meine stimmung schwankt

Ute ligger det snö, jag sitter inomhus och behärskas av motstridiga känslor. Ibland tänker jag att det inte finns någon plats i hela världen som är lika lämplig för den här sortens upp-som-en-sol-ned-som-en-pannkaka-onda-cirklar som den här stan. Det är som om man aldrig får nog, aldrig lär sig, alltid kliver upp i ringen igen. Det finns alltid någonting bakom nästa krök som får en att tro att... it ain’t over ’til it’s over. Och så skakar man av sig känslan av att inte veta vad man sysslar med, av att ha för lite pengar att röra sig med, av att slösa bort sin begåvning, sin ungdom och sina sista slantar, det dyker upp något nytt, ett nytt projekt, en ny chans att visa vad man går för, ett nytt vernissage som man måste gå på för att inte stöta sig med vänner, man får ett nytt glas vin i näven var gång man vänder sig om, snön faller tjock och vit genom luften, natten blir bara vackrare och vackrare och man hinner tänka att det är som en metafor för någonting som är på ett annat sätt men man minns inte hur denna tanke uppkom eller vad den betydde.