gentrification

die Gentrifizierung, -en, f

Jo, jag vet, vi måste prata om det här.

Begreppet har rötter i engelskans gentry, och betecknar den process när en ruffig stadsdel börjar locka till sig studenter och konstnärligt löst folk (som tilltalas av de låga hyrorna och inte låter sig skrämmas av stadsdelens dåliga rykte), varpå stadsdelens anseende stiger (blir hipp = det öppnas barer och gallerier), vilket i sin tur leder till högre hyror och bostadspriser - och i förlängningen - bortdrivsel av det konstnärliga lösa folket till förmån för folk som både kan och vill betala priset för att bo i en hipp och kreativt präglad stadsdel, där även bostadsstandarden har hängt med i svängarna.

Denna process är i det närmaste avslutad i Prenzlauer Berg och har nyss påbörjats i norra Neukölln.

Wikipedia är välinformerad om fenomenet, läs gärna här (tyska) eller här (engelska).

Det finns även ett delvis ännu pågående konstprojekt som befattar sig med problematiken och går ännu längre. Shrinking Cities, kolla.

Projektet fick stor genomslagskraft när det ställdes ut i Berlin under hösten 2004. Shrinking Cities behandlar urbana mönster som tycks vara i förändring mot bakgrund av fyra olika stadsmiljöer; Detroit, Halle/Leipzig, Manchester/Liverpool och ryska Ivanovo. Städerna i västvärlden verkar alltså krympa, i betydelsen att stadens människor rör sig på ett annat sätt än under tidigare decennier. Det är framför allt färre som rör sig (sjunkande nativitet), och man flyttar inte längre in till en stad med stort behov av industriell arbetskraft. Helst flyttar man vidare dit där bekvämligheterna (eller vad man ska kalla det) nu finns. Det vill säga, de som har råd. Det jag minns allra tydligast av utställningen i Berlin är nämligen den bit som handlade om Detroit, att stadskärnan på sina ställen där fullständigt har gröpts ur på välbeställda människor, till vilka läkare räknas. Och kvar inne i stan finns de som inte har möjlighet att flytta ut till de välmående förorterna, där läkarna har öppnat sina nya mottagningar. Många gamla eller sjuka innerstadsbor i Detroit kommer alltså inte i åtnjutande av läkarvård, om de inte har någon som kan skjutsa dem. Kollektivtrafiken är tydligen inte väl utbyggd in the motor city. (Nu har jag googlat fram konstnär och titel: Coda Motor City, Kelly Parker & Toni Moœri, 2003-2004. Det är alltså en film. Som dokument intressant, som konstverk ganska mycket mindre.)

Men det var Berlin det skulle handla om här. Som sagt, Prenzlauer Berg är en färdig-gentrifierad stadsdel numera. I svenska ögon verkar den charmig och mycket tilltalande genom sina fina, renoverade fasader från förförra sekelskiftet. Och visst är det fint, det vill jag inte förneka, jag älskar ju sånt. Men det jag tycker är tråkigt är hur... likriktat allting har blivit.

Sedan murens fall har invånarna som tidigare bodde där försvunnit i väldigt stor utsträckning, endast 20% bor kvar. Det betyder att 80% av invånarna i Prenzlauer Berg är relativt nytillflyttade. Åttio procent! Det är en himla massa. Men i sig skulle inte detta behöva vara sorgligt. Det var en speciell historisk situation som uppstod 1989, och många som flyttade från Prenzlauer Berg (öst) gjorde det med förtjusning. De människor som flyttade dit istället var unga och vilda. Alla unga tyskar i hela republiken med drömmar om något annat och/eller partylust sökte sig till Berlin och många hamnade just i Prenzlauer Berg. Det tråkiga är att dessa nu antingen har blivit lyckade reklambyråmänniskor och bor kvar - eller också så är det inte i denna stadsdel som man hittar dem.

Ytterligare en konsekvens av den förändrade befolkningsstrukturen i Prenzlauer Berg är att invånarna är mycket homogena även som åldersgrupp. De är nämligen alla tämligen unga, eller ja... relativt sett. Under 45, oftast. Detta tycker jag faktiskt är lite otäckt. Det får mig att tänka på en scen i Huxleys Du sköna, nya värld, då en av huvudpersonerna får se en naturligt åldrad (alltså gammal) människa för första gången. Hon blir förfärad, äcklad och fascinerad. I mitt stilla sinne undrar jag förstås om det är så det känns för alla coola, små prenzelberg-kids som producerats av hippa föräldrar när de tvingas på besök till mormor&morfar i Stuttgart eller farmor&farfar i Heidelberg. The horror, liksom.

Den som undrar över siffror och sådant, och inte vill förlita sig på die Kaschemmes minne gör gott i att läsa den här artikeln. Tyvärr är den på tyska och dödens lång, så jag hinner inte översätta. Men kontentan är ungefär detta: Det är lätt att vara tolerant där toleransen aldrig prövas. Typ i en cool glasbubbla.

Artikeln är verkligen läsvärd, den har två år på nacken, men slår fortfarande huvudet på spiken. Ett litet minus är att den kan tyckas en smula tesdriven, men tesen stämmer, så... bring it on, tycker jag nog. Jag ska under veckan som kommer försöka hinna med en översättning av inledningen på artikeln åtminstone, för jag tycker att det är viktigt, det här. Den nuvarande svenska bilden av Berlin baseras till stor del på Prenzlauer Berg, misstänker jag. Många skandinavier bor där. Och jag vill inte låta som att jag tycker att Prenzlauer Berg helt enkelt har blivit ospännande, inte alls. Det jag tycker är synd är att det ställe som var bohemernas hemvist under DDR-tiden och den fysiska plats där en orädd vägran att stöpas i konformistiskt kommunistisk form kunde ta skepnad har kommit att bli så väldigt försluten.