Jag har varit i München och hälsat på en god vän. Och jag lyckades ta mig hit:
Alltså, hit. Själva huset var mäkta imponerande, ungefär som mitt inredningsideal numero uno: orientaliska mattor, jugendstil, mörkt, maffigt, utsökta detaljer. Ja, jag skulle tro att det underlättar om man är en firad och högt skattad konstnär att skapa sig ett hem av detta slag. Eh, och kanske borde man befinna sig kring sekelskiftet 1800/1900. Men man kan väl få drömma. Tyvärr vågade jag inte hala upp kameran och muséets egna bilder låter inte insidan av huset komma till sin rätt, men här är i allafall en bild på ateljén. Inklusive en privat version av Die Sünde, uppbyggd som ett altare. Tydligen var detta Stucks egna påfund, för i museumsbutiken såg jag ett gammalt vykort i svartvitt från... eh... länge sedan, mycket tidigt 1900-tal, där installationen redan var färdigställd på detta sätt. Lite skumt, men samtidigt bedårande.
München var för övrigt fantastiskt. Förutom Berlin känner jag egentligen bara till två andra städer i Tyskland riktigt väl, Köln och Leipzig. Och de är trevliga, men på intet sätt... exceptionella. Men du store tid, i München märks den över 1000-åriga traditionen av makt och pengar av överallt. Vart man än vänder sig tornar plötsligt ett gigantiskt byggnadsverk upp sig och pockar på uppmärksam. Skönhet allorstädes närvarande. Staden måste ha undgått mycket bombning under kriget, det är inte så vanligt. Och förstås, de har kunnat hålla allt i skick (München med omnejd utgör alltså det rikaste området i Tyskland sedan... alltid?), det är inte rättvist att jämföra med trasiga, tappra Berlin. Men när jag kom hem i morse slogs jag av hur smutsig och klottrig portuppgången hemma hos mig är. Jag brukar aldrig tänka på det annars.
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen