femton minnesvärda böcker

Eftersom jag är en i grunden plikttrogen människa tycker jag själv att det är lite märkligt, detta att jag ännu inte har kommit till skott med uppmaningen från Andedräkt av koppar angående 15 minnesvärda böcker. Jag orkar inte börja raljera om varför detta har dröjt, jag tröttas så lätt ut av mig själv, och förresten kan ni säkert lista ut det ändå. Jag vågar inte heller annat än att bara dra igång, annars fastnar jag i resonemang om varför si men inte så in i all evighet, så nu sitter jag här och äter översaltade chips, undviker att tänka på att jag ska bli regerad av liberalerna från helvetet under de närmsta fyra åren och skriver istället i all hast ned 15 böcker som har gjort avtryck i mig. Ok?

1. Oscar Wilde - Dorian Grays porträtt

För att det är nummer ett helt enkelt. Oöverträfflig, fantastisk, obestridligen nummer ett. Dessutom läste jag den första gången när jag var tretton och det var ju en fullständig knockout såklart.

2. Vladimir Nabokov - Lolita

Av alla böcker i hela världen skulle jag helst av allt ha velat skriva denna. Den är så in i norden välskriven, varenda mening dryper av elegans. Det finns ju människor som menar att Nabokov var en alltför beräknande författare för att vara riktigt genialisk, men jag delar inte den uppfattningen. Jag tycker att man bör vara beräknande när man skriver romaner, att det är en inte alls föraktlig del av hela grejen.

3. Christopher Isherwood - Farväl till Berlin

Om den romanen har jag skrivit tidigare, den är väl lite av anledningen till att jag överhuvudtaget hamnade i Berlin. Isherwood imponerade stort på mig som tonåring, och jag är väldigt svag för den än idag.

4. Stig Dagerman - Bränt Barn

Ännu en tonårskärlek. Det är väl så, att tonåren formar en. Hur som helst, jag älskade Stig Dagerman, jag försökte älska Hjalmar Söderberg ungefär samtidigt, men det var alltid Stig som trängde sig igenom all melankoli, jag tyckte väl att det var han som verkligen hade fattat. Eh... Jag är fortfarande en stor beundrare av Dagerman alltså. Och jag tycker att Bränt Barn är enastående i svensk litteratur.

5.

E.M.Remarque - Die Nacht von Lissabon

Den är som ett enda långt andetag. Man läser den som i ett enda långt andetag, med en ond känsla växande i bröstet och vitnande knogar... Eller, vad vet jag, men jag gjorde det iallafall. Jag tycker för övrigt att det är synd att Remarque har fått ett så oförtjänt rykte i Tyskland. Det finns bland annat en viktig litteraturpersonlighet här som anser att Remarque rör sig knappt över kiosklitteraturnivå, men... don't listen to him, Remarque är något helt annat.

6.

Hanif Kureishi - The Buddha of Suburbia

1990-talets bästa bok som utkom redan 1990.

7.

Alfred Döblin - Berlin, Alexanderplatz

Det är inte så hemskt länge sedan jag läste den, tre år kanske, men den tog mig med storm. Jag tror faktiskt inte att jag som vuxen blivit så imponerad av en roman tidigare, och så liksom verkligen medryckt. Jag såg på människorna med milda ögon efteråt.

8.

Ulrich Plenzdorf - Legende vom Glück ohne Ende

Detta är faktiskt en roman som tillkommit efter ett lyckat filmanus, Plenzdorf var dramatiker och skrev om sitt Die Legende von Paul und Paula-manus till en roman och hakade på en fortsättning. Som jag läste alldeles i början på århundradet när min tyska ännu inte var förankrad i mig, sådär fysiskt och självklart, men när jag hade läst första kapitlet var det nästan som att det redan hade skett.

9.

F.Scott Fitzgerald - The great Gatsby

Här behöver jag inte kommentera, va?

10.

Anaïs Nin - Venusdeltat

Och säkert inte här heller.

11.

Ernest Hemingway - Fiesta (The sun also rises)

Eller här?

12.

Stefan Zweig - Die Welt von gestern

Kanske här, men jag börjar bli lite sömnig, det får räcka med att det handlar om ett svunnet Europa och allt som kriget tog död på, det är ett autobiografiskt verk. Den gjorde ett sådant intryck på mig eftersom jag tycker att Zweig skildrar sin ungdom så klart och utan att förfalla i sentimentalitet, samtidigt som det Europa han skriver om stod i lågor. (Boken utkom posthumt 1942.) Jag tänker ganska ofta på hur det måste ha tett sig, det Europa där man inte behövde några papper när man rörde sig över gränserna. Och den brutala kontrasten.

13.

Dorothy Parker - Efter kärlekens nöjen

14.

Charles Baudelaire - Det ondas blommor

15.

Pär Lagerkvist - Onda sagor

Den där hissen, ni vet.