Boken i fråga rekommenderar jag dock gärna. Min obetydliga person har alltså inte sett filmen med Kate Winslet i huvudrollen som livsbejakande men samtidigt skuldtyngd före detta fångvaktare. Jag vågar inte se den, för jag tror att det förmodligen har gjorts pannkaka av allt som är fundamentalt viktigt, skört och komplext i romanen. Det är en oerhört läsvärd bok, som i kärnan behandlar flera moraliska frågor, bland annat vad det betyder att axla egen skuld när man har gjort sig skyldig till att liv har spillts. Utan att ha dödat eller velat döda. Den nazistiska problematiken; i vilket ögonblick tar den personliga skulden vid? När inträffar ögonblicket om vilket man kan säga att här, just här, har man påbörjat underlåtandet att ingripa i ett skeende? Dessutom handlar boken om betydelsen av att kunna läsa, och författaren Bernhard Schlink använder ett ärligt och fint språk. Tilltalet känns ärligt, inte tillrättalagt (som det per definition naturligtvis är), vad är det jag är ute efter...stillsamt? Okonstlat!
Schlink är förresten en sån där som man skulle bli avundsjuk på om han inte vore så välförtjänt av det han nu är, nämligen begåvad författare, begåvad jurist och även professor i juridik. Ser ut så här:
Och mitt ex. av Der Vorleser ser ut så här, avbildat på ett tefläckigt, massproducerat bord:
Kan ni urskilja vad som befinner sig på framsidan? Det är en del av en målning av Ernst Ludwig Kirchner. Här lite tydligare. Heter Nollendorfplatz (som är en plats i västra Berlin, i stadsdelen Schöneberg), från 1912. Det ser ju snyggt ut att ha den på omslaget, men jag begriper inte riktigt varför. Myllrande stadsliv anno 19-före första världskriget, hur hänger det samman med den tyska skulden? Ja, kanske man kan komma fram till något långsökt logiskt, men jag föredrar bokomslag som är både tilltalande och passande. Är det för mycket begärt? Är det?
För mitt eget höga nöjes skull visar jag även en bild från mitt besök i München som illustrerar hur jag eftertänksamt står och glor på Stucktavlan, the famous.
Här syns även delar av ramen, som på stuckskt manér är...opulent, minst sagt. Vad det nu kan tänkas heta på svenska.... (Översättarhjärnan ombedes vackla ut ur dimmorna!) Tja, riklig, yppig, maffig, bombastisk (fast inte nödvändigtvis med negativ konnotation), stor, storartad, rejäl, utsökt...något i den stilen. Som jag föreställer mig att en maharadja skulle leva, kanske. Eller Louis XIV. Räcker det?
Det är alltså denna tavla som folk vanligtvis menar när de pratar om Die Sünde. Jag vet inte hur många herrans versioner Stuck hann med, jag har själv sett tre olika irl, men denna i München är väl den tidigaste, 1893, helt klart är det den mest kända. Givetvis måste jag ju också berätta var den hänger, på Neue Pinakothek, museum i München, vilken är en av de tre stora samlingarna som delar beteckningen pinakothek i München. Kan man kika på här. Grafiskt lättfattligt, man tackar!
Är inte opulent ett ord på svenska också? Trevlig blogg annars, hittade hit från Therese Bohman.
AntwortenLöschenÅh tack! Vad roligt!
AntwortenLöschenOch det var det värsta, kan det vara så enkelt? Opulent... Ligger bra på tungan, du har säkert rätt. Jag är bara så van vid att ta över knasigheter som ingen begriper att jag blir lite extra räddhågsen ibland.