ernst ludwig kirchner

Förresten, jag tänkte att jag skulle hålla liv i die Kaschemmes stödordlista när det kommer på konstnärer på tal. Så att jag får mig ett litet behändigt kartotek att kela med till slut.

Alltså, läs om Kirchner (på tyska) här, den som vill. Eller tag den snabba vägen:

Medgrundare av konstnärsgruppen die Brücke, som tillkom i Dresden 1905. Studerade egentligen arkitektur. Flytt till Berlin efter examen, gruppen upplöses. Räknas som viktig företrädare för tyska expressionismen. Staden i rörelse starkt motiv. Även grafiker av rang. Krig och sjukdom frestade på psyket. Nationalsocialisterna ännu mer. Konsten kategoriseras som “entartet“, konfiskeras, förstörs, förhånas. Tillbringade sina sista år i exil i Schweiz. Tog livet av sig 1938.

Här en mycket känd bild ur serien Berliner Strassenszenen. Den hänger dock inte längre i Berlin.



P.S.
Å de mångas vägnar: Satans nazister, må ni aldrig sluta brinna i helvetet!!!

konstigt

Under den gångna helgen hade jag egentligen tänkt blogga om sexiga nazister på film, med anledning av att Der Vorleser har filmatiserats. Men tandplågorna har inte lämnat mig någon ro, varför detta projekt får lov att dröja ett slag.

Boken i fråga rekommenderar jag dock gärna. Min obetydliga person har alltså inte sett filmen med Kate Winslet i huvudrollen som livsbejakande men samtidigt skuldtyngd före detta fångvaktare. Jag vågar inte se den, för jag tror att det förmodligen har gjorts pannkaka av allt som är fundamentalt viktigt, skört och komplext i romanen. Det är en oerhört läsvärd bok, som i kärnan behandlar flera moraliska frågor, bland annat vad det betyder att axla egen skuld när man har gjort sig skyldig till att liv har spillts. Utan att ha dödat eller velat döda. Den nazistiska problematiken; i vilket ögonblick tar den personliga skulden vid? När inträffar ögonblicket om vilket man kan säga att här, just här, har man påbörjat underlåtandet att ingripa i ett skeende? Dessutom handlar boken om betydelsen av att kunna läsa, och författaren Bernhard Schlink använder ett ärligt och fint språk. Tilltalet känns ärligt, inte tillrättalagt (som det per definition naturligtvis är), vad är det jag är ute efter...stillsamt? Okonstlat!

Schlink är förresten en sån där som man skulle bli avundsjuk på om han inte vore så välförtjänt av det han nu är, nämligen begåvad författare, begåvad jurist och även professor i juridik. Ser ut så här:



Och mitt ex. av Der Vorleser ser ut så här, avbildat på ett tefläckigt, massproducerat bord:



Kan ni urskilja vad som befinner sig på framsidan? Det är en del av en målning av Ernst Ludwig Kirchner. Här lite tydligare. Heter Nollendorfplatz (som är en plats i västra Berlin, i stadsdelen Schöneberg), från 1912. Det ser ju snyggt ut att ha den på omslaget, men jag begriper inte riktigt varför. Myllrande stadsliv anno 19-före första världskriget, hur hänger det samman med den tyska skulden? Ja, kanske man kan komma fram till något långsökt logiskt, men jag föredrar bokomslag som är både tilltalande och passande. Är det för mycket begärt? Är det?

För mitt eget höga nöjes skull visar jag även en bild från mitt besök i München som illustrerar hur jag eftertänksamt står och glor på Stucktavlan, the famous.



Här syns även delar av ramen, som på stuckskt manér är...opulent, minst sagt. Vad det nu kan tänkas heta på svenska.... (Översättarhjärnan ombedes vackla ut ur dimmorna!) Tja, riklig, yppig, maffig, bombastisk (fast inte nödvändigtvis med negativ konnotation), stor, storartad, rejäl, utsökt...något i den stilen. Som jag föreställer mig att en maharadja skulle leva, kanske. Eller Louis XIV. Räcker det?

Det är alltså denna tavla som folk vanligtvis menar när de pratar om Die Sünde. Jag vet inte hur många herrans versioner Stuck hann med, jag har själv sett tre olika irl, men denna i München är väl den tidigaste, 1893, helt klart är det den mest kända. Givetvis måste jag ju också berätta var den hänger, på Neue Pinakothek, museum i München, vilken är en av de tre stora samlingarna som delar beteckningen pinakothek i München. Kan man kika på här. Grafiskt lättfattligt, man tackar!

zahnschmerz

Det är kväll, jag sitter här och har väldigt ont på de ställen där två visdomständer satt fram tills i torsdags eftermiddag. Jag äter smärtlindrande tabletter och försöker att distrahera mig, det går inget vidare. Har haft en mycket märklig dag. Möjligen hänger det samman med intaget av smärtlindrande medel.

Jag vaknade i morse av att posten kom - med den också det tusende avböjandet i ordningen från ett förlag angående ett manuskript som jag har skrivit. (Som ingen vill ge ut, jag har börjat fatta det nu, jag kan leva med det. Hellre än att göra om det till en ungdomsroman som någon redaktör tyckte. Ungdomsroman, I will never get you.) Ja, det var ju nedslående men inte det minsta oväntat. Sedan fortlöpte dagen i en smetig dimma, jag vet att jag måste ha försökt duscha och få i mig lite föda i form av yoghurt, men jag kan inte minnas detta. Sedan satte jag mig bevisligen (har hittat entydiga lämningar!) framför datorn och klickade mig disträ från blogg till blogg, fast var alltför kaputt även för detta. Hallucinerade nämligen att Therese Bohman hade godheten att länka till mig. Gick och la mig och drömde knasiga, hotfulla saker om ormar.

Men det var ingen hallucination! Istället: Finast möjliga avslutning på en jobbig, stretig dag. Tack!

kakelspektakel

Det finns en butik i Mitte som säljer kakel tillverkat efter jugendstiloriginal. Den som, liksom jag, föredrar en tjusig, flärdfull yta framför en minimalistiskt slätstruken kommer att få sitt lystmäte här. Golem heter de förresten, väl valt namn.

Man kan även titta in på nätet. Kolla den här till exempel, eller den här. För att inte tala om den här! Jag dör en smula när jag sitter här och bläddrar igenom deras bilder. Har till och med förälskat mig i en kakel...heter det bård fast det är mer som en kant?... i en kakelkant! Se så fin.

Den goda nyheten är att de också säljer enstaka kakelplattor, som man kan pryda sitt hem med om man inte har råd att inreda hela badrummet som man kanske skulle vilja. De flesta kostar runt 20 euro styck, men inte alla. Jag hittade en för 6 euro, som jag hängt upp till beskådan i dag. Vänligen bortse ifrån att jag är kass på att fotografera uppåt. Om man klickar kan man se hur motivet ter sig.



Butiken ligger in den Hackeschen Höfen, alltså vid Hackescher Markt. Om man tar ingången från Sophienstrasse är det direkt till höger när man kommer in på gården.

Extrainfo:
Die Hackesche Höfe är ett gäng sammanhängande innegårdar med en hundra år lång tradition av hantverk och försäljning, dock ej oavbruten, inneslutna av mycket stiliga fassader här och var, inte överallt. Komplexet har en brokig, sorgliga historia som den delar med många andra byggnader i Berlin. Specifikt om Die Hackesche Höfe kan man läsa på tyska här.

if you start me up

Åh tack och lov för en plötsligen mycket effektiv dag! Det var på tiden. För ögonblicket sitter jag och äter min favoritmat, yoghurt med havregryn och hackad frukt (today’s special offer: apple, green) framför datorn och läser i kapp bloggar, känner mig hurtig och konkret. Det är antagligen det ideala humöret för att ta itu med saker. Men min medfödda instink att istället skjuta upp är starkare än allt annat, har alltid varit.

I morse regnade det när jag vaknade. Det var så grått och betungande väder att förmiddagen naturligtvis var tvungen falla in i samma mönster, jag fick ingenting gjort, lyckades inte installera sabla paintnet, slog sönder en fin mugg, och än värre, det fanns inga vettiga eller andra uppdrag för mig att söka denna vecka heller. (Jag frilansar som översättare, i den mån folk vill ge mig uppdrag.) Allt deprimerande! Men så bröt solen fram och nu är det vårväder i stor skala härute. 15 grader? Kanske inte riktigt, men nära. Ah, och det gjorde susen. Nu har jag redan hunnit med att cykla till tandläkaren och hämta en remiss till en kirurg som ska ta ut mina två kvarvarande visdomständer (!), ringa ett viktigt samtal samt tvätta en maskin snabbtvätt, hurra! Och klockan är inte ens tre än! Vem vet vad för stordåd jag kan tänkas ha uträttat innan dagen är all om jag fortsätter i den här takten?

utlovad översättning

Håll i er, för nu blir det långrandigt. Jag har äntligen kommit till skott med en översättning av valda delar av den omnämnda två år gamla artiklen ur Die Zeit som handlar om Prenzlauer Berg. Medan jag höll på började jag dock nästan ogilla den, den är tillspetsad, lite tjatig, och dessutom envisas den med att referera till stadsdelen i bestämd form (der Prenzlauer Berg), vilket låter fult och väldigt landsortsaktigt. Men tendensen är korrekt identifierad och jag tycker som sagt att det är ett viktigt ämne.

Men alltså, jag måste nog säga det här också; det är fint där. Jag har bott där själv, det är trevligt och så. Jag har två vänner som fortfarande bor där, vilka båda är fattiga som kyrkråttor och glada ändå. Och om man är på besök i Berlin ska man självfallet åka dit och gå i söta affärer, sitta på café och dricka kaffe eller öl och allt sånt. Det lämpar sig utmärkt där, det rekommenderar jag alla.

Stadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin är det nya Tysklands experimentella spelrum. Men den som inte passar in i mönstret har det svårt i de vackras och de kreativas biotop.

Den gata som Yunus Uygur en gång trodde skulle leda fram till lyckan ligger höljd i mörker när han på nytt tar sats för att till sist kanske ändå få fatt i denna lycka. Han har tillbringat natten i grossisthallen för livsmedel vid västra hamnen (Westhafen). Nu ligger bananer, vindruvor och tomater i den gamla Volkswagenbussen som han rattar längs Schönhauser Allee, en bred, lång gata i norra Berlin. I syd sträcker sig TV-tornet upp mot den nattsvarta himlen.
-
Sedan fem månader driver han sin affär vid hållplatsen Milastraße. Ett litet skylfönster och väldiga förhoppningar efter fem års arbetslöshet, vilken skapat smala fåror i hans ansikte. Han ser trött ut för en 37-åring. Yunus Uygur är kurdisk-turkisk Reinickendorf-bo, han skulle gärna vilja att han kunde betala en klassresa åt något av de tre egna barnen någon gång. Det är därför han är här.
-
Han tillhör ett stilla tåg av arbetsnomader som varje morgon rör sig mot Prenzlauer Berg för att bestå de tyska invånarna med frukt, grönsaker, blommor och vin. Från höghusområden i öst kommer de vietnamesiska invandrarna, från kvarteren i väst kommer de turkiska, mestadels obemärkta. “Folk sover länge här“, säger Uygur och ler försiktigt. Inte förrän framåt niotiden står de vid hållplatsen brevid hans affär och klamrar sig fast vid sina kaffebägare. Kvinnorna, så vackra! Och män med tre dagars skäggstubb, som är välvårdad avsikt och inte ett tecken på tidsnöd som hans eget. Uygur säger att människorna förmodligen är lika gamla som han är, och ändå ter de sig som barn i hans ögon. Så sorglösa. Så äppelkindade. Och så kompromisslösa. Ständigt vrider de hans frukter i händerna och frågar: “Varifrån kommer bananerna? Är de ekologiska?“ Och när han svarar “alldeles färsk från grossisten“, då lägger de tillbaka frukten. Det är så annorlunda i Prenzlauer Berg. I Yunus Uygurs mage river besvikelsen och i hans huvud har en fråga vuxit fram: Kan även goda människor vara onda?

Prenzlauer Berg. Ur fågelperspektiv är det en i huvudstaden inkilad trekant av byggnader tillkomna före andra världskriget, restaurerade och med träd insprängda här och var. Ett bebyggt område som omfattar endast elva kvadratkilometer, inom vilket 143 000 människor lever. Mer än hälften av dem är mellan 25 och 45 år gamla. Många i det gamla Västtyskland har en dotter, en son, en systerson, en brorsdotter eller en god vän som har flyttat till detta område i förutvarande Östberlin. Stadsdelen förändrar sig så snabbt att statistikvetarna knappt hänger med. Enbart mellan 1995 och 2000 har hälften av befolkningen bytts ut, uppskattningar gjorda för hela perioden efter murens fall utgår från över 80%.

Andelen akademiker har mer än fördubblats, på vissa ställen och gator förfaldigats upp till fem gånger. Ingen annanstans i Berlin är så få invånare beroende av statliga bidrag. Och eftersom de unga människorna, just innan de ska bli gamla, skaffar sig ett barn eller två, är även lekplatserna fulla av barn. Människorna här vill därför gärna tro att Prenzlauer Berg är landets fertilaste region. De ser sig som moderna, mulitkulturella, politiskt engagerade, alternativa och med hjärtat till vänster.
–
Det är lätt att här invaggas i känslan av att man gör allting precis som sig bör. Därför är Prenzlauer Berg en längtans ort för många unga människor i hela landet.
–
Här har Tyskland konstruerat sig själv på nytt efter murens fall. Men när Tyskland konstruerar sig själv på nytt, hur är det då?
“Uuuuuunderbart!“, ropar Andreas Stahlmann, och hans lovord ekar tillbaka, eftersom han vandrar genom en tom loftvåning som han precis har sålt.
-
Även Stahlmann är en nytillkommen, han kom från Bad Oeynhausen och “fastnade“ här, som han uttrycker det. Enbart runt omkring Kollwitzplatz , utvecklingens epicentrum, har han sålt 700 lägenheter, nu bryr han sig inte om någonting under nivån loft. “Jag är lat“ säger Stahlmann, orden “loftvåning“ och “Prenzlauer Berg“ är tydligen helt tillräckligt lockande.
-
För att få vara med, för att få sig lite lifestyle, betalar Stahlmanns kunder 3 300 Euro, per kvadratmeter. Var fjärde lägenhet betalas komplett hos honom, i snitt är den egna betalningskapaciteten hos hans kunder runt 60%.
-
På samma sätt som Andreas Stahlmann karaktäriserar Prenzlauer Berg uppifrån, så lär Yunus Uygur känna stadsdelen underifrån. Den som bara kan säga “färsk från grossisten“ måste vara billig och ha öppet länge, ha nattöppet, som nödlösning om det någon gång är slut på ekologiska ägg uppe i en loftvåning. Uygur har nu öppet nästan dygnet runt. Han kör inte längre hem, han sover i sin affär. Man kan ströva runt där inne ett bra tag utan att få syn på luckan i golvet, skymd av två ölbackar, därunder en trästege som leder ner till ett källarrum med kala väggar som i slummen. En madrass i mitten. Här sover Uygur tre, fyra timmar innan det är dags att ge sig av till grossisthallen igen.
-
Utåt bevarar han grönsakshandlarens ödmjukhet, men inuti är köpmannastoltheten sårad. Han är på rätt ställe men med fel strategi. Han anade inte att han måste betjäna en livsstil här: Nobel mat för nobla människor. Han trodde att det handlade om morötter och lök. Om vanliga matvaror.
-
Man kan helt enkelt fortsätta leva i sin trivsamma vänstermiljö i Prenzlauer Berg. Det är det som är det fina. Man kan få känna sig tolerant eftersom toleransen aldrig ställs på prov. Inga parabolantenner stör ögat, inga slöjor skapar debatt, inga moskéer oroar de världsvana invånarna. Det finns här knappt några telecaféer, lägenheterna är för dyra för människor som Yunus Uygur. Det finns inga hiphop-tillhåll för de turkiska ynglingarna från Wedding eller Kreuzberg, ingen infrastruktur för underklassens stökiga ungar – om de så bara slår sig ned på cigarett på en av de många lekplatserna störtar hysteriska mammor fram.

Författaren Maxim Biller kallar Prenzlauer Berg ironiskt en numera “nationell, befriad zon“ (nynazistiskt uttryck, Kaschemmes anm.). Visserligen ligger andelen invandrare på 11,1 % och därmed bara drygt två procentenheter under genomsnittet i Berlin. Men sammanställningen är en helt annan. Den största gruppen bildar fransmän, följt av italienare, amerikaner, britter, spanjorer och danskar. En G8-befolkning, högutbildad och med arbete. Det finns här tio gånger fler japaner än egyptier. Andelen turkar utgör 0,3%.
-
Ett par gator lite längre söderut pulsar Hartmut Häußermann fram genom färggranna höstlöv på kullerstensgator.
-
Häußermann har genom sitt yrke en visst öga för städer, han är professor i Stads- och Regionssociologi vid Humboldt-universitetet i Berlin.
-
Han säger: Till skillnad från alla nybyggda områden hade Prenzlauer Berg “flair“ redan från början, man behövde inte skapa den själv - här stod dörren på vid gavel. De västtyska välfärdsbarnen fascinerades av medborgarrättsaktivisterna och bohemerna i kvarteren, av lukten av revolution i nätt och jämt beboeliga ruiner, av nödvändigheten att improvisera i hus som inte hade telefon och enbart kakelugn som värmekälla. Sedan gick det som det brukar gå: De unga och vilda blev stillsammare, fick arbeten och barn och ville införskaffa egendom. Nu lever de på ett sätt som liknar föräldrarnas i västra Tyskland, fast mot en annan bakgrundskuliss. Genom åren har någonting uppstått som Häußermann kallar “okonventionell borgerlighet“ – idealistisk och samtidigt mycket rationell. “Åtminstone sedan Pisa-undersökningen (där Tyskland fick mycket dåligt resultat, Kaschemmes anm.) finns det här ingen som längre skulle starta ett medborgarinitiativ för “mer invandrarbarn i mina barns skola“.
-
Prenzlauer Berg verkar på sina ställen som om det aldrig funnits en debatt om den tyska underklassen, ett demografiskt problem eller migration.
-
De 100 000 nytillkomna har skapat en ny stad, men vem har nytta av denna vällevnadsprestation förutom de själva? Deras Prenzlauer Berg är ett ghetto som inte behöver något stängsel – eftersom det ter sig alltmer hermetiskt även utan.
-
Visserligen är miljöbildning ett normalt, socialt fenomen, över hela världen sorterar människor in sig efter faktorer som livsstil, utbildning, förmögenhet – det särskilda med Prenzlauer Berg är dock att stadsdelen inte vill kännas vid att den inte alls är så som den tror sig vara.
-
Alla känner sig subversiva som Pippi Långstrump men är i själva verket lika ljushyllta och ordentliga som Tommy och Annika.

besuch in münchen

Hej, ursäkta frånvaron, jag har varit bortrest. Nu är jag utmattad som vanligt när jag har varit unterwegs med tåg eller flyg, jag tycker nämligen inte alls om att resa. Det stressar upp mig och naturligtvis blir det ofta någon slags självuppfyllande profetia när jag ständigt förväntar mig att något ska gå fel. Men nu är jag hel och hållen åter i Berlin, hurra!

Jag har varit i München och hälsat på en god vän. Och jag lyckades ta mig hit:



Alltså, hit. Själva huset var mäkta imponerande, ungefär som mitt inredningsideal numero uno: orientaliska mattor, jugendstil, mörkt, maffigt, utsökta detaljer. Ja, jag skulle tro att det underlättar om man är en firad och högt skattad konstnär att skapa sig ett hem av detta slag. Eh, och kanske borde man befinna sig kring sekelskiftet 1800/1900. Men man kan väl få drömma. Tyvärr vågade jag inte hala upp kameran och muséets egna bilder låter inte insidan av huset komma till sin rätt, men här är i allafall en bild på ateljén. Inklusive en privat version av Die Sünde, uppbyggd som ett altare. Tydligen var detta Stucks egna påfund, för i museumsbutiken såg jag ett gammalt vykort i svartvitt från... eh... länge sedan, mycket tidigt 1900-tal, där installationen redan var färdigställd på detta sätt. Lite skumt, men samtidigt bedårande.

München var för övrigt fantastiskt. Förutom Berlin känner jag egentligen bara till två andra städer i Tyskland riktigt väl, Köln och Leipzig. Och de är trevliga, men på intet sätt... exceptionella. Men du store tid, i München märks den över 1000-åriga traditionen av makt och pengar av överallt. Vart man än vänder sig tornar plötsligt ett gigantiskt byggnadsverk upp sig och pockar på uppmärksam. Skönhet allorstädes närvarande. Staden måste ha undgått mycket bombning under kriget, det är inte så vanligt. Och förstås, de har kunnat hålla allt i skick (München med omnejd utgör alltså det rikaste området i Tyskland sedan... alltid?), det är inte rättvist att jämföra med trasiga, tappra Berlin. Men när jag kom hem i morse slogs jag av hur smutsig och klottrig portuppgången hemma hos mig är. Jag brukar aldrig tänka på det annars.

ach was

Dags att lätta upp stämningen, det blev lite mycket av torrt föreläsande här. Jag mutar med en video som jag förknippar väldigt mycket med Prenzlauer Berg. Inte bara jag förresten, de var baserade där när de släppte sitt debutalbum 2000, eller om det var 2001. Och gissningsvis bor de där ännu, vad vet jag. Bandet är en duo vid namn Paula och det var min första riktiga kärlek i tysk musikväg. Eller kanske framför allt den här låten, den knockade mig när jag hörde den första gången.



Sångerskan stötte jag på jämt och ständigt ett tag i början på århundrandet. Såg henne stå och vänta på spårvagnen, promenera nerför Kastanienallee, dricka kaffe med solglasögon på. Jag vågade såklart aldrig säga till henne hur snygg och bra jag tyckte att hon var. Men till er kan jag ju säga det; Elke Brauweiler, ich fand dich schon immer ganz toll.

gentrification

die Gentrifizierung, -en, f

Jo, jag vet, vi måste prata om det här.

Begreppet har rötter i engelskans gentry, och betecknar den process när en ruffig stadsdel börjar locka till sig studenter och konstnärligt löst folk (som tilltalas av de låga hyrorna och inte låter sig skrämmas av stadsdelens dåliga rykte), varpå stadsdelens anseende stiger (blir hipp = det öppnas barer och gallerier), vilket i sin tur leder till högre hyror och bostadspriser - och i förlängningen - bortdrivsel av det konstnärliga lösa folket till förmån för folk som både kan och vill betala priset för att bo i en hipp och kreativt präglad stadsdel, där även bostadsstandarden har hängt med i svängarna.

Denna process är i det närmaste avslutad i Prenzlauer Berg och har nyss påbörjats i norra Neukölln.

Wikipedia är välinformerad om fenomenet, läs gärna här (tyska) eller här (engelska).

Det finns även ett delvis ännu pågående konstprojekt som befattar sig med problematiken och går ännu längre. Shrinking Cities, kolla.

Projektet fick stor genomslagskraft när det ställdes ut i Berlin under hösten 2004. Shrinking Cities behandlar urbana mönster som tycks vara i förändring mot bakgrund av fyra olika stadsmiljöer; Detroit, Halle/Leipzig, Manchester/Liverpool och ryska Ivanovo. Städerna i västvärlden verkar alltså krympa, i betydelsen att stadens människor rör sig på ett annat sätt än under tidigare decennier. Det är framför allt färre som rör sig (sjunkande nativitet), och man flyttar inte längre in till en stad med stort behov av industriell arbetskraft. Helst flyttar man vidare dit där bekvämligheterna (eller vad man ska kalla det) nu finns. Det vill säga, de som har råd. Det jag minns allra tydligast av utställningen i Berlin är nämligen den bit som handlade om Detroit, att stadskärnan på sina ställen där fullständigt har gröpts ur på välbeställda människor, till vilka läkare räknas. Och kvar inne i stan finns de som inte har möjlighet att flytta ut till de välmående förorterna, där läkarna har öppnat sina nya mottagningar. Många gamla eller sjuka innerstadsbor i Detroit kommer alltså inte i åtnjutande av läkarvård, om de inte har någon som kan skjutsa dem. Kollektivtrafiken är tydligen inte väl utbyggd in the motor city. (Nu har jag googlat fram konstnär och titel: Coda Motor City, Kelly Parker & Toni Moœri, 2003-2004. Det är alltså en film. Som dokument intressant, som konstverk ganska mycket mindre.)

Men det var Berlin det skulle handla om här. Som sagt, Prenzlauer Berg är en färdig-gentrifierad stadsdel numera. I svenska ögon verkar den charmig och mycket tilltalande genom sina fina, renoverade fasader från förförra sekelskiftet. Och visst är det fint, det vill jag inte förneka, jag älskar ju sånt. Men det jag tycker är tråkigt är hur... likriktat allting har blivit.

Sedan murens fall har invånarna som tidigare bodde där försvunnit i väldigt stor utsträckning, endast 20% bor kvar. Det betyder att 80% av invånarna i Prenzlauer Berg är relativt nytillflyttade. Åttio procent! Det är en himla massa. Men i sig skulle inte detta behöva vara sorgligt. Det var en speciell historisk situation som uppstod 1989, och många som flyttade från Prenzlauer Berg (öst) gjorde det med förtjusning. De människor som flyttade dit istället var unga och vilda. Alla unga tyskar i hela republiken med drömmar om något annat och/eller partylust sökte sig till Berlin och många hamnade just i Prenzlauer Berg. Det tråkiga är att dessa nu antingen har blivit lyckade reklambyråmänniskor och bor kvar - eller också så är det inte i denna stadsdel som man hittar dem.

Ytterligare en konsekvens av den förändrade befolkningsstrukturen i Prenzlauer Berg är att invånarna är mycket homogena även som åldersgrupp. De är nämligen alla tämligen unga, eller ja... relativt sett. Under 45, oftast. Detta tycker jag faktiskt är lite otäckt. Det får mig att tänka på en scen i Huxleys Du sköna, nya värld, då en av huvudpersonerna får se en naturligt åldrad (alltså gammal) människa för första gången. Hon blir förfärad, äcklad och fascinerad. I mitt stilla sinne undrar jag förstås om det är så det känns för alla coola, små prenzelberg-kids som producerats av hippa föräldrar när de tvingas på besök till mormor&morfar i Stuttgart eller farmor&farfar i Heidelberg. The horror, liksom.

Den som undrar över siffror och sådant, och inte vill förlita sig på die Kaschemmes minne gör gott i att läsa den här artikeln. Tyvärr är den på tyska och dödens lång, så jag hinner inte översätta. Men kontentan är ungefär detta: Det är lätt att vara tolerant där toleransen aldrig prövas. Typ i en cool glasbubbla.

Artikeln är verkligen läsvärd, den har två år på nacken, men slår fortfarande huvudet på spiken. Ett litet minus är att den kan tyckas en smula tesdriven, men tesen stämmer, så... bring it on, tycker jag nog. Jag ska under veckan som kommer försöka hinna med en översättning av inledningen på artikeln åtminstone, för jag tycker att det är viktigt, det här. Den nuvarande svenska bilden av Berlin baseras till stor del på Prenzlauer Berg, misstänker jag. Många skandinavier bor där. Och jag vill inte låta som att jag tycker att Prenzlauer Berg helt enkelt har blivit ospännande, inte alls. Det jag tycker är synd är att det ställe som var bohemernas hemvist under DDR-tiden och den fysiska plats där en orädd vägran att stöpas i konformistiskt kommunistisk form kunde ta skepnad har kommit att bli så väldigt försluten.