mer om struwwelpeter

Hej, nu är vi inne i midsommarveckan va? Det är därför alla biljetter hos SJ och andra transport-aktörer kostar skjortan? Jag ska resa till de svenska hemtrakterna på torsdag nämligen, och nattbussen till Malmö kommer ju då förmodligen att vara fullpackad med unga Berlinsvenskar som inte kan tänka sig att gå miste om midsommarfirandet, vi kommer att sitta tätt packade som om vi kände varann, alla kommer att prata OAVBRUTET, telefonera och vara HÖGLJUDDA, åååh nej, varför kollade jag inte upp detta när jag planerade min resa, jag borde ha haft vett att komma ihåg, åååh nej. Alltså, jag är inte bortskämd med bekvämligheter när jag ska någonstans, det är bara det att jag föredrar en stilla, tråkig, evighetslång bussresa framför en outhärdlig, evighetslång bussresa där jag måste dela säte med okänd och sitta stel och hövlig en hel natt. Och i Malmö har jag mindre än en timmes marginal för att hinna med tåget vidare, om det stockar sig på Öresundsbron kommer jag att sitta som på nålar. Eller om vädret är dåligt till sjöss och färjan blir försenad.

Jag tror helt enkelt att jag ogillar att resa eftersom så mycket kan gå fel, olika komponenter som är beroende av varandra för att det ska klaffa i slutändan, eller snarare: som jag är beroende av. Tänk om man vore en avspänd person som tog allting med en klackspark, tänk vad mycket hjärnkapacitet man skulle ha över att ägna åt annat om man inte behövde sitta och oroa sig för att missa ett tåg! Till mitt försvar måste jag dock tillägga att SJ gör det extra svårt att försöka ta lätt på det hela, samma sträcka som jag tidigare betalade drygt 200 kronor för kostar mig nu nästan 500 spänn, det tycker jag är grovt. Och inte ens en sittplats för hela sträckan får jag. Barbariskt.

Annars har helgen varit späckad med Struwwelpeter/Pelle Snusk-sammanträffanden. I lördags var det tydligen på dagen 200 år sedan Hoffmann föddes och morgontidningen visste att rapportera om detta. Man kan läsa en av artiklarna här ur Berliner Zeitung, men de snålar som vanligt med illustrationer på nätet. Men det gör inte jag!




Artikeln handlar bland annat om en nytecknad version i serieformat som ska komma ut i höst. Det är ur denna som bilden är hämtad.

Detta måste väl ändå ses som ett tecken på Struwwelpeters oavkortade poularitet här i Tyskland, att det rentav kommer ut en nyillustrerad utgåva efter Hoffmanns förlaga. Originalet kan man för övrigt köpa i nytryck i vilken bokhandel som helst, det skyltas med den ganska ofta. Under helgen stötte jag även på en artikel i det trevliga magasinet Das Magazin (utkommer en gång i månaden, grundat 1924!) om Hoffmann och Struwwelpeter. Där lärde jag mig bland annat att ingen mindre än Mark Twain har gjort en översättning under titeln Slovenly Pete, att man i en dansk utgåva (åtminstone i en, kanske i fler) hade kolorerat om håret på Struwwelpeter för att tilltala den blonda marknaden, samt att den senaste svenska utgåvan utkom år 1943 och att svenska förläggare håller det för omöjligt att ge ut boken igen - det rådande pedagogiska klimatet i Sverige skulle inte tåla detta. Nähä. Mycket möjligt. Men sorgligt! En av de första barnböckerna i världen, på vers, med lustiga och läskiga illustrationer som omedelbart fängslar, tja, vad ska man med det till?

Helglektyren presenterar illustrativt Struwwelpeters framskjutna position i Tyskland:



Mest läbbig är nog förresten historien om den lille Konrad som suger på tummen och får tummarna avklippta av skräddaren till straff för detta (se nedan). Något har väl hänt i pedagogikens värld sedan dess skall medges, men i estetiskt hänseende vet jag inte om vi har gått mot förbättring. Jag tycker det är märkligt att det inte verkar finnas rum för någonting mer i Sverige än alla menlösa gulligheter och...vad ska vi kalla det ...foträta?... barnböcker.



UPDATE: Ha! De for med osanning! Jag har nu hittat uppgifter om att Pelle Snusk kom ut åtminstone så sent som 1979 i Sverige. Kolla in den här informativa länken, bild och vers inklusive.