pardonnez-moi, mais a propos...

Apropå det här med att läsa. Och att vara tonåring och läsa. I just can't help myself. Ingen självkontroll.

"Medan du och jag ägnade en stor del av den första våren åt litteraturens klassiker - särskilt de ryska eftersom de varade längst - och vänslades såfort tillfälle gavs, vid varje sidbyte och varje ögonkast, stiftade Sebastian sent omsider bekantskap med böckernas värld. Er far hade gett upp allt hopp om den saken, men Sebastians koncentration var faktiskt oerhörd. Från mars till sent maj försökte han ta sig igenom en skamfilad utgåva av Slottet, vars rygg höll på att lossna från själva bindningen. Han vände outtröttligt försiktigt blad efter blad, det var som om magin satt i just det exemplaret för honom. I samband med detta började han förkorta sitt eget namn till S., med punkt därefter, och det kan nog hända att den boken gjorde ett djupare intryck på honom än vi insåg. Jag var nog mest förtjust i det faktum att han inte funnit en ingång via någon av Kafkas noveller, som man kunde ha väntat sig och som jag själv hade gjort. Allt som förmådde förvåna mig var av godo, detta påstod jag ju ofta. Jag vet inte i vilket utsträckningen det kan ha varit sant, men med hela denna övertygelses auktoritet kunde jag blinka åt Sebastian som om han lyckats med något närmast otänkbart. S. flammade upp i ett leende kittlande och oskyldigt som ett tomtebloss innan han tillfreds vände ned nästippen mot boken igen, sträckte ut handen efter några av de vindruvor och russin som hemma hos dig för syns skull alltid låg utplacerade på assietter och fat här och var i rummen, i tanken genast tillbaka i byn som hörde slottet till.

Tiden som linjär idé upphörde att existera i ditt hus när vi höll varandra sällskap och läste. Vi gled från århundrade till århundrade utan ansträngning, påbörjade en ny bok genast när en tidigare var utläst, bytte böcker med varann halvvägs enkom för jämföra atmosfären under några sidor eller ett helt kapitel, små slutna universum som i varierande grad tillät tillfälliga besökare, men de flesta gick att sprätta upp med beslutsamhet. Rummets väggar antog skepnad efter ögats förväntningar, den som lyfte blicken från verserat och sexuellt underfundigt artonhundratal såg något annat än den som slirat runt i franskt femtiotal med blyertspennan i högsta beredskap, eller för den delen, den som med ett imaginärt cigarettmunstycke i ena handen tittade upp från ett knipslugt och melankoliskt amerikanskt tjugotal, hon såg kristallkronan svaja fram och tillbaka och glittra lättsinnigt som förgänglig rikedom alltid gör, innan hon för tusende gången i ordningen fann en anledning att göra ett kärleksfullt utfall mot sin raison d’être, överrösa honom med honom kyssar, lura fram oundvikliga, ljuvliga konsekvenser.

Tillsammans i ditt solskensindränkta vardagsrum eftermiddag efter eftermiddag, tre ofullständiga personer, ben och armar spretande över soffa och fåtölj, loja kroppar i bekvämast möjliga ställning, ibland på golvet med någon annans fötter som huvudstöd eller på mage under bordet. Te, citronklyftor, smörkex. Smulor att fingra efter mellan kläder och hud, en oändlighet i händerna, en annan mellan dina läppar."