herr issyvoo, they failed you

En av anledningarna till att jag ville flytta till Berlin redan som brådmogen, ettrig tonåring var förstås att jag hade läst Farväl till Berlin och blivit stormförtjust. Det är fortfarande en av de romaner som ligger mig allra varmast om hjärtat, jag har läst om den så oerhört många gånger att jag kan långa stycken och fraser utantill. Boken har varit mig en trogen följeslagare under snart femton år.

Nu finns tydligen denna klassiska Berlinskildring av Christopher Isherwood i svensk nyöversättning, utgiven av bokförlaget Lind & Co. Om detta säger jag intet, det kan nog ha varit på tiden att så skedde. Den svenska utgåvan från 1954 innehåller en del daterade uttyck, inte så att det stör, men rent principiellt är man väl för nyöversättningar, eller hur?

Förresten, nu har jag bläddrat runt lite i mitt gamla, svenska exemplar och kan fastslå att det verkligen var dags för en god, svensk översättning. Och den tycks ju ha kommit åstad, att döma av det beröm som översättaren Leif Janzon har kammat hem i recensionerna som jag skummat igenom på nätet. Kudos för detta då, det glädjer mig. Men vad som inte kan glädja någon alls är boken omslag. Titta!

Jag finner inte ord för hur opassande och fult jag tycker att detta omslag är. I’m sorry but it’s for your own good. Det är mig estetiskt motbjudande eftersom

1. det är en kanin på omslaget

2. det valda typsnittet, layouten och hela schabraket signalerar “nyskriven, ironisk bok” istället för “fantastisk klassiker“

Kalla mig tjurig, men det är en tjock, brun kanin på framsidan. Vad vill man säga med detta? Jag har inget emot kaniner, de kan väl vara söta, men det förekommer inga kaniner i romanen. Däremot finns där en hel del annat som skulle göra sig fint på bild. Vackra ynglingar, en hel drös excentriska gestalter, melankoli, eufori, en nattklubbsångerska med smaragdgrönt nagellack, nedrökta cafélokaler, det är bara att välja.

Jag ställer inte så stora krav på ytan i något sammanhang, förutom att den inte ska vara missvisande. Det är väl ungefär det enda man har rätt att begära. Så varför måste nya, svenska läsare av Farväl till Berlin trakteras med denna... naturstridighet?

Enkom för att visa hur mycket enklare man kan göra det för sig, illustrerar jag med mina 2 ex. av boken. Fotograferade på mitt förmiddagssoliga, dammiga golv.



Den brittiska pocketboken från 1990-talet pryds av ett tämligen bekant foto (från The Hulton Deutsch Collection) på en så vitt jag vet oidentifierad, mer eller mindre tidstypisk danserska. Den svenska delfinboken från 1960-talet har Julie Harris som Sally Bowles på omslaget. (Harris var den första skådespelerska som gestaltade Sally Bowles på scen.) Det är rimliga framsidor i mitt tycke. Inga kaniner.