decemberbalkong

Årets sista dag och staden är insvept i vitt. Jag ska be att få önska alla einen guten Rutsch ins neue Jahr, som man säger på tyska. Rutscha in i det nya året på bästa tänkbara sätt! (Uttrycket är belagt åtminstone från 1900 enligt Wikipedia, jag gissar att det är ännu äldre.) Själv ska jag ta mig till andra sidan midnatt med hjälp av vänner och ukrainskt mousserande vin. Se här vilken fin flaska, den var jag förstås tvungen att slå till på. Gott nytt år ärade läsare!

den som lever får se

Mellandag, mellanhumör. Jag har firat jul och förätit mig på sushi och olika sorters ost. Det är min bästa förätning hittills! De nya bokhyllorna är inforslade i hemmet och uppställda, nästa projekt är att dra fram lådor och kartonger fyllda med papper och häften och fackböcker och ordböcker och detektivromaner och vad allt jag har föträngt ur sina gömställen. Jag hoppas på att bli angenämt påverkad av all lösryckt kunskap som snart kommer att stå att finna i mina egna hyllor. Fatta vilken kunskapschock jag med lite tur kommer att råka ut för! Tänk om jag plötsligt drar mig till minnes vad jag egentligen har lärt mig genom åren, jag lär ju falla i akut koma då. (Jag är tyvärr mycket bra på att lära mig saker och nå insikter och sedan fullständigt begrava detta vetande under ton av strunt och egocentriskt trams.) Jag måste ha böcker om runskrift, jag har trots allt fem poäng i runkunskap, en halv sommar tillbringade jag med att läsa alla runstenar jag kom åt, vilket inte är särskilt spännande i sig, det står ungefär samma saker på dem, Steinar reste denna sten åt Thorsten i detta Herrans år, give or take some, men jag minns att det finns två futharker (alfabetsLIKNANDE system) och att man höll på med att rista runor i trä långt in i nästan modern tid för att det tydligen var ett praktiskt sätt att meddela sig på landsbygden när man kanske inte sprang omkring med fjäder, papper och en burk bläck i bakfickan ständigt och jämt, mer kommer jag inte ihåg. Jag måste ha böcker om keltisk historia också, jag har fem poäng i keltiska studier (jag har fem poäng i allt man inte har någon nytta av!) och rimligen bör jag har böcker om detta då. Jag har nog även grammatiska verk för hundra språk som jag inte behärskar också, vad jag nu ska med dessa till. Usch, nu blev jag nedslagen. Jag skulle vilja behärska hundra språk. Eller två, tre till åtminstone. (Nedslagenheten följer av insikten om brist på verklig vilja, om vilja hänger samman med ett medvetet agerande.) Men kanske jag har lite mer allmänna karameller också? Lite bildband (heter det så? nä... Bilderbände... stora åbäken med fina bilder i...), några Doré ska det finnas, det vet jag. Kanske några illustrerade barnböcker, kanske några deckare. Jag får låta mig överraskas. Nu gäller det bara att finna orken att ta itu med det hela. En mugg Glühwein per kartong känns acceptabelt.

god jul god jul god jul

jag är sur och arg

Tänker att jag måste vara dum i huvudet på något sätt, det är så mycket som går snett när jag försöker reda ut min jobbsituation. Ena stunden oroar jag mig för att inte få ett enda uppdrag någonsin igen, andra stunden tackar jag nej till 3000 fasta euro i månaden inklusive sjukförsäkring för jobbet ifråga skulle suga ut mig mentalt, stunden därefter är det gråt och tandagnisslan (eller just idag: hostningar och hesa skrik, jag är sjuk) eftersom en ekonomisk avgrund öppnar sig teatraliskt framför mig, sedan ringer telefonen och ett uppdrag kommer in som räcker tills i februari, planerat var egentligen bara fyra slappa arbetsdagar innan jul, vad gör jag? - jag jublar inte, jag förtvivlar eftersom jag inte kan säga nej och blotta tanken på att sitta med detta uppdrag i två månader istället för fyra dagar ger mig ont i magen, jag har längtat hela hösten efter... lite stillsamhet, men det är ju bara att glömma.

Jag förbannar det ekonomiska systemet och min egen oförmåga att bli en hal ål och ägna mig åt reklam eller något annat lika själsförödande! Come to think of it, jag förbannar även alla som frivilligt och med förtjusning arbetar inom reklambranschen. Förlåt svåger och alla som är fina människor trots att de är copywriters eller något annat sattyg, förlåt och ursäkta men det är världen mest moraliskt förkastliga bransch. Det vet ni att det är.

skog glasbruk skog skog glasbruk skog glasbruk glasbruk skog skog skog glasbruk skog

Ähum, jag tog visst i väl optimistiskt senast, det har inte blivit mycket till uppdateringar av det oftare slaget. Det där med kortare kan jag dock självfallet bistå med.

Alltså, jag befinner mig just nu i hemmatrakterna efter att ha avverkat ett ansträngande seminarium i Stockholm, och det är trevligt, men lite hårt. Min far åldras och stundtals känns det tämligen sorgligt. Det är därför bloggeriet ligger på is för ögonblicket. Jag är tillbaka i Berlin på lördag om allt går som det ska.

varning: är berusad på martini just nu

Åh, det är snart midnatt, jag har precis kommit hem från frisören, jag är helt uppfylld av att halka fram på regnvåt asfalt i höga klackar och min nya stickade klänning som egentligen är en gigantiskt stor herrtröja i en osannolik färg någonstans mellan turkosblått och smaragdgrönt, den kostade en euro på loppmarknaden i söndags: Jag är ute så sällan bland folk, staden liksom chockade mig med att vara... regnigt storstadstjusig och... precis som den var när jag var ung och inte lika blasé och tråkig som jag är nuförtiden. Berlin, jag förlåter dig allt! Du är underbar! Jag råkade dricksa frisören mycket mer än planerat, beroende på att jag i betalningsögonblicket tänkte dra av 5 euro i ett anfall av snålhet, men min hjärna kopplade tvärtom och lade till 5 euro istället, vilket grämde mig förstås medan jag vandrade mot tunnelbanan, men så råkade jag bildligt talat in i armarna på en engelsman som sa att jag såg ut som Kleopatra och ville bjuda mig på middag (detta vet ni inte förstås, men det fanns en tid när det enda jag kunde tänka mig att tänka mig var en engelsman med medelklassaccent, alla har sin akilleshäl), it took my mind off things och under resten av färden hem blixtrade Berlin på ett sätt som jag inte varit med om på... hundratusentals gefühlte Jahren, det var fantastiskt. Stad, du är som du är, ombytlig och trasig, chic och bisarr, lika tydlig som en expressionistisk målning.

Jag har inte riktigt varit vaken på flera månader känns det som.

Jag tror att jag ska blogga oftare och kortare i fortsättningen.

högt uppe ovanför mig, en kamera letar i mängden

Ja, det är sant, jag driver världens långsammaste blogg! Med evighetslång tidsrymd mellan inläggen, man hinner odla fram ett helskägg mellan varven. Dålig stil. Min musarm ger sig inte, det är väl det. Nästa vecka har jag dock planerat att falla ned i ett ombonat, svart hål, för då är mitt datorspelsprojekt äntligen över och jag kommer inte att ha lika dödligt mycket att göra. Ska bara ägna mig åt att handla julpynt från förrförra sekelskiftet då. Och dricka olika sorters likörer ur sköra, små glas. Faktum är att jag faktiskt även har bokat in mig hos frisören, örnnästet ska bort. Jag tänker mig en sofistikerad kortfrisyr ungefär anno 1929, men inte för kort, inte för kort. Kommer detta att gå fram? Kommer jag att bli ful och missnöjd och ändå ge för mycket dricks i rena förtvivlan? (Man dricksar frisören i Tyskland om man har en som är vettig och bra.) Allt är möjligt, jag kanske till och med blir nöjd. Det har hänt förut.

Fler saker jag ska göra i december månad: 1. Köpa nya bokhyllor. Det ligger osorterade högar och samlar damm överallt, jag kommer snart inte fram med dammsugaren. 2. Köpa fler böcker. En naturlig följd av punkt 1. Jag har kvar ett presentkort från min födelsedag i somras på 40 €, vilket inte är fy skam, men inte räcker till särskilt många böcker i detta land med fasta bokpriser. Jag kommer att köpa 2 stycken som jag sneglat på ett bra tag, en om konst och en litteratur/teologibetonad, och ändå blir jag tvungen att skjuta till lite stålars själv. (Jag vågar inte avslöja vilka, jag är vidskeplig och tror att de kommer att ta slut på förlagen i samma ögonblick som jag räknar med att jag kommer att få köpa dem, it would be: just my luck.) 3. Tänka på framtiden. 4. Sova.

Kan det bli december snart?

das wird schon wieder mit n bisschen spucke

Jag noterar att påfallande mycket skrivs om muren, om staden i allmänhet, något litet om pogromnatten 1938, ganska mycket om hur mycket folk älskar Berlin och Berlins avspändhet, och det ena med det andra och fan och hans mormor. Jag känner inget behov av att rätta in mig i ledet och tycker att det kan räcka med andras utfall och förtjusta utrop. (Men jag kan tipsa om att P3 Pop gjort ett ganska trevligt och lyssningsbart program om stadens internationella pophistoria som sändes förra måndagen och går att lyssna på ett tag till.) Och jag kan länka till en fransk blogg om Berlin, som jag brukar försöka stava mig igenom enbart för att det är en skön motvikt till alla flashiga engelskspråkiga bloggar om staden. Och till en rejäl tysk blogg vid namn Hauptstadtblog, som är väldigt matig, har politisk koll, en del street art-foton och nya inlägg varje dag. Slutligen, en användbar karamell: Freeguide-Berlin. Listar alla gratisgrejer man kan ta sig för i Berlin. Visserligen bara på tyska men mycket praktiskt upplagd.

Nedan följer en låt som inte var med i P3 Pop:s program, eftersom det inte är David Bowie eller ens Jeansteam eller Einstürzende Neubauten, utan en artist som fick sitt genombrott 2004 med just den här videon. Den som har poetiskt känsliga öron och förstår tyska bör skruva ned ljudet, men jag gillar den här låten bl.a. för att den skildrar ett Berlin som också finns, och som tidigare inte manifesterats alls inom tysk hiphop. Jag skulle tro att den här låten gick rakt in i hjärtat på många av stadens kids när den kom, för vad den förmedlar är en känsla av ”Berlin må vara fattigt men vi är hårda som satan”, och det är åtminstone något. Den stad som anas här är inte den stad som man har kunnat läsa så mycket om de senaste veckorna eller månaderna. Men den finns.

das leib-seele-problem

Bon soir, jag är inte weg vom Fenster som det heter på tyska (”ute ur leken”), jag är bara slut i huvudet och rent fysiskt även i resten av kroppen. Jag har varit på översättarseminar hela helgen, vilket är fantastiskt på alla sätt, men jag känner mig som ett manglat lakan. Jag var tvungen att ”stiga upp” kl. halv fyra under natten till måndagen för att hinna med flyget hem och kunna börja jobba klockan 9. Med att under demonisk tidspress översätta datorspelsfiler som jag redan missat deadlinen på.

Möjligen förvånar det alltså inte att jag nu drabbats av ytterligare en stress&arbetsrelaterad åkomma: Det rycker okontrollerat i mitt vänstra ögonlock av och till. Det är lika osexigt som det låter. Jag utgår ifrån att denna... naturvidrighet försvinner med omedelbar verkan så snart jag sovit ikapp mitt sömnbehov.

Med detta i åtanke kan man också undra varför jag sa ja till att förlänga kontraktet med en vecka när jag blev uppringd i morse. Är jag för artig? Såg jag dollartecken rassla framför ögonen? Var jag bara sömnig? Jag tror att allt detta samverkade till min andliga nackdel, men kroppen måste ju käka och hyran ska betalas, och allt det där.

Höst, du är obönhörlig.

effektivität bestimmt das handeln

Skakande: Jag har drabbats av en arbetsrelaterad skada. Det gör ont i en nerv (det måste väl vara en nerv?) som tycks sträcka sig från högerhandens lillfinger ned över hela nedre delen av handflatan, för att slutligen bilda en smärtpunkt som råkar vara just det ställe som jag stöttar mot bordet när jag sitter och omsluter musen och klickar som en galning om dagarna. Jag vet att man ska undvika att arbeta med musen i största möjliga utsträckningen, men... what can I say, nu har det inträffat ändå. Hur botar man detta? Ska jag köpa en stödskena? (Kanske jag kan slå ihop det med mitt behov av en monokel då och få rabatt?) Och hur mycket arbetar jag egentligen? Eller: Hur arbetar jag? Fragen über Fragen. Förresten kan jag drista mig till att avslöja att jag har tre veckor kvar på jobbet och det jag sysslar med är något så osannolikt för min... ska vi kalla det läggning? som datorspel. Jag översätter datorspel för glatta livet och jag har blivit riktigt... haj på det, som min mamma skulle ha sagt. Men jag jobbar för mycket och inte blir jag överröst med guld och ära för detta heller, jag kommer att vilja sova i en vecka när projektet är över.

Jag behöver klippa håret igen och det är inte en tanke som roar mig. Om jag hade andra estetiska preferenser skulle jag raka av mig allt bara för att slippa detta hattande till frisören i tid och otid. Eller: Det är inte så att jag verkligen tar mig till frisören så ofta som jag tänker att jag borde göra något åt det där gigantiska örnnästet innan jag greppar min sysax och klipper av det värsta framför spegeln i badrummet och lovar att boka en tid och bli fin och prydlig som en anständig kvinna fyllda trettio. Men det gnager och tar upp plats i mitt medvetande som jag vill ska vara uppfyllt av helt andra saker än banaliteter som ”boka hårklippning”.
(Fråga: Kan du inte bara boka en tid då och gnälla lite mindre? Svar: Inte för att det angår dig, men jag ÄR FAKTISKT PÅ VÄG.) Jag tänker sedan en längre tid att jag ”så snart jag har varit hos frisören” ska ta ett lagom kornigt foto i en av dessa fotoautomater som alla turistande besökare älskar, och då kan jag äntligen ta bort profilfotot här, som jag har tröttnat på väldeliga. För ögonblicket har jag så långt hår att jag måste fläta det och fästa det på sidorna. Det är min standardnödlösning, men jag har lagt märke till att denna frisyr verkar ha kommit på modet även bland folk som är förskonade från tagelaktig kvalitet på sitt hår. Alla naturlagar viska då med en stämma: Klipp dig fortast möjligt! Så det ska väl bli av någon gång. Och kanske passar jag på att av-anonymisera mig här i samband med detta. Mal sehen.

dagens tema: fladdermus

in der enklave meiner wahl

Det slog mig just, det heter inte kostym när man menar att man klär ut sig, va?

Kostymering, då, går det bra? Nähä, förklädnad, okej. Då vet jag det.

und der blick, der ist vom feinsten, über wolken und die stadt

Hej och ursäkta, jag har varit utslagen mentalt och kroppsligen i en ondskefull förkylning, mitt beprövade avkok på ingerfära har inte gett effekt förrän nu. Jag har inte varit utomhus på en evighet! (Om man bortser från korta vistelser på den tröstlösa balkongen invirad i täcket. Det enda fina med balkongen just nu är Calluna vulgaris, a.k.a. ljungplantor för ungefär 1,50 euro styck.)


I huset mittemot mitt vardagsrum pågår gentrifieringen av Neukölln i rasande takt. Om kvällarna numera sitter det folk med blänkande laptops vid fönstren, som jag kan titta på för nöjes skull. En av dem har samma gröna skrivbordslampa som jag. Jag undrar hur hög sannolikheten är för att någon i huset mittemot just i detta ögonblick också lyssnar på Nagorny Karabach. Jag gissar: Inte alls så liten. Det är en av Einstürzende Neubautens topp10-höstlåtar i mitt tycke, och kanske delar jag denna insikt med många nyinflyttade Neukölln-bor. Es ist zu vermuten.

Snart är det Halloween. Jag vet inte hur det är med er, men jag minns väldigt tydligt en tid när det här med att klä ut sig uteslutande var något som vackra amerikanska ungdomar sysslade med i olika tv-serier. Men visst är det roligt att klä ut sig, jag motsätter mig inte detta. Jag bara undrar vad tusan jag ska ha på mig på lördag. Senaste gången jag var utklädd på Halloween (två år sedan?) var jag en uggla. En jättefin uggla faktiskt, vit och ljusbrun, men tyvärr var det en ganska hemsk kväll som slutade tidigt. Jag kommer ihåg att jag under hela festen brottades med mitt undermedvetna, huruvida jag trodde att jag valt uggla på grund av Historien om O. och hur detta skulle tolkas. Uh, och jag som var en sådan stilla, fin uggla! Jag retar mig på att det inte finns några bildbevis. (Det här är något som följt mig under hela mitt liv, det finns aldrig några foton på mig när jag vill ha dem. Antagligen hänger det samman med att jag har fyra äldre syskon; I just wasn't able to put on that kind of a mindblowing show, then. Vad det finns för förklaring nu vet jag faktiskt inte. Jag har svårt att fastna på bild?) Min standardförklädnad, den pålitliga, tacksamma utstyrsel som troget väntar i min garderob, det är annars INSEKT. Det säger ju sig självt att man inte kan ha samma kostym varje år, men jag firar inte Halloween varje år och jag tror aldrig att jag varit insekt på Halloween förresten. Det här är ju Berlin, och en gång för tusen år sedan var jag på en spontan maskerad, till vilken jag ospontant sytt en insektskostym (glittrande i grönt och svart!) och då föll det sig inte bättre än att jag engagerades till att medverka i ett slags återkommande performance under en längre tid, som insekt. Det låter ju inte klokt när jag skriver det nu, men många av mina vänner och bekanta var konstnärer då, och jag älskade min insektskostym. Men jag kan inte vara insekt nu, för det... var då. Jag måste vara något nytt nu! Livet går som bekant vidare. Jag vill vara ny och spännande på lördag, tack. Kostymen ska även vara möjlig att dansa i och inte oklädsam, förslag mottages tacksamt.

Nu ska jag dricka Glühwein och vila mina ögon. Hej, hej, hej.

var e vargen, var e vargen

Höstkväll, oktober; det regnar. Men jag är på gott humör, jag har ätit pumpa tre dagar i sträck och kan inte sluta. Det är gott, och så enkelt att laga till att jag inte hinner tröttna/förtvivla i köket. Stort plus. Dessutom gillar jag att handla en pumpa sådär i förbifarten när jag passerar en grönsaksaffär och bära hem den nonchalant i handen, som om jag vore en alldeles normal och spontan person, på väg hem för att koka en fantastisk soppa att avnjuta i glada vänners lag.

Förresten, jag har en känsla av att alla bloggande svenskar reser till Berlin för tillfället, kan det stämma? Jag tycker på allvar att detta är fantastiskt! Fram för mer turism, mer svenskar som lär sig tyska, fler svenskar som intresserar sig för (ursäkta om det låter svulstigt) ett gemensamt kulturarv som efter 1945 nästan helt begravdes, fram för mer intresse för ett land som tar kultur på allvar och dessutom kryllar av bildade människor (samband, någon?), heja, heja, heja. Kan det vara så att vinden håller på att vända? Alltså, jag vet inte, men för drygt ett decennium sedan var är du nazist eller? en ganska vanlig hånfull kommentar om man förde någonting tyskrelaterat på tal, det var mycket ”hö hö töntiga tyskar-stämning” om det mesta när det handlade om Tyskland. Det kändes så iallafall. Och om detta håller på att luckras upp nu så är det sannerligen på tiden. Mycket glädjande.

Om jag vore på besök i staden och inte visste var jag skulle bo, då skulle jag bo HÄR. Hotel Fridenau, litteraturhotellet i Berlin. Åh, det måste vara underbart! Bara kolla inredningen. För övrigt är det är i Fridenau- krokarna som Herta Müller sägs bo. Och stadsdelen har ett förnämligt författarregister att visa upp, Tucholsky har bott där, Erich Kästner, Günther Grass också, Uwe Johnson, till och med Rosa Luxemburg. Låter inte det lockande?

mittwoch, du bringst es nicht

Mina fönster är igenimmade för det har blivit så sabla kallt. Jag fryser inomhus trots dubbla strumpbyxor (plus klänning med stor andel ylle och hög krage, sehr 80er...) och ändå har jag startat uppvärmingsproceduren för hösten nu. (Jag har Gasetagenheizung om någon vill veta, jag vet inte vad det heter på svenska, det är inte centralvärme utan... en låda med gasflamma i badrummet... Hm, det lät ju väldigt speciellt och exotiskt, säkert finns det en normal, duglig term för detta, men jag oooooorkar inte ta reda på det just nu. Jag gör inget annat hela dagarna än att ta reda på vad saker egentligen heter på svenska, och just nu har jag rast, give a girl a break, por favor.) Alltså, jag har vridit på lågan, det borde bli vamt snart.

Hösten haglade in sig ordentligt igår. Jag är gräsänka och fördriver dagarna med att äta gröt (jag hatar att laga mat) och jobba, trots att motivationen sjunker stadigt minut för minut. Texterna jag översätter är till stor del... extremt, ofattbart, monstruöst... tråkiga. Men framför allt är de slarviga och pretentiösa. Det livar inte upp höststämingen kan jag ju säga!

Jag leker med tanken på att möblera om, måla ett bord som har väntat på detta i snart ett års tid, dammsuga, tvätta och kanske rama en tavla som står och samlar damm. Men det är bara en lek. I själva verket kommer jag att dricka två eller tre kannor te och sitta stilla framför datorn tills ryggen gråter, sedan får vi se. Kanske en promenad genom ett vindpinat Kreuzberg?

Om jag ändå hade en hund. Allting skulle vara mycket roligare då.

nichts ist härter als hert(h)a

Utmärkt val!

Men enligt Svenska Akademins uppgifter finns endast 8 av 19 titlar översatta till svenska. Franskan, spanskan och engelskan ligger dock ännu sämre till. Hur som helst, fint att tyskt översättarfolk världen över får lite att göra nu. Freut mich!

i tried to laugh about it, cover it all up with lies

Konstigt väder, det är alldeles varmt. Igår var det höstkyla och allmänt destruktiv blåst etc. - jag hänger inte med. Har satt mina vårlökar iallafall, tjugo pärlhyacinther.

Har för övrigt drabbats av nostalgi. Det är inte någonting man kan bota med vin, va? För första gången på över ett år har jag dessutom fått lust att skriva någonting igen. Hänger detta ihop? Jag vet inte. Men sannolikare är att det har att göra med den gångna helgens översättarseminarium; när man översätter litterärt måste man följa originalet i möjligaste mån, och problemen uppstår när den möjligaste månen sviktar. Det gör den mest hela tiden. Och då kan det hända att man blir trött och less, och mer sugen på att härska oinskränkt över bokstäverna. Jag tycker att det låter som en övertygande förklaring.

Sedan retar jag mig på en mängd saker som jag inte kan ta upp här, och detta för i sin tur med sig att jag surnar till över att jag gjort mig besväret med att vara så satans anonym här, när jag ändå inte utnyttjar det. Är jag kanske bara rastlös? Jag känner för att bli tagen med storm av någonting, något viktigt. En aning säger mig att jag svalt en massa struntprat under de senaste månaderna utan att protestera, det hörs ju, jag är en livsfarlig blandning just nu. Bör ej skakas.

Och jag undrar varför så många människor pratar om Joyce Carol Oates som Nobelpriskandidat, varför? Det är väl klart att hon är oemotståndlig eftersom man vet precis vad man får när man läser en av hennes romaner, men är det nog? Är det bara jag som tycker att hon borde stryka hälften redan på manuskriptstadiet och kanske ägna mer tid åt att arbeta om istället för att skriva två nya böcker under samma tid? Ja, det är nog bara jag. Men så gillade jag inte heller Blonde på det sätt som väldigt många andra verkar ha gjort. Alltså, det är klart att jag tycker att det är en bitvis väldigt bra roman, men jag tycker inte att arma Norma Jean hade behövt vara med, jag är övertygad om att det skulle ha kunnat bli ännu bättre utan Marilyn Monroe som förlaga. Möjligen har jag förutfattade meningar om det mesta, men ibland går jag på fest och då har jag två partytrick att dra till med om stämningen kräver det. Jag kan fånga popcorn med munnen och jag kan härma Marilyn Monroe. För det senare krävs endast att man pratar andfått och gör vissa gester med händerna. Det är förvånansvärt enkelt, om man någon gång sett Some like it hot eller vilken film som helst med henne vet man vad man måste göra för att alla ska nicka igenkännande. Och jag tycker att Blonde kändes så till stor del. Det där tonfallet, som om det skulle räcka med att imitera andfåddheten för att verka autentisk.


Too cool for Oates.

Äh, jag är gammal och sur. Jag vill bara dricka rödvin och kura under en filt med Imperiet eller nåt på hög volym. (Jag har aldrig lyssnat på Imperiet förut, är det hösten som kräver sin tribut, är det normalt?) Sitta klädsamt stilla i en för stor, stickad tröja och ingenting mer, hålla i glaset med båda händerna. Medan min unge, vildögda älskare rullar cigaretter och läser högt ur morgontidningen.

pardonnez-moi, mais a propos...

Apropå det här med att läsa. Och att vara tonåring och läsa. I just can't help myself. Ingen självkontroll.

"Medan du och jag ägnade en stor del av den första våren åt litteraturens klassiker - särskilt de ryska eftersom de varade längst - och vänslades såfort tillfälle gavs, vid varje sidbyte och varje ögonkast, stiftade Sebastian sent omsider bekantskap med böckernas värld. Er far hade gett upp allt hopp om den saken, men Sebastians koncentration var faktiskt oerhörd. Från mars till sent maj försökte han ta sig igenom en skamfilad utgåva av Slottet, vars rygg höll på att lossna från själva bindningen. Han vände outtröttligt försiktigt blad efter blad, det var som om magin satt i just det exemplaret för honom. I samband med detta började han förkorta sitt eget namn till S., med punkt därefter, och det kan nog hända att den boken gjorde ett djupare intryck på honom än vi insåg. Jag var nog mest förtjust i det faktum att han inte funnit en ingång via någon av Kafkas noveller, som man kunde ha väntat sig och som jag själv hade gjort. Allt som förmådde förvåna mig var av godo, detta påstod jag ju ofta. Jag vet inte i vilket utsträckningen det kan ha varit sant, men med hela denna övertygelses auktoritet kunde jag blinka åt Sebastian som om han lyckats med något närmast otänkbart. S. flammade upp i ett leende kittlande och oskyldigt som ett tomtebloss innan han tillfreds vände ned nästippen mot boken igen, sträckte ut handen efter några av de vindruvor och russin som hemma hos dig för syns skull alltid låg utplacerade på assietter och fat här och var i rummen, i tanken genast tillbaka i byn som hörde slottet till.

Tiden som linjär idé upphörde att existera i ditt hus när vi höll varandra sällskap och läste. Vi gled från århundrade till århundrade utan ansträngning, påbörjade en ny bok genast när en tidigare var utläst, bytte böcker med varann halvvägs enkom för jämföra atmosfären under några sidor eller ett helt kapitel, små slutna universum som i varierande grad tillät tillfälliga besökare, men de flesta gick att sprätta upp med beslutsamhet. Rummets väggar antog skepnad efter ögats förväntningar, den som lyfte blicken från verserat och sexuellt underfundigt artonhundratal såg något annat än den som slirat runt i franskt femtiotal med blyertspennan i högsta beredskap, eller för den delen, den som med ett imaginärt cigarettmunstycke i ena handen tittade upp från ett knipslugt och melankoliskt amerikanskt tjugotal, hon såg kristallkronan svaja fram och tillbaka och glittra lättsinnigt som förgänglig rikedom alltid gör, innan hon för tusende gången i ordningen fann en anledning att göra ett kärleksfullt utfall mot sin raison d’être, överrösa honom med honom kyssar, lura fram oundvikliga, ljuvliga konsekvenser.

Tillsammans i ditt solskensindränkta vardagsrum eftermiddag efter eftermiddag, tre ofullständiga personer, ben och armar spretande över soffa och fåtölj, loja kroppar i bekvämast möjliga ställning, ibland på golvet med någon annans fötter som huvudstöd eller på mage under bordet. Te, citronklyftor, smörkex. Smulor att fingra efter mellan kläder och hud, en oändlighet i händerna, en annan mellan dina läppar."

femton minnesvärda böcker

Eftersom jag är en i grunden plikttrogen människa tycker jag själv att det är lite märkligt, detta att jag ännu inte har kommit till skott med uppmaningen från Andedräkt av koppar angående 15 minnesvärda böcker. Jag orkar inte börja raljera om varför detta har dröjt, jag tröttas så lätt ut av mig själv, och förresten kan ni säkert lista ut det ändå. Jag vågar inte heller annat än att bara dra igång, annars fastnar jag i resonemang om varför si men inte så in i all evighet, så nu sitter jag här och äter översaltade chips, undviker att tänka på att jag ska bli regerad av liberalerna från helvetet under de närmsta fyra åren och skriver istället i all hast ned 15 böcker som har gjort avtryck i mig. Ok?

1. Oscar Wilde - Dorian Grays porträtt

För att det är nummer ett helt enkelt. Oöverträfflig, fantastisk, obestridligen nummer ett. Dessutom läste jag den första gången när jag var tretton och det var ju en fullständig knockout såklart.

2. Vladimir Nabokov - Lolita

Av alla böcker i hela världen skulle jag helst av allt ha velat skriva denna. Den är så in i norden välskriven, varenda mening dryper av elegans. Det finns ju människor som menar att Nabokov var en alltför beräknande författare för att vara riktigt genialisk, men jag delar inte den uppfattningen. Jag tycker att man bör vara beräknande när man skriver romaner, att det är en inte alls föraktlig del av hela grejen.

3. Christopher Isherwood - Farväl till Berlin

Om den romanen har jag skrivit tidigare, den är väl lite av anledningen till att jag överhuvudtaget hamnade i Berlin. Isherwood imponerade stort på mig som tonåring, och jag är väldigt svag för den än idag.

4. Stig Dagerman - Bränt Barn

Ännu en tonårskärlek. Det är väl så, att tonåren formar en. Hur som helst, jag älskade Stig Dagerman, jag försökte älska Hjalmar Söderberg ungefär samtidigt, men det var alltid Stig som trängde sig igenom all melankoli, jag tyckte väl att det var han som verkligen hade fattat. Eh... Jag är fortfarande en stor beundrare av Dagerman alltså. Och jag tycker att Bränt Barn är enastående i svensk litteratur.

5.

E.M.Remarque - Die Nacht von Lissabon

Den är som ett enda långt andetag. Man läser den som i ett enda långt andetag, med en ond känsla växande i bröstet och vitnande knogar... Eller, vad vet jag, men jag gjorde det iallafall. Jag tycker för övrigt att det är synd att Remarque har fått ett så oförtjänt rykte i Tyskland. Det finns bland annat en viktig litteraturpersonlighet här som anser att Remarque rör sig knappt över kiosklitteraturnivå, men... don't listen to him, Remarque är något helt annat.

6.

Hanif Kureishi - The Buddha of Suburbia

1990-talets bästa bok som utkom redan 1990.

7.

Alfred Döblin - Berlin, Alexanderplatz

Det är inte så hemskt länge sedan jag läste den, tre år kanske, men den tog mig med storm. Jag tror faktiskt inte att jag som vuxen blivit så imponerad av en roman tidigare, och så liksom verkligen medryckt. Jag såg på människorna med milda ögon efteråt.

8.

Ulrich Plenzdorf - Legende vom Glück ohne Ende

Detta är faktiskt en roman som tillkommit efter ett lyckat filmanus, Plenzdorf var dramatiker och skrev om sitt Die Legende von Paul und Paula-manus till en roman och hakade på en fortsättning. Som jag läste alldeles i början på århundradet när min tyska ännu inte var förankrad i mig, sådär fysiskt och självklart, men när jag hade läst första kapitlet var det nästan som att det redan hade skett.

9.

F.Scott Fitzgerald - The great Gatsby

Här behöver jag inte kommentera, va?

10.

Anaïs Nin - Venusdeltat

Och säkert inte här heller.

11.

Ernest Hemingway - Fiesta (The sun also rises)

Eller här?

12.

Stefan Zweig - Die Welt von gestern

Kanske här, men jag börjar bli lite sömnig, det får räcka med att det handlar om ett svunnet Europa och allt som kriget tog död på, det är ett autobiografiskt verk. Den gjorde ett sådant intryck på mig eftersom jag tycker att Zweig skildrar sin ungdom så klart och utan att förfalla i sentimentalitet, samtidigt som det Europa han skriver om stod i lågor. (Boken utkom posthumt 1942.) Jag tänker ganska ofta på hur det måste ha tett sig, det Europa där man inte behövde några papper när man rörde sig över gränserna. Och den brutala kontrasten.

13.

Dorothy Parker - Efter kärlekens nöjen

14.

Charles Baudelaire - Det ondas blommor

15.

Pär Lagerkvist - Onda sagor

Den där hissen, ni vet.

heaven can wait, we're only watching the skies

Hej, de spelar in film utanför mitt hus, det är alldeles upplyst med blåaktigt strålkastarljus. Undrar om de tänker hålla på hela natten? Fast innan filmljuset tog över drog vackrast tänkbara septemberhimmel förbi: Helt underskön. Jag jagade till och med rätt på kameran för att skaffa bildbevis, trots att jag vet att detta med foton av naturupplevelser sällan kommer i närheten av det man vill förmedla. Men alltså, det var nog den snyggaste himmel jag någonsin sett. Det var verkligen som om den brann.

sie ist ein kind nationaler jugendarbeit

Snart är det val här, jag jobbar oavbrutet, och har skaffat mig en riktig kontorsstol att sitta på, som man kan sitta och snurra på.

Jag tänker på att det alltid verkar dra en motbjudande extremhögervind genom Europa vart tionde år ungefär. Jag funderar på vad man har för ursäkt om man är nordbo och väljer ett främlingsfientligt parti, hur det går ihop. Alla perspektiv, alla möjligheter, hela världen ligger utbredd för ens fötter och bärs upp av andras möda; hur är det möjligt då? Jag begriper det bara inte. Jag tycker att det är lättare att förstå sig på tyska NPD än Sverigedemokraterna eller Dansk Folkeparti, faktiskt.

Här en fin sång som det går utmärkt att lyssna på även om man inte förstår den lysande texten, det är en fin video, och sångaren har en röst som liknar Rio Reisers. Jag tycker att det är en fantastisk låt.

geht nicht, geht doch, geht nicht, geht doch

Long time, inget skrivet. Börjar tröttna på mig själv. Börjar tröttna på det eländiga jobbet som suger i sig all min tid. Har för länge sedan tröttnat på att jag aldrig kan vara spontan och bara... fixa allt med vänsterhanden medan den högra bloggar, fotar, skriver, dricker kaffe på café, går till frisören, träffar vänner, ser till att det finns mat att äta hemma, lär sig viktiga saker, kommer ihåg födelsedagar, ringer till mamma, badar skumbad med praliner och en vettig kriminalroman, fixar räkningar och städar. Men, eh...alltså. Jag är inte bra på att organisera mitt liv och samtidigt... bara vara, som det heter. Skulle vilja vara det. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur man gör för att inte falla in i det här andra som jag är duktig på - nödsituation! bita ihop och härda ut! inte tänka, bara fungera.

Vore kul med en jämn, mild lunk, det är underskattat. Förresten är jag lite trött även på den här bloggen som inte alls är det fyrverkeri av mina spontanaste intellektuella frukter och andras fina bilder som jag hade tänkt. För att inte tala om Berlin. Det är knappt jag vill skriva ordet. Alltså, inte staden i sig utan snarare detta "jag bor i Berlin bla bla bla". Usch, jag äcklas lite faktiskt. Vet inte om det är motiverat. Jag kanske ska låtsas att jag bor i Brno från och med nu.

versal, du ska vara en sällsynt gäst

Jag är språksur. Det här projektet som jag översätter innebär bland annat att jag måste ändra andras gamla översättningar av saker, eftersom de - quite frankly - är så opålitliga/usla. Och det tar en herrans massa tid som jag kunde ägna åt mer krävande satskonstruktioner, om bara jag kunde lita på att vuxna, svensktalande människor som tydligen är aktiva som översättare inte går och hittar på en massa dumheter. Det provocerar mig så!

Månader och dagar skrivs med liten bokstav på svenska! Det heter juni, juli och augusti. För tusan! Elementärt! Större tal åtskiljs med mellanslag, inte med punkt eller komma! 10 000 heter det! Inte 10,000 och inte heller 10.000. Snälla! Det är skillnad på ”tack vare” och ”på grund av”! Se följande exempel: På grund av sånt här onödigt småtjafs har jag inte hunnit äta riktig mat ännu, vilket gör mig synnerligen stingslig. Men tack vare min utomordentliga kaffebryggare har jag överlevt dagen.

Fast jag har fått dödligt ont i axlarna. Undrar om det kan botas med mat och vin, eller om jag måste skaffa en ergonomisk stol...
Det lutar åt det senare, va?

ein zureichender grund

God förmiddag, god förmiddag. Nu är det septembersol utanför fönstret och alldeles nyss när jag bar ned soporna kunde jag känna den omisskänneliga, underbart vemodiga lukten av kol i luften. Det betyder att det inte längre är sommar. Några av de grannar som fortfarande har kakelugn som värmekälla eldar alltså redan. Angenämt nog är jag inte längre en av dem, i den här lägenheten slipper jag för första gången undan att vintertid släpa upp hinkar med kol från källaren dag ut och dag in. Romantiken dör efter ett tag, jag lovar. Men jag älskar den här tiden på året. Den svettiga, osäkra, alltid stirriga augusti är borta och jag kan springa omkring i en tunt stickad tröja om dagarna och äta äpplen från träden istället. Eller, ja. Om ni förstår. Teoretiskt skulle jag kunna cykla genom stan och stanna till där jag får lust, köpa mig en pappersmuggkaffe och sitta i en slänt och titta på Spree. Eller handla nya höstiga kläder i höstiga färger, låtsas att allt börjar om på nytt, nya tag, i oktober kommer jag att pulsa genom höstlöv i alléer och på kyrkogårdar, dricka dyrt rödvin, äta pumpa-soppa, allt kommer att ordna sig till det bästa. Visst är det så, Leibniz? Nä, men alltså... För ögonblicket kan jag inte göra något av ovanstående eftersom jag jobbar heltid med att översätta en viss produkt för en och samma firma. Om tre månader när frilanskontraktet går ut kan jag berätta vad det är för en produkt jag håller på med, det är faktiskt ganska lustigt. Bortsett ifrån att det äter all min tid. Tanken är att jag ska kunna leva en, två månader på det jag tjänar just nu, så att jag i vinter ska kunna översätta en viss bok, som jag inte heller kan berätta om. (Förlåt hemlighetsmakeriet, det är tyvärr nödvändigt!) I den här snurriga augustivevan har jag nämligen också blivit antagen till ett litterärt översättarseminarium, det enda i sitt slag i Sverige, tror jag, tämligen exklusivt, och detta innebär dels att jag är glad att RyanAir flyger så billigt till Stockholm och dels att jag behöver en massa tid att ägna åt det litterära översätteriet. Det är en förfärligt tidskrävande process, jag vet inte om ni vet det. Jag visste det iallafall inte förrän jag började försöka mig på saken. Men jag vill, jag vill, jag vill. Så det ska väl gå. I den bästa av världar.

balkonien, jag saknar dig

Såhär stiligt blommade min Portulaca grandiflora för två veckor sedan, och den ser lika fin ut än. Maken till slitsamt blomster får man nog leta efter, den har blommat konstant under hela sommaren. Men tyvärr har jag inte längre tid att sitta och beundra den om dagarna, jag arbetar i ett förryckt tempo för ögonblicket.

När ett stilla hopp om att det ska lugna ned sig snart, så att jag kan återgå till den sakta mak som är... mitt signum? mitt livsvatten? mitt inre biologiska ur? Iallafall har jag slopat gallerijobbet nu, vilket känns extremt konstigt. Jag har tillbringat tusen år på det där stället, har sett konstnärer komma och gå. And what not. Men nu är det slut på det alltså. Märklig känsla. Är det på riktigt? Och vad ska hända sedan?

die strafe beginnt

Godmorgon, det är fint och milt väder ute idag. Det är det väder som jag vill behålla till oktober; ljusblå himmel, ljummen sol, man kan gå med t-shirt om dagen och en liten kofta räcker framåt kvällen. Kan vi bestämma att det ska vara såhär nu? Många tack på förhand!

Jag sitter och dricker kaktuste vid mitt skrivbord, som har fått en semi-ny placering i rummet. Jag är nervös. På måndag ska jag påbörja ett jättestort översättningsprojekt som innebär att jag kommer att ha en enda arbetsgivare under tre månaders tid. Egentligen, eventuellt, womöglich, vermutlich, I guess innebär det också att jag måste flytta till Hamburg efter dessa tre månader om jag vill fortsätta arbeta för dem. De erbjuder en fastanställning som översättare, och ni kanske inte anar detta, men erbjudanden om fastanställning som översättare är nästan lika sällsynt som sabeltandade tigrar. Jag skulle på det hela taