I huset mittemot mitt vardagsrum pågår gentrifieringen av Neukölln i rasande takt. Om kvällarna numera sitter det folk med blänkande laptops vid fönstren, som jag kan titta på för nöjes skull. En av dem har samma gröna skrivbordslampa som jag. Jag undrar hur hög sannolikheten är för att någon i huset mittemot just i detta ögonblick också lyssnar på Nagorny Karabach. Jag gissar: Inte alls så liten. Det är en av Einstürzende Neubautens topp10-höstlåtar i mitt tycke, och kanske delar jag denna insikt med många nyinflyttade Neukölln-bor. Es ist zu vermuten.
Snart är det Halloween. Jag vet inte hur det är med er, men jag minns väldigt tydligt en tid när det här med att klä ut sig uteslutande var något som vackra amerikanska ungdomar sysslade med i olika tv-serier. Men visst är det roligt att klä ut sig, jag motsätter mig inte detta. Jag bara undrar vad tusan jag ska ha på mig på lördag. Senaste gången jag var utklädd på Halloween (två år sedan?) var jag en uggla. En jättefin uggla faktiskt, vit och ljusbrun, men tyvärr var det en ganska hemsk kväll som slutade tidigt. Jag kommer ihåg att jag under hela festen brottades med mitt undermedvetna, huruvida jag trodde att jag valt uggla på grund av Historien om O. och hur detta skulle tolkas. Uh, och jag som var en sådan stilla, fin uggla! Jag retar mig på att det inte finns några bildbevis. (Det här är något som följt mig under hela mitt liv, det finns aldrig några foton på mig när jag vill ha dem. Antagligen hänger det samman med att jag har fyra äldre syskon; I just wasn't able to put on that kind of a mindblowing show, then. Vad det finns för förklaring nu vet jag faktiskt inte. Jag har svårt att fastna på bild?) Min standardförklädnad, den pålitliga, tacksamma utstyrsel som troget väntar i min garderob, det är annars INSEKT. Det säger ju sig självt att man inte kan ha samma kostym varje år, men jag firar inte Halloween varje år och jag tror aldrig att jag varit insekt på Halloween förresten. Det här är ju Berlin, och en gång för tusen år sedan var jag på en spontan maskerad, till vilken jag ospontant sytt en insektskostym (glittrande i grönt och svart!) och då föll det sig inte bättre än att jag engagerades till att medverka i ett slags återkommande performance under en längre tid, som insekt. Det låter ju inte klokt när jag skriver det nu, men många av mina vänner och bekanta var konstnärer då, och jag älskade min insektskostym. Men jag kan inte vara insekt nu, för det... var då. Jag måste vara något nytt nu! Livet går som bekant vidare. Jag vill vara ny och spännande på lördag, tack. Kostymen ska även vara möjlig att dansa i och inte oklädsam, förslag mottages tacksamt.
Nu ska jag dricka Glühwein och vila mina ögon. Hej, hej, hej.
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen