Montag, 25. Mai 2009

unter den bäumen

Ja, angående det här med vad det är som flyger och far i luften, om det inte är poppel så är det sannolikt lind, menar en mycket tillförlitlig källa, iallafall bör så vara fallet uppe i norr. Ju mer jag tänker på det, desto orimligare ter sig faktiskt tanken på att det skulle finnas så många poppelträd i Stockholm att de skulle orsaka snö-frö-storm. De är ju stora bjässar till träd, har jag förstått, de kanske inte är så populära av den anledningen? Ja, inte vet jag. Berätta den som vet.

Men hur är det här där jag bor då? Jag sökte och fann den här utmärkta och pedagogiska sidan, och nu har jag blivit klokare, ty jag har kommit fram till att delar av min cykelväg har varit kantad av SOWOHL poppel ALS AUCH lind. Inte konstigt att jag har känt behovet av simglasögon så snart jag lämnat lägenheten under den senaste veckan. Fast särskilt aggressiva (förlåt fina popplar, jag fattar att ni bara följer instinkten) verkar ändå popplarna ha varit här hos mig. Stora, vita sjok har legat på parkeringsplatsen där jag brukar ställa min cykel några gånger i veckan, stora som mindre snödrivor. Idag var jag på samma plats igen och med mina nyvunna kunskaper i huvudet kunde jag identifiera gärningsmännen; ett ståtligt gäng silverpopplar som omringar en idrottsplats i närheten. Åh, vad jag önskar att jag inte hade haft sönder min kamera! De såg majestätiska ut.

Förresten, apropå ingenting, jag har hittat en uppgift om att Carl-Johan Vallgrens Berlinbok ska ges ut igen i september i år, undrar om det stämmer... Isåfall; jubelrop! Den kom ut runt 2000 eller kanske strax dessförinnan, och har varit komplett omöjlig att få tag på under väldigt många år nu. Jag lånade den i början på seklet, har ångrat tusen gånger sedan dess att jag inte köpte den. Jag vill minnas att den innehåller allt man vill veta om den här staden, att den är elegant skriven och allt sånt där. Det är kort sagt en bok som jag gärna skulle ha velat skriva om det inte redan hade gjorts så utomordentligt väl. Rekommenderas å det varmaste om ni har turen att råka på ett exemplar redan i sommar. Heter Berlin på 8 kapitel.

Sonntag, 24. Mai 2009

yesterday, remember how clear it seemed

God förmiddag, det är fint väder ute. Jag håller på att försöka övertala mig själv att gå ut på promenad, spatsera som vi säger här, men då måste jag ju kamma mig ordentligt och leta upp solglasögonen så att inte poppelluddet som flyger genom luften i bisarra mängder just nu söker sig in i mina ögonvitor, jag är känslig för sånt, och så måste jag ta ett skobeslut som påverkar resten av hela alltet, åååh, jag önskar att jag hade en påkläderska som bestämde vad jag skulle ha på mig och jag skulle aldrig någonsin igen behöva befatta mig med sådant världsligt och ändå se fin och tjusig ut i alla lägen. Mm. Igår firade Förbundsrepubliken Tyskland sin grundlag och dess sextioåriga bestående med pompa och ståt och dagstidningar nedlusade med små, personliga kommentarer till olika paragrafer och jag vet inte allt, och i Berlin, naturligtvis även med demonstration mot rådande kapitalistiska ordning etc. Det är bland annat detta jag tycker så mycket om med Tyskland; om du hittar en nynazist med utsträckt högerarm kan du vara helt säker på att det störtar fram en rasande antifascist med dragen kniv. Nej, usch, det låter ju förfärligt, förlåt, jag är söndagstrött. Jag menar, en av de saker jag tycker så mycket om med Tyskland är att det finns plats för meningsskiljaktigheter utan att de goda krafterna någonsin väjer för en konfrontation med den andra sidan, snarare tvärtom. (Och det diskuteras vilken sida som är vilken!) I politiken är det ingen som jamsar med NPD på samma sätt som tycks vara fallet med Sverigedemokraterna i Sverige. Det finns konservativa politiker i Tyskland som är för en mycket begränsad aborträtt och ser mest problem med invandring men som aldrig skulle nedlåta sig till att behandla NPD som vilket parti som helst, helt enkelt eftersom det inte är vilket parti som helt. Det är mig fullständigt obegripligt hur en av vårens nyheter i Sverige kunde gå ut på att SD är rasistiskt lagda. It couldn’t happen here, för att citera ett av mina absoluta älsklingsband. Så, nu var det sagt. Alltså, i maj 1949 kom den grundlag till som gäller i BRD, och sedan tjugo år även för de områden som fram till 1990 var DDR. En fin sak att högtidlighålla faktiskt. Om jag skulle ta och greppa mig en tysk och gå och äta glass för att fira? Warum nicht? Ett lagom stillsamt och respektfullt sätt, och så får jag mål och mening med min promenad. Måste bara hitta solglasögonen först.

