kunna blogga under nästa vecka. Nu retar det mig förstås att jag varit för lat för att skriva något här på sistone, det hade varit bättre. Men å andra sidan, kanske sitter jag i föräldrahemmet med nostalgin flödande genom ådrorna och inget vettigt att ta mig för under en längre tid framöver, då vet jag ju vad jag kan ägna mig åt. Also dann.

das ist der sonnenbank flavour

Ja, förlåt att jag är världens sämsta bloggare. Jag vet inte vad det beror på, det kanske helt enkelt inte ligger för mig. Jag är helt uppenbart hämmad när jag skriver här, jag skriver ju inte ett ont ord om någon eller någonting. Och ändå är jag en människa som går runt och bär på en massa groll, är lättretad och rimligt uppmärksam på vad andra människor tar sig för. Jag läser mycket och tycker att det mesta är åt helvete, men det skriver jag ju aldrig för jag är rädd att stöta mig med någon som kanske vill ge mig jobb i framtiden. Jag läste en svensk roman som kom ut 2007 och utspelade sig i svensk 20- & 30-talsmiljö, i och för sig var det dåligt med miljö, däremot haglade det anglicismer som varken författaren eller korret lyckats sållat bort. Detta borde jag ha skrivit ett bitskt inlägg om, jag gick runt och var på dåligt humör i flera dagar på grund av denna bok, men sedan fick jag för mig att det inte hör till god ton att säga vad man tycker, jag tänkte att sådant bör man inte blogga om ifall man har något vett. Folk fattar ändå aldrig vad man menar och det sista jag vill höra är tjat om sura rönnbär, aight? Det är det sista man vill. Jag begriper inte heller varför jag oroar mig för att bli missförstådd, das ist ja sowas von lächerlich.

Det är förresten djuriskt hett utomhus. Alltså, verkligen varmt. Termometern drar mot 40 varje dag, jag sitter inomhus i tvärdrag med en våt handduk virad runt huvudet efter tips från min livserfarna mamma. Jag vet att ni har det varmt i Sverige också, men i den här staden är 39 grader ännu varmare än det låter. Luften står inte stilla, den lindar sig kring alla kroppsdelar som en elektrisk filt, det är en långsam, ljuvlig död.

(Nu börjar det igen: Ska du verkligen använda "ljuvlig" här, är det inte en rätt sliten bild? Väldigt mycket nittiotal? Kommer du inte ihåg att allting var ljuvligt då, det var ditt mest positiva ord? Känns dessutom Per Hagman på ett jobbigt sätt, ta ett annat ord. Och dessutom, det lär ju ha inträffat massor med dödsfall redan, orsakade av värmeböljan, åldringar och bilkokta hundar och så vidare, är det ett lyckat ordval då? Fräscht, verkligen.)

1. Varje död är motsatsen till begreppet ljuvlig.

2. Det jag avundas alla andra människor allra mest är deras otvungenhet.

you remember me

Idag har jag suttit och jobbat för öppen balkongdörr hela dagen med en stråhatt på huvudet och en kanna svartvinbärssaft inom räckhåll. Det känns nästan inte som att jobba då. Äntligen är det helvetiskt varmt och äntligen skjuter det fram gröna stängler, blad och bär från alla håll och kanter på balkongen! Jag är starkt VM-uppeggad, såg matchen Mexiko-Argentina och eftersom jag har ett halvmexikanskt hjärta klappande i bröstet var det ingen vidare kul match, men på lördags räknar jag med andra bullar. På lördag spelar Argentina mot Tyskland. Och apropå detta, kolla mina grannar var i tidningen! Men ni vet ju vem det var som rapporterade exklusivt om denna flagga först, hehe. Ah, det är så varmt och angenämt väder nu att jag inte kan låta bli att gå alla människor på nerverna genom att oavbrutet spela alla mina gamla favoritsommarlåtar. Nästan alla är från 80-talet och den jag diggar allra, allra hårdast är Boys, boys, boys med Sabrina. Jag vet inte hur många gånger jag har försvarat hur bra jag tycker att den låten faktiskt är, det verkar som att folk tror att man är ironisk när man säger att man gillar den. Men jag är nästan aldrig ironisk, jag tycker att ironi som ... koncept? fenomen? ofta är oerhört tråkigt. Platt och förutsägbart, och då går ju själva poängen med det hela förlorad, eller hur? Eller så är det så att jag har ett mycket svagt utvecklat sinne för humor, det kan nog vara så, det har jag misstänkt länge. Men lika glad är jag för det, och nu ska jag helt allvarligt gå och frottera mig med en doktorand i filosofi och en arbetslös konstnär. Glad sommar tillönskas alla läsare!

die verträge sind gemacht

Är på farligt humör, dricker sött spanskt vin och sitter och tittar på gamla nittiotalsvideor med följden att jag tycker att de åldrats med fördel. Åh Elastica, åh Echobelly, åh Gene, åh Menswear, åh min ungdom. Det är ett tag sedan nu. En god vän till mig (som vi har haft för vana att kalla Hypokondrikern när han befinner sig utom hörhåll) har på sin egen enträgna begäran undersökts och återigen undersökts av flertalet läkare på grund av ett till synes bagatellartat symptom som nu har visats sig vara allt annat än en godartad historia. Fler provsvar väntas och jag letar videor från det årtionde då jag var tonåring, kanske letar jag ledtrådar av något slag, vill få ett grepp om tiden som förflutit sedan jag först hade en ungefärlig uppfattning om vem jag ville vara, det kan inte vara så enkelt att människor försvinner och utplånas av en temporär nyck, det måste finnas tecken och det måste finnas sätt att förstå. Det är min fasta övertygelse. Allt annat bedömer jag som högst osannolikt. Min egen bedömning är filosofiskt sett lika sannolik som motsatt bedömning. Det vill säga, det är dött lopp mellan båda sidor, but you lose, because weird lover Wilde is on mine.

meanwhile

Medan jag satt och tittade på matchen Mexiko-Frankrike igår och hjärtat gladdes extra mycket, ägnade sig grannarna åt förberedelserna till idag. Vi gillar inga halvmesyrer i Neukölln nämligen. En halv fasad är precis lagom, det är ju självklart.

résumé

Jag var i Bryssel medan det fortfarande var kallt i luften, det var fint där. Inte alls som jag hade trott. Delar av resesällskapet ville omedelbart flytta dit. Jag skulle kunna vara lycklig Bryssel, tänkte jag, bara min franska vore lite mer presentabel, jag skulle kunna sitta och dricka körsbärsöl och ananasöl hela dagarna, läsa allvarliga dagstidningar i badkaret medan grannarna bråkar på franska genom de tunna badrumsväggarna, kanske till och med ha en sliten balkong att odla lite citronmeliss och mynta på. Skulle inte ens behöva vara ett hus i klass med Victor Hortas.

Sedan kom jag hem och det fortsatte vara kallt i Berlin i en evighet. Jag jobbade med en översättning av ett helt annat slag än jag arbetat med tidigare, det gick utmärkt och för en kort tid kände jag mig mycket tillfreds med mina intellektuella gåvor. Den första sommarvarma dagen fastnade jag sedan med cykelframhjulet i spårvagnsspåret och slog huvudet i asfalten. I en vecka gick jag därefter omkring i lägenheten och stirrade in hos alla nyinflyttade unga grannar tills de började hänga upp gardiner och lakan och handdukar för fönstren, för om man inte kan läsa, hur är det meningen att man ska fördriva tiden då? Mina balkongplantor var inte talträngda precis.

Askmolnet lade käppar i hjulet för mig både i april och i maj, förresten. What are the odds? I april gick jag på ett födelsedagsparty med Mad Men-tema och hade en mycket effektfull håruppsättning. Såg ut som min egen mor när det begav sig. Gick även på ett barndop med klassiskt tema och nu senast var jag förstås på öppningen av den sjätte Berlinbiennalen, den första biennalen sedan urminnes tider som jag inte varit tvungen att jobba under. (På? Med? Nej, inte ”med” för då låter det som att jag haft något att göra med konsten, vilket på ett ytligt plan helt enkelt inte är sant, men har ni någon aning om hur mycket folk som krävs för att hålla igång ett sådant gigantiskt projekt? Det är väldigt, väldigt många. Men i år slapp jag alltså vara en av dem, pris ske gud. Att jobba under själva öppningskvällen är hysteriskt, som New York Fashion Week för akademiker ungefär.)

Vad mer? Jag har nästan slutat bita på naglarna igen. Min balkong är starkt på gång. Det rödsvartgyllene landslaget ligger också i startgroparna, j'adore Ballack men det verkar gå vägen även utan honom. Finalen är på min födelsedag och jag önskar mig guld. Guld, parfym och böcker. Men allra mest guld.

what a way to make a living

Hatar att jag ständigt klagar över mina krämpor, men det går ju inte en dag utan att något nytt sattyg dyker upp som måste lagas. Hatar ännu mer att vara frilansare, jag gillar inte att leta uppdrag, jag gillar inte att vara utan uppdrag, jag gillar inte att få uppdrag eftersom jag då översköljs av motstridiga känslor, varav de tydligaste är osäkerhet och tristess, jag hatar att alla som målar in sig i ett humanistiskt hörn och är duktiga på språk måste bli översättare, visste ni inte att det är en naturlag? Well now you know. Och medan vi håller på, jag hatar att frysa, jag hatar att jag är så stingslig och missunnsam, jag hatar att vara trött och inte få sova. Hatar allra mest att jag har noll stresstolerans.

tack och lov för detta

Annars hade jag börjat misströsta. Men jag undrar hur länge jag ska behöva hålla på och frysa halvt ihjäl var och varannan dag. Börjar tröttna nu. Känner mig trött på det mesta, om jag vore en bil skulle jag inte gå igenom TÜV, det är ett som är säkert. Alla kroppsdelar tjurar och gnäller, även de som tidigare varit tysta av födsel och ohejdad vana. Endast min solskenshumör är sig likt!

påsken överstånden

Nu är det vanlig dag igen, känns konstigt. Hela påsken var i och för sig konstig, jag kunde inte äta sötsaker på grund av min tand, vädret var grått och ruggigt, jag gjorde ingenting påskrelaterat. Och nu verkar det som att allt ska fortsätta lika konstigt, vädret är kallt, min arbetsgivare beter sig skumt, inga frön som jag satt har tagit sig, jag stirrar ned på fuktig jord i yoghurtbägare utan tillstymmelsen till liv. Vill ju gärna sticka ned ett pekfinger och röra om för att få veta om verkligen ingenting är på gång därnere, men som alla odlare vet, detta är en impuls man bör motstå. Jag fryser förresten hela tiden om fingrarna, är det som det ska i april månad? Jag tycker inte det.

guttaperka är inget roligt ord

Jaha, kul. Under helgen hade jag ont som sjutton i en tand, ringde tandläkaren på måndagen direkt när jag kom hem, var där igår och nu sitter jag med halva truten uppbruten och provisoriskt ihoplimmad med nån slags medicin inunder som ska verka i två veckor innan behandlingen fortsätter. Jag rotfylls! Jag har aldrig varit med om något liknande förfärligt i tandväg (inte ens när jag fick två visdomständer utdragna samtidigt förra året) och nu önskar jag verkligen att jag inte hade tagit reda på allt jag kunde om ämnet, det finns för många äckliga bilder på internet, visste ni det? Det hela är mycket nedslående, jag är en extremt disciplinerad tandborstare, vad får man för det?

Ska nu tillbringa resten av min levnads dagar med att jämföra olika tandtrådsmärkens för- och nackdelar.

bis montag

Okristligt tidigt har jag stigit upp, och nu åker jag till flygplatsen. Hejdå pärlhyacint, vi ses på måndag igen. Fortsätt frodas.

lovar runt, håller tunt

Men det är iallafall vår på riktigt nu, och såhär såg jag ut när jag var på bokmässan i Leipzig i lördags. Fotot taget av denna karl. Det var fullt med cosplayers där, antagligen något serieevent som jag inte vet något om, men tydligen har det börjat bli tradition att man får gratis inträde till mässan om man kommer klädd på mangaliknande sätt. Hade jag bara vetat detta lite tidigare! De allra flesta cosmunderingarna var tyvärr något av en besvikelse, slokande papp, utsmetat billigt smink, osäkra tonårslemmar, alldeles för lite exhibitionism. Men vad kan man begära, man får glädjas åt det lilla. I ett hörn jag gick förbi satt en svensk författare som också är redaktör för kulturen på en svensk dålig kvällstidning och hade högläsning för fem personer. Denna hörna låg bredvid den välfyllda israeliska hörnan och jag fick anstränga mig mycket för att inte njuta av det ironiska i situationen. Låter jag insinuant? Well, det beror på att jag får kräkreflexer av antisemitism. Och till skillnad från somliga känner jag igen sådan när jag får den uppkörd rakt i ansiktet. Jaja, vi är alla olika. Det bästa med besöket i Leipzig var dock högläsningen av alltid lika underhållande Ahne, men det hade jag i och för sig inte behövt åka ända till Leipzig för. Annars var det ganska utslätat, jag tillbringade mer tid inne på antikvariatsmässan (som är en minimässa inuti den stora mässan), fast avskräcktes av priserna. Köpte inget. Jo, förresten, nu minns jag, mässans höjdpunkt var att jag hittade en ask med världens finaste exlibris! Se här. Jag valde ett motiv med påfågel, för varför testa något nytt när man kan köra i samma gamla underbara hjulspår? Nu kan jag sluta med min egen hemmagjorda exlibrisvariant bestående av en mörklila stämpel där jag omständligt och snirkligt petat in mitt förnamn i svart bläck. Nu ska jag bara använda min påfågel och vara glad. Ända tills jag åker iväg på seminarium i Stockholm igen, på fredag närmare bestämt. Man kan inte ha vårkappa och tunna skor där, va? Man måste linda in sig i halsduk och ha läppbalsam mot kylan? Jag blir tvungen att ta det säkra för det osäkra.

zum scheitern verurteilt

Det är det första riktiga vårdagen och jag försöker fotografera mig själv i spegeln iförd min favoritvintertröja, utan vidare framgång.

ich nehme gift darauf

Imorse ägnade jag mig åt självplågeri, läste berlinbloggar. Det är litet som ett gift jag gått och blivit beroende av, jag vet att det inte enbart roar mig så jag försöker låta bli, likt förbenat måste jag kolla runt vad som skrivs. Ibland står det något fint som jag kan relatera till och då myser jag som en annan gammal oma, det är väl just det här... igenkännandet som ständigt lockar mig, men oftare läser jag annat som bidrar till att göra mig gråhårig i förtid. Jag ser det lite som en toleransövning samtidigt, kan man säga. Men hur ofta är det möjligt att stava gatunamn fel, I ask of ye, och går det inte väldigt snabbt att lära sig vad en stadsdel heter även om det är på ett främmande språk? Det heter Prenzlauer Berg, inte Prenzlauerberg, det heter Friedrichshain, inte Friedrichshein, det heter Kreuzberg, inte Kreutzberg, ådrorna sväller på min hals och jag samtalar med mig själv:

- Men hallå, kommer du inte ihåg hur det var för dig själv?
- Jag har aldrig stavat ett gatunamn fel.
- Kan du svära på det?
- Ja, faktiskt.
- Men jag vet att du stavade Möckernbrücke som Möckern-Brücke en gång!
- Det må vara hänt, men det var i en PRIVAT kalender och inte menat som en guide för hela Sverige.
- Nä, för du är ju en ofelbar och avspänd människa som aldrig någonsin begår några misstag.
- Jag tycker du verkar lite känslig nu.
- Känslig! Moi? Vem är det som går igång på harmlösa små felstavningar om jag får fråga?
- Nu får du lugna ned dig ett par hekto. Och jag aldrig sagt att jag är avspänd, förresten.
- Nä, för det är du verkligen inte.
- Jag vet.

i torsdags trodde jag fortfarande på våren, satt i solen på balkongen, betraktade nöjt pärlhyacinternas pigga framsteg

Sedan började ett grått sabla snöregn falla ned i ilskna skurar över staden och det har inte slutat än.

hemma igen

Hej lilla försummade blogg, det var länge sen! Hoppas du mår bra.
Jag har varit på mitt översättarseminarium i Stockholm, blev i vanlig ordning ordentligt grillad, lyckades undvika min nemesis ganska väl, häpnade över snömängderna, åkte buss ner till Småland och tillbringade en vecka i den gudsförgätna håla där mina föräldrar bor, passade på att putsa samtliga fönster i kylan (ej frivilligt, utan för att min rara mor inte kan lyfta tungt eller sträcka sig högt längre), rengöra ett gigantiskt akvarium och städa lite i allmänhet. Hann även inhandla Nordisk Familjebok i 23 band för sammanlagt 23 kronor (!) som jag faktiskt med stor möda nu har fraktat till Berlin. Jag har dessutom råkat på en elak förkylning som jag halvhjärtat kämpar emot och per email försökt förhandla till mig högre lön från en arbetsgivare (vilket dock nesligen verkar ha resulterat i att jag får igenom mer lön men färre timmars jobb) - lilla blogg, du förstår att jag inte förnekat dig av en simpel nyck, jag har bara haft tråkigare saker att göra. Men i mars är det du och jag, du ska få se.

es riecht wie frueher

Uh, kletig stämning jag fick till i senaste inlägget, måste skynda släta över. Jag tar till det beprövade You Tube-tricket, men först måste jag berätta att vi har vår i luften i Berlin nu, det vår, äntligen, äntligen. Min mamma ringde imorse och berättade att de har femton minusgrader i Småland och det känns väldigt avlägset för ögonblicket. Grannarna står i bara tröjan på sina balkonger och inspekterar krukorna eller röker. Himlen är blå.

Det här är elektropop från Köln som passar perfekt som inledning på det varma halvåret, klicka så känns det snart bättre:

för ovanlighetens skull: svordomar inklusive

Det är ju inte sant, att jag tillbringar all min tid med Klaus Mann. Inte all min tid. Jag går omkring och slirar på gatorna också, handlar hynacinther (hela lägenheten är ett doftparadis i rosavitblått just nu), äter min havregrynsgröt, dricker mitt rödvin och sysslar med mina översättningar. Jag tänker mycket. Sedan bestämmer jag mig för att inte blogga om det. Sedan tänker jag ännu mer. Jag vet inte, det känns som om jag befinner mig så långtifrån allt som har relevans på svenska ibland, som om den här bloggen lever i det där glappet mellan vad jag egentligen går runt och tänker på och vad jag sedan bloggar om. Det är väl därför jag bloggar så sällan, jag hittar inte rytmen i mina tankar så att jag pralinaktigt kan servera dem. Det blir fel någonstans på vägen, jag vet inte vad jag kan referera till utan att förklara och jag hatar när jag låter förnumstig. Jag kan låta så, men det är aldrig menat så, jag är alldeles för allvarligt lagd för sådant. Den här bloggen kom till när jag tänkte att det var en fin idé att skriva om Berlin lite, lagom begränsat ämne osv. Men det har jag ju inte hållit mig till och förresten tror jag att jag måste spy om jag hör ”blogg” och ”Berlin” i samma mening igen. När ska den här stormvågen med människor, mestadels tio år yngre än jag, ta slut? Alltså, jag är inte lika sur och trött som det låter, kom hit alla som vill, men sluta tematisera staden som fenomen, det är så tröttsamt, jag orkar inte mer. Och nu skriver jag det här för sista gången, sedan ska jag knipa igen: Berlin är en fattig stad. Det är därför allt är billigt och coolt. Det är därför hyrorna är låga och vilken svensk jävel som helst kan unna sig stuckatur och hundra meters takhöjd. Så gör det då den som vill, sedan kan det väl få vara bra med det? Kom bara ihåg att en av anledningarna till att ni mår så bra i Berlin hänger ihop med att en väldig massa berlinbor lever på Hartz IV. Vet ni inte vad Hartz IV är? Well, it just goes to show.

Obs, ovan harang är inte menad att förolämpa någon, jag kan inte nog understryka hur trevligt jag tycker att det är när svenska människor intresserar sig för tyska, det är ju just detta som gör mig snart vansinnig. Jag kommer att klippa till nästa svenska tjugotvååring som på sin breda tv-serie-engelska vill kommunicera med busschaufförer eller bageribiträden här i stan och blir sur för att ”ingen vill prata engelska” med honom eller henne. De verkar inte fatta att vad de borde göra istället för att leta vintageklänningar eller driva upp ölpriser är förstås att kasta sig ned på sina bara knän och gråta av tacksamhet över att vara födda någonstans där begreppet arbetarklass tar sig så pass subtila uttryck att det inte genast kan definieras genom bristande kunskaper i ett främmande språk till exempel.

Åh, nu blir det långt här, märker jag. Men så blir det när jag går runt och tänker. I Tyskland håller en litteraturskandal just nu på att avklinga. Jag är för lat för att förklara exakt vad den går ut på, man kan läsa här eller här, men en sjuttonåring har skrivit en roman som höjts till skyarna av alla skarpa kritiker, vilket i Tyskland per definition brukar borga för kvalitet. Jag har själv endast läst utdrag ur boken, men jag är säker på att den är lika bra som kritikerna i ett första skede hävdade. Ja, och sedan avslöjades det att sjuttonåringen kopierat enstaka delar ur en roman utgiven på ett undergroundförlag samt lånat friskt lite varstans ifrån. I mitt huvud blandas allt jag läst om detta med det jag läser om Yarden och kommentarerna om klassbegreppet på Therese Bohmans blogg. Jag tänker ofta på människors olika förutsättningar för att lyckas i världen, exempelvis skaffa sig universitetsutbildning och håva in ära och rikedom. Jag tänker på hur mycket jag avundas mina egna framtida barn och hur glad jag är över att kunna förse dem med vapen som de inte ens kommer att känna igen som vapen eftersom de för dem alltid funnits där. Den där sjuttonåriga författaren, som jag för övrigt tror är väldigt begåvad, hon är dotter till en ansedd dramaturg och lär ha tillbringat många eftermiddagar på den rebelliska teatern Volksbühne i Berlin, hon skrev ett filmmanus som fjortonåring och gjorde en film av det som som femtonåring, och jag är helt säker på att hon är verkligt begåvad och jag är lika säker på att detta inte skulle ha spelat samma roll om hon vuxit upp under andra förutsättningar. Mig veterligen har ingen kommenterat det här i samband med affären, annat än ur ett sexistiskt anstruket perspektiv i stil med ”hennes pappas kontakter” eller ”pappan kanske skrivit boken själv”, medan det är detta som jag själv inte kan sluta tänka på - att hon hade turen att vara begåvad OCH bli född i en familj där allt var möjligt. Och hur få det är förunnat att ha den turen. Och att alla som tar sig fram utan den här turen nog fan har rätt till sitt worst case scenario om att vara tillbaka på ruta ett, allt var förgäves, alla koffeintabletter, alla tårar och alla timmar då man intalade sig att ”jo, det går, jo, du kan” var förgäves. Ah, jag får rysningar bara av att tänka på det.

k. m. lausann

Jag har inte tid att blogga för jag tillbringar all min tid med den här mannen:

badkar - hamam 1-0

Gårdagens hamambesök infriade tyvärr inte förväntningarna. Inga eunucker eller vackra slavinnor som kunde hjälpa en med intvålandet så långt ögat nådde - jag är besviken. Ärligt talat, nästa gång jag vill vara snäll mot mig själv ska jag lägga mig i badkaret med en Dornfelder. Då slipper jag dessutom hålla på och ösa vatten över mig själv med den mycket trötta högerarmen. Och jag behöver inte heller vara med om när andra människor... sich was schön reden... gladlynt ljuger för sig själva eftersom ingen gillar tanken på att ha betalt fjorton euro för någonting som inte en lång dusch skulle ha gett dem. Rent krasst praktiskt kan jag inte rekommendera hamambadet på Mariannenstrasse (Kreuzberg), det var inte toppenbra hygienisk standard och deras vanliga bastu (som man inte måste betala extra för) var mindre än mitt skrivbord. På riktigt! Det var den minsta bastu jag sett i hela mitt liv. Tursamt nog avskyr jag att basta, men jag var tvungen att inspektera utrymmet bara för att undersöka om det verkligen kunde vara så litet som det verkade. Och det var det. (Bara för att förtydliga, detta ställe är översållat med kunder så man tycker att de kunde ha råd att måna om dem lite.)

Themenwechsel: Jag är på jakt efter ett oöversatt tyskspråkigt verk från 1920- eller 1930-tal, är det någon som har något förslag? Jag behöver ett nytt projekt att översätta till det översättarseminarium som jag besöker en gång i månaden. Jag har fått för mig att jag skulle trivas i en språkdräkt från tjugo, trettiotalet. Möjligen är jag helt ute och seglar, men det kan vara värt ett försök. Är det någon som känner till någonting intressant från denna tid som borde finnas på svenska men inte gör det? 1910-tal skulle nog också gå an. Självklart har jag en idé redan, men jag... hur är det man brukar säga i vissa sammanhang... jag jobbar på bred front? Usch vad det låter konstigt. Mot en bred front? ("Mot" verkar förresten ha hamnat på glid, nuförtiden säger visst folk att de jobbar mot något när de i regel menar det motsatta. Naturligtvis skyller jag detta på reklambyråmänniskorna och deras illusion av att ha språkkänsla. Må något jobbigt drabba dem! Till exempel en lönesänkning!)

Hur som helst, förslag på romaner mottages ödmjukast.

mmm hamam

Jag har jobbat som besatt med tämligen tradiga uppgifter rätt länge nu och min musarm vill inte ge med sig - jag tycker nog att mina leder och tillhörande nerver/kött/muskler har varit i bättre form. Vad ska man göra då? Tja, inte ska man sitta och sura på sin kammare och nöta handleden, jag vet nåt bättre: Hamam! Det känns dessutom som ett stort in yer face på de isiga temperaturer som vi dras med för tillfället. Jag ska bada mig varm och som bonus bli riktigt ren. Jag förväntar mig något i den här stilen, annars blir jag besviken:



I och för sig är hemsidan för badet som jag ska besöka långt mer prosaisk, aber die Hoffnung stirbt zuletzt. Rapport följer.

ist doch so

Det är iskallt utomhus, jag roar mig med att kolla på Västberlin i sommarsol och dör lite av vårlängtan. De första tjugo sekunderna i videon tar helt andan ur mig med sin... jag är nog inte främmande för att kalla det sommarfeeling ändå, tunnelbanan på höjden gör sitt till, det är U1 som jag åkt väldigt ofta när sätena varit heta, yr och glad av sol, åh, jag vill också äta jordgubbar och dricka paraplydrink nu.

- Vadå "tunnelbana på höjden"?
- Ist die Hochbahn in Kreuzberg, darling. Vet inte vad det kan heta på svenska. Höjdbana? Jag tycker tunnelbana på höjden låter bra, live and let live, för tusan.

Förresten har jag gjort det där Nationalencyklopedin-testet där man kan bli någon av 150 historiska personer - gissa vem jag blev?
(Dramaturgisk paus.)
Jag blev Richard Wagner! Det ni. Så oerhört passande. Känner mig smickrad, förfärad och uppfylld av en storslagen förnimmelse, närmast att likna vid ett rus. Vi är nästan lika långa, för övrigt, Wagner lär ha varit 1,66 och jag är bara några få centimeter kortare. Det är ett tydligt tecken! Kanske jag också ska dö i ett palats i Venedig en gång?

ett begär

Jag fortsätter på det tjuriga spåret: Varför kan inte alla bokbloggare lära sig att skriva ut namnet på översättaren när de skriver tretusen tecken om någon översatt roman? Det är bara hyfs och fason och väldigt grundläggande.

svartsynt tunghjärtad trött

Kom nyss hem från flygplatsen efter diverse strapatser, jag har varit på översättarseminarium i helgen, alltid lika påfrestande. Steg upp halv fyra inatt. Nu har jag ont i hela kroppen och även i språkkänslan.

Jag skulle vilja skriva mycket som det inte lämpar sig att offentliggöra här, men jag har alltid ogillat furu och detta kan jag skriva:

Jag hatar furumöbler, jag hatar furumöbler, jag hatar furumöbler, jag hatar furumöbler, jag hatar furumöbler, jag hatar furumöbler. Och nu hatar jag furumöbler mer än jag någonsin tidigare gjort.

am längeren ende der sonnenallee

God januari, vi har visst kommit en bit på väg. Jag har aldrig upplevt en så snötyngd januari i Berlin som i år, det är helt fantastiskt. Allting blir vackrare. Jag går med jämna mellanrum ut på balkongen och stirrar på snön, alldeles tagen av att den ligger kvar så tjock, marängpösig, inte ens smutsig här uppe.

I övrigt äter jag mycket apelsiner, tänker på saker som jag borde styra upp och lekte ett slag med tanken på att göra den här bloggen ståtligare och intressantare. Eventuellt borde jag blogga på ett helt annat sätt, det är möjligt att det skulle leda till tätare inlägg, jag avstår ofta från att skriva något eftersom jag... tänker för mycket? är en dysterkvist och vill inte att det ska märkas? har illvilliga tankar om det mesta men är för hövlig för att basunera ut dem? Three out of three. Vad får man för det?

januaribalkong