i tried to laugh about it, cover it all up with lies

Konstigt väder, det är alldeles varmt. Igår var det höstkyla och allmänt destruktiv blåst etc. - jag hänger inte med. Har satt mina vårlökar iallafall, tjugo pärlhyacinther.

Har för övrigt drabbats av nostalgi. Det är inte någonting man kan bota med vin, va? För första gången på över ett år har jag dessutom fått lust att skriva någonting igen. Hänger detta ihop? Jag vet inte. Men sannolikare är att det har att göra med den gångna helgens översättarseminarium; när man översätter litterärt måste man följa originalet i möjligaste mån, och problemen uppstår när den möjligaste månen sviktar. Det gör den mest hela tiden. Och då kan det hända att man blir trött och less, och mer sugen på att härska oinskränkt över bokstäverna. Jag tycker att det låter som en övertygande förklaring.

Sedan retar jag mig på en mängd saker som jag inte kan ta upp här, och detta för i sin tur med sig att jag surnar till över att jag gjort mig besväret med att vara så satans anonym här, när jag ändå inte utnyttjar det. Är jag kanske bara rastlös? Jag känner för att bli tagen med storm av någonting, något viktigt. En aning säger mig att jag svalt en massa struntprat under de senaste månaderna utan att protestera, det hörs ju, jag är en livsfarlig blandning just nu. Bör ej skakas.

Och jag undrar varför så många människor pratar om Joyce Carol Oates som Nobelpriskandidat, varför? Det är väl klart att hon är oemotståndlig eftersom man vet precis vad man får när man läser en av hennes romaner, men är det nog? Är det bara jag som tycker att hon borde stryka hälften redan på manuskriptstadiet och kanske ägna mer tid åt att arbeta om istället för att skriva två nya böcker under samma tid? Ja, det är nog bara jag. Men så gillade jag inte heller Blonde på det sätt som väldigt många andra verkar ha gjort. Alltså, det är klart att jag tycker att det är en bitvis väldigt bra roman, men jag tycker inte att arma Norma Jean hade behövt vara med, jag är övertygad om att det skulle ha kunnat bli ännu bättre utan Marilyn Monroe som förlaga. Möjligen har jag förutfattade meningar om det mesta, men ibland går jag på fest och då har jag två partytrick att dra till med om stämningen kräver det. Jag kan fånga popcorn med munnen och jag kan härma Marilyn Monroe. För det senare krävs endast att man pratar andfått och gör vissa gester med händerna. Det är förvånansvärt enkelt, om man någon gång sett Some like it hot eller vilken film som helst med henne vet man vad man måste göra för att alla ska nicka igenkännande. Och jag tycker att Blonde kändes så till stor del. Det där tonfallet, som om det skulle räcka med att imitera andfåddheten för att verka autentisk.


Too cool for Oates.

Äh, jag är gammal och sur. Jag vill bara dricka rödvin och kura under en filt med Imperiet eller nåt på hög volym. (Jag har aldrig lyssnat på Imperiet förut, är det hösten som kräver sin tribut, är det normalt?) Sitta klädsamt stilla i en för stor, stickad tröja och ingenting mer, hålla i glaset med båda händerna. Medan min unge, vildögda älskare rullar cigaretter och läser högt ur morgontidningen.