Freitag, 22. Mai 2009

freitag ganz normal

Jag har förätit mig på choklad med mintfyllning. Jag har haft sönder min kamera utan egen förskyllan (det var pakethållaren på cykeln som utövade ett skadligt tryck på väskan i vilken kameran befann sig!) Jag har översatt färdigt två litterära texter och skickat iväg dem för bedömning. Jag har lagat mat (det är nästan det tråkigaste jag vet, jag fantiserar dagligen om att en gourmetkrog ska flyttta in i mitt hus istället för den där sunkiga juice&glassbaren som finns där nu. Då kunde jag få sitta där om eftermiddagarna och dricka en fin Riesling på krita hur mycket jag ville, och sedan bli beskärd en förträfflig liten överraskning i matväg av den mycket vänlige men något distanserade servitören som är en ögonfröjd i lika hög utsträckning som maten han serverar.) Jag har bekämpat bladlöss på balkongen och retat upp mig på att indiankrassens rykte tala sant - de bjuda gärna boning åt otäcka kryp om de stånda i blåsigt läge. Jag har scrollat lite bloggar och undrat över hur jag lärde mig stava en gång i tiden och vad som kan ha förändrats i skolorna sedan dess, en stilla undran; varför rycker det inte till hela i nervsystemet hos en person när denne/denna skriver fotölj? När jag ser det i skrift ser ut att vara målat i neon, det borde kunna få vara så för långt fler människor än tycks vara fallet bland yngre, svensktalande, bloggande personer. Jag tycker att det är djupt sorgligt. Varför ska man inte kunna förvänta sig att någon som åtnjutit en lång och fantastisk skolgång ska kunna stava till ofta förekommande ord? It should be the very least. Vilket hån mot de miljarder av barn som aldrig kommit i närheten av en fysisk skola, vilket lågvattenmärke att så få svenska elever har något alls att göra med andra språk än engelskan att de finner det svårt att slå en tankebro från fauteuil till fåtölj. Vidare har jag varit på Fitnessstudio (ja, det heter så och ja, jag måste gå dit om jag vill hålla ryggen i gott skick, jag har gått dit regelbundet i ett års tid nu och därigenom lyckats fördröja den process som heter KÖPA ERGONOMISK STOL, jag vill verkligen inte ha in ett fult åbäke på hjul i mitt arbetsrum, säg till om de börjar producera höj&sänkbara Thonetkopior, då kan vi kanske ta upp ämnet igen), jag har tvättat en maskin tvätt och gruvat mig inför en arbetsdag på galleriet imorgon. På helgen kommer de flesta och värsta besökarna, dels de som inte vet var de befinner sig och gärna vill ha en utläggning om själva konceptet galleri medan de fnissar och himlar åt konsten i lokalerna, dels de som får ett koleriskt utbrott om de inte omedelbart blir igenkända eftersom de är viktiga gallerister från Köln eller Karlsruhe eller professorer i konsthistoria som har stämt träff med andra lika viktiga personer som dock ännu inte har infunnit sig, och vad kan jag göra åt det? (- Ach so, da können Sie nichts tun? Verstehe, Sie können nichts tun.) Infantil oförskämdhet eller subtila förolämpningar, knivigt val.

Nu: hänga tvätt!

Dienstag, 19. Mai 2009

hedra fira minnas

Inte för att jag tror att någon utöver min obetydliga person intresserar sig för det här med det ofta förekommande begreppet Todestag på tyska, att fira/högtidlighålla någons dödsdag (uppmärksamma läsare vet att detta uttryck svävat runt här på ett högst obestämt sätt), men nu har jag hittat en utmärkt översättning, som är lätthanterlig i text:

Bla bla bla hundrafemtioårsminnet av Alexander von Humboldts död bla bla bla.

Ah, vilken tillfredställelse! Ingen yxig dödsdag. Nu kan jag ägna mig åt väsentligheter igen; lackera naglarna och plantera om tomater, möjligtvis i omvänd ordning. Ute: sol. På bankkontot: äntligen lön från en långsam uppdragsgivare!

Sehr schön allet jetze.

Montag, 18. Mai 2009

true faith

Alltså, om det är såhär att du befinner dig i Berlin och plötsligt förnimmer ett oemotståndligt saltlakritsbehov, förtvivla icke, det finns en lösning.

Lösningen finns im Gräfekiez, dvs. i de kanske finaste och mest trivsamma kvarteren i hela Kreuzberg. (Det känns lite som att vara i Paris när man strövar utmed vattnet där och tittar upp mot de våningar som man inte bebor men gärna skulle vilja. Qui. Det är inte bara som jag säger. Det vore en dröm att bo just där.)

Det finns en butik på Graefestraße 20 som säljer lakrits, den heter kadó. Kolla. De säljer rejäl, skandinavisk lakrits, sådan som i Tyskland går under beteckningen "vuxenlakrits". Salt, as we know it. Åh, ni fattar inte hur bra det är! De säljer Lakrisal!

Innan kadó öppnade var det i det närmaste omöjligt att få tag i “riktig“ lakrits, alltså den sort som man vuxit upp med om man nu vuxit upp i Sverige. Av typen Djungelvrål-salt. Riktigt, riktigt salt. Om jag verkar tjatig så är det bara för att jag under årens lopp köpt väldigt många förpackningar som utlovat Salzlakritz utan att leva upp till namnet. Jag härdades, och sedan hittade jag kadó.

Donnerstag, 14. Mai 2009

horizont ohne ende


Såhär ser det ut när jag lutar mig ut genom fönstret och tittar söderut. Ja, eller åt sydöst, det kanske är mer korrekt. Jag älskar hur bokstäverna på husfassaden vid Herrmannplatz kapas av för den som står i mitt vardagsrum och ser ut över staden. Det ser ut att stå STADT. Är det inte underbart? Jag kan inte komma över hur perfekt det är, i synnerhet för någon som har för vana att stå vid fönstret och... eh... fördriva tid. (Alltså, medan jag tänker viktiga tankar förstås, inte bara för att...stå. Och dricka vin. Det förekommer högst sporadiskt, jag lovar.)

Det man ser är alltså delar av en fassad som tillhör varuhuskedjan Karstadt.

Dienstag, 12. Mai 2009

hemmungen und müdigkeit

Är märkligt trött, liksom utmattad men utan större anledning. Allt tröttat ut mig. Allt skumt folk bloggar om som jag läser (varför, varför kan jag inte låta bli?), allt slitsamt i vardagen (alla som inte behöver betala över 200 euro i månaden utöver skatten för att vara sjukförsäkrade, gläd er åt detta fina!), alla virriga uppdragsgivare som lovar guld och gröna skogar och sedan inte hör av sig på veckor, alla kulturella begivenheter och vernissage som jag inte förmår bevista i den utsträckning jag skulle önska eftersom jag är okoordinerad och slö alternativt gammal och tråkig, det tjuriga vädret som svankar mellan sommar och vinter inom loppet av några timmar (leaving me antingen halvt ihjälfrusen eller svettig), min egen förmåga att leva ut en form av debil störning när det gäller hushållsysslor (jag är inte... vad heter det... effektiv), allt, allt, allt. Jag vill helst ta en sovpaus varannan timme och vila upp mig ifrån att vara vaken.

Annars allt bra
. Jag var ju nere i tunnlarna på Botanisches Museum, nere i deras supersäkra arkiv med optimala förutsättningar för åldriga herbarium (herbarier? herbariesamlingar? ändelse med plural –a kan väl ändå inte vara aktuellt? åååh, tröttsamt!) och det var mycket spännande och fint. Såklart. Förlåt för att jag är så omedelsam, det är bara för att jag är så in i märgen...just det: trött. Egentligen ett helt meningslöst inlägg detta alltså, men jag måste öva på att inte stylta till varenda inlägg, jag begriper inte varför jag uppdaterar så sällan, i princip skulle jag kunna skriva flera gånger om dagen. Ich bin gehemmt. Jag tänker hela tiden att jag ska skriva sprudlande, positiva inlägg med Berlin-anknytning, bara pow! och wow!, men tydligen är det svårt när man är lite dystert och allvarligt lagd. Naturen skiner igenom.

Dienstag, 5. Mai 2009

hast du etwas zeit für mich, singe ich ein lied für dich, von neunundneunzig luftballons

Sitter och äter hårda, kylskåpskalla jordgubbar. Är inte så illa ändå, jag sköljer ned dem med vitt vin. Tidigare idag fick jag för mig att jag skulle rensa upp i skrivbordets omedelbara närhet, sortera papper och räkningar etc. Mm, och det slutar ju alltid på samma sätt – aldrig har jag varit med om att inte fastna i gamla anteckningar, kryptiska meddelanden till mig själv, svårtydbara meningar som kastats ned i ögonblickets inspiration eller enstaka ord som ringats in med tjocka streck, ofta försedda med utropstecken. Ja, och nu ikväll begick jag misstaget att rota runt i en kartong med allehanda innehåll, bland annat mina dagböcker från våren 1999, min allra första tid i Berlin. Gode Gud, vilken obarmhärtig, bisarr tidsmaskin!

Jag verkar uteslutande ha lyssnat på Nick Cave och David Bowie, konstant befunnit mig i någon form av rus eller vemodig sinnesstämning, flyttat runt i staden som tokig och ständigt varit auf Achse, på väg någonstans. Och varenda gång jag är tvungen att tala tyska med någon hyresvärd eller annan officiell person beskriver jag det som en “skräckchock“ Haha, det är så mycket jag har glömt! (Tackochlov för detta, förresten, tänk om man vore tvungen att minnas allt man har haft för sig, vilken plågsam, långsam död...) Det förekommer också en väldig massa namn, kan jag verkligen ha haft att göra med så många människor? Tydligen.

21 februari 1999:

“Här går man och tror att inget kan bli hemskare och så får man veta att det ska ätas middag med hyresvärdarna imorgon. Alltså öga mot öga! Och jag kan ingen tyska! Jag kommer att sitta där helt handikappad och känna mig som en idiot. Jag försöker tänka på Jarvis Cocker och “vafan“, men jag är ändå helt illamående av rädsla.“

22 februari 1999:

“Det gick bra. I didn’t die, they didn’t even try to kill me.“

28 februari 1999:

“ Födelsedagsfest för någon jag inte kände, i en fantastisk sekelskiftesvåning. Många svenskar, många engelsmän, en isländska, en norska och en kanadensare såvitt jag vet. Pratade mycket med Lisa. Med några tyskar också förresten. Låg annars mest på en soffa, lyssnade på Strangeways here we come från högtalarna och rökte upp någons cigarettpaket. Gick hem halv sex, Ellen och en smålänning som nog heter Joachim åkte med samma tunnelbana. Tur var det, för vid Möckern-Brücke dök det upp en gubbe med ett släpande träben som ville prata med oss eller hellre antasta, vet ej. Iallafall var det schysst att inte vara ensam.“

13 april 1999:

“ I remember a girl so very well – the carnival drums all mad in the air – grim reapers and skeletons and a missionary bell – o where do we go now from here?

Den tydligaste känslan i min kropp: Jag har förslösat så många dagar, jag sipprar bort...“

26 april 1999:

“Anna, Hanna och jag var och tittade på skor och kläder vid Hackescher Markt. Hittade så mycket jag vill ha, men mina pengar är nästan slut. Jag undrar vad min tatuering kan komma att kosta... Iallafall tänker jag köpa en hatt och en röd, ärmlös t-shirt ifall de finns kvar om några dagar. Det vill säga, om jag har råd. Allt jag såg kostade mellan 200 och 400 DM, och det är mycket pengar. Åtminstone för mig.“

***

5 maj 2009:

Puh! Tack gode Gud för att jag trots allt inte skaffade mig en tatuering. Hade helt glömt detta. Och en hatt? Hur tänkte jag?

Freitag, 1. Mai 2009

blomsterblogg

På bakgården hemma hos mig har syrénerna nästan blommat ut. Topparna är redan bruna, det syns tydligt när man lutar sig ut genom fönstret. Fast när man står im Hof känns det fortfarande som att befinna under ett väldigt stort, bleklila moln. I förra veckan dristade jag mig till att putsa fönster och fotograferade då hela härligheten, som ännu inte visade spår av förgänglighet:


Nähe, det syns kanske inte hur maffiga dessa syrénbuskar är. Men ser ni hur snyggt soptunnorna står uppradade? Rent och prydligt, jag är begeistrad. Synd bara att det inte tillhör vanligheten. Förresten, en märklig sak som jag inte har rett ut än, gäller syrénens namn på tyska. Det heter nämligen Flieder ( - m.), medan det vi på svenska kallar fläder heter Holunder. Vet inte hur många år det tog för mig att verkligen inkorporera detta, det bjöd länge emot att be om att få köpa ett knippe...fläder, när jag i själva verket ville ha ett par syrénkvistar.

En god nyhet: Portulaca grandiflora skjuter i höjden på min balkong, de grodde på bara drygt en vecka! (Utomhus, men under plast och i extremt söderläge.) Nu är de redan ungefär en centimeter långa, heja, heja.

En ännu bättre nyhet: På fredag om en vecka ska jag åka till Botanisches Museum (hit) och få gå på guidad tur genom den avdelning som till vardags är stängd för allmänheten. Hurra! Det är helt fantastiskt! Alltså, avdelningen är alltid stängd för allmänheten, även på fredag, men jag har vunnit en plats i en specialtur som ges för 16 vanliga dödliga med anledning av Alexander von Humboldts 150:e dödsdag (ständigt detta begrepp "dödsdag"....), och jag är så glad över detta. Den avdelning som jag ska få lova att besöka kallas tydligen “botanikens Fort Knox“ (!), och det är här som Humboldts originalskisser, anteckningar och egenpressade växter från expeditionen till Latinamerika 1799-1804 förvaras. Alexander von Humboldt (ej att förväxla med brodern Wilhelm von Humboldt) samlade under denna resa in runt 60 000 växter, av vilka många ännu var okända i Europa vid denna tid. Ah, det är inte klokt! Jag ska dit och titta på Humboldts egna medbragda bilder och blad. Hur många utropstecken är passande?

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


P.S.
Botanisches Museum har naturligtvis även en trädgård, Botanischer Garten, som grundades redan 1679. Kan kollas in här, mycket tydlig och exakt information även på engelska.