som om de vore tio, inte femton

Jag hade planerat att blogga om John Heartfield, mer om Struwwelpeter och litegrann om en ny bar som har öppnat runt hörnan hos mig med charmig inredning, men under dagen var jag och promenerade med en glass i näven (två kulor med utsökt Waldmeister-smak, wikipedia berättar att växten heter myska eller myskmadra på svenska, det är en smakriktning som är oerhört utbredd i Tyskland på läsk och godis och liknande, produkten kännetecknas av en ofta ganska skarpt mörkgrön färgton och smakar...mumma! Drar kanske lite åt det syrliga hållet, men inte mycket. Try it some time, you might like it.), och av en händelse hamnade jag på en utställning av det pedagogisk-allmänna slaget, teckningar och papier-maché-skulpturer gjorda av eleverna vid en grundskola i Neukölln. Det var färgglatt och härligt naivistiskt, solen sken utomhus och jag hade just ätit upp en glass; jag var glad. Fastställde att barns kreativitet i Neukölln ser ut som den väl gör överallt där barn går i skola och har det hyfsat, gulliga teckningar och sådär. Så blev jag stående framför en vägg där eleverna uppenbarligen hade svarat på frågan om hur de trodde att deras liv skulle se ut i framtiden. (För att vara exakt, hur de trodde att deras liv skulle se ut om tio år, men jag reflekterade inte över antalet år då.) Eleverna hade i format större snirkligt och vint plitat ned sina framtidsvisioner, använt sig av olika färger och uppenbarligen på det hela taget lagt manken till, jag tyckte att det var förtjusande och intressant.

Neukölln är ju en stadsdel med hög andel utomeuropeiska migranter, framför allt från arabisktalande språkområden och från Turkiet, folk i resten av Tyskland känner till namnet på den här stadsdelen eftersom den har ett tämligen skamfilat rykte. Jag scannade rutinmässigt namnen på barnen för att se vad pojkarna respektive flickorna förväntade sig av livet och huruvida en skillnad framträdde i deras framtidsperspektiv redan vid den späda åldern av nio, tio år. Jag fortsatte att tycka att det var förtjusande och intressant, jag noterade att alla flickorna inledde med att fokusera på bröllop och barn emedan pojkarna var mer orienterade mot att framstå som coola, en skrev att han hade en butler, var bäste vän med Obama och att hans fru hade valts till världens vackraste kvinna tre gånger om. Hur skulle man inte kunna tycka att detta är bedårande i all sin oförblommerade barnslighet? En annan pojke beskrev i torftig detalj hur han är ute och klubbar med sina kompisar under just denna dag i det framtida livet, "ich mache ein paar Frauen klar" (ung. "fixar" några tjejer), och sedan vid den sena tidpunkten midnatt är han trött och går hem och lägger sig, slut. Jag tyckte att detta var sött, eftersom så tydligt oförstående inför både vad klubbande och att fixa några tjejer i regel innebär. En flicka skrev om hur hon på morgonen blir väckt av sin treåriga dotter med en öm kyss, i övrigt studerade hon i London och arbetade deltid i en firma som chef, end of story, förutom att hon förstås var gift och tjugofem år gammal.

Det var efter att ha läst detta som jag plötsligt slogs av tanken att alla barnen kanske inte var nio, tio år gamla som jag hade förutsatt, utan äldre, som den naiva femtonåriga flickan vars vision jag just hade läst. Jag kontrollerade detta och till min förskräckelse upptäckte jag att samtliga bidrag var gjorda av åttondeklassare, alla fjorton eller femton år gamla. Fjorton eller femton år gamla elever som varken kunde bilda meningar med korrekt satsbyggnad (vilket är det mindre onda) eller hade rimliga begrepp om världen de lever i, dvs. de egna förutsättningarna i denna värld.

Jag hade kunnat slänga mig raklång ned på golvet och bara gråta. Dessa fjorton&femton-åringar är så fullständigt utan tillstymmelsen till en chans att skapa sig ett schysst liv byggt på studier, de är uträknade ur leken sedan länge, de kommer med stor sannolikhet aldrig att hinna ikapp. Om man går i åttonde klass i Tyskland är det ett år kvar tills det är dags att söka plats som lärling om man inte siktar mot akademiska studier. Det är inte som i Sverige där skolliknande former har tagit över det mesta i utbildningsväg, utan här tar sig arbetsgivare an lämplig ungdom och skolar dem i yrket direkt. Om du inte är lämplig ungdom, tough luck, eftersom det är din lämplighet som avgör om en arbetsgivare vill ha dig. Kan du inte skriva en felfri ansökan och presentera dig väl i sextonårsåldern så kommer ingen att vilja ha dig som lärling. För varför skulle de? De vill ha någon med bra betyg som kan foga in sig väl i firman.

De här ungdomarna, de flesta av dem hade naturligtvis kunnat bli vad som helst, men inte längre, inte såhär, inte utan ett mirakel, och det mest hjärtskärande är att de ännu inte är medvetna om detta. En femtonårig pojke skrev om sin dag som tjugofemåring: Ich bin Anwalt. Ich komme früh nach Hause, ich hatte Frühschicht. (Jag är advokat. Jag kommer hem från jobbet tidigt, jag har jobbat morgonskiftet.)

FRÜHSCHICHT. Morgonskift! Han tror fortfarande att han kan bli advokat, han är femton år gammal och ingenstans har han lärt sig att skiftarbete inte är tillämpbart på advokater. För honom är advokat förmodligen endast ett glittrande ord som låter ana makt och status, och jag skulle så gärna vilja att han kunde bli det ordet, jag tycker att det är fruktansvärt att jag kan veta redan nu att han inte kommer att glittra. Det är fruktansvärt.