Sitter och äter hårda, kylskåpskalla jordgubbar. Är inte så illa ändå, jag sköljer ned dem med vitt vin. Tidigare idag fick jag för mig att jag skulle rensa upp i skrivbordets omedelbara närhet, sortera papper och räkningar etc. Mm, och det slutar ju alltid på samma sätt – aldrig har jag varit med om att inte fastna i gamla anteckningar, kryptiska meddelanden till mig själv, svårtydbara meningar som kastats ned i ögonblickets inspiration eller enstaka ord som ringats in med tjocka streck, ofta försedda med utropstecken. Ja, och nu ikväll begick jag misstaget att rota runt i en kartong med allehanda innehåll, bland annat mina dagböcker från våren 1999, min allra första tid i Berlin. Gode Gud, vilken obarmhärtig, bisarr tidsmaskin!
Jag verkar uteslutande ha lyssnat på Nick Cave och David Bowie, konstant befunnit mig i någon form av rus eller vemodig sinnesstämning, flyttat runt i staden som tokig och ständigt varit auf Achse, på väg någonstans. Och varenda gång jag är tvungen att tala tyska med någon hyresvärd eller annan officiell person beskriver jag det som en “skräckchock“ Haha, det är så mycket jag har glömt! (Tackochlov för detta, förresten, tänk om man vore tvungen att minnas allt man har haft för sig, vilken plågsam, långsam död...) Det förekommer också en väldig massa namn, kan jag verkligen ha haft att göra med så många människor? Tydligen.
21 februari 1999:
“Här går man och tror att inget kan bli hemskare och så får man veta att det ska ätas middag med hyresvärdarna imorgon. Alltså öga mot öga! Och jag kan ingen tyska! Jag kommer att sitta där helt handikappad och känna mig som en idiot. Jag försöker tänka på Jarvis Cocker och “vafan“, men jag är ändå helt illamående av rädsla.“
22 februari 1999:
“Det gick bra. I didn’t die, they didn’t even try to kill me.“
28 februari 1999:
“ Födelsedagsfest för någon jag inte kände, i en fantastisk sekelskiftesvåning. Många svenskar, många engelsmän, en isländska, en norska och en kanadensare såvitt jag vet. Pratade mycket med Lisa. Med några tyskar också förresten. Låg annars mest på en soffa, lyssnade på Strangeways here we come från högtalarna och rökte upp någons cigarettpaket. Gick hem halv sex, Ellen och en smålänning som nog heter Joachim åkte med samma tunnelbana. Tur var det, för vid Möckern-Brücke dök det upp en gubbe med ett släpande träben som ville prata med oss eller hellre antasta, vet ej. Iallafall var det schysst att inte vara ensam.“
13 april 1999:
“ I remember a girl so very well – the carnival drums all mad in the air – grim reapers and skeletons and a missionary bell – o where do we go now from here?
Den tydligaste känslan i min kropp: Jag har förslösat så många dagar, jag sipprar bort...“
26 april 1999:
“Anna, Hanna och jag var och tittade på skor och kläder vid Hackescher Markt. Hittade så mycket jag vill ha, men mina pengar är nästan slut. Jag undrar vad min tatuering kan komma att kosta... Iallafall tänker jag köpa en hatt och en röd, ärmlös t-shirt ifall de finns kvar om några dagar. Det vill säga, om jag har råd. Allt jag såg kostade mellan 200 och 400 DM, och det är mycket pengar. Åtminstone för mig.“
***
5 maj 2009:
Puh! Tack gode Gud för att jag trots allt inte skaffade mig en tatuering. Hade helt glömt detta. Och en hatt? Hur tänkte jag?
Abonnieren
Kommentare zum Post (Atom)
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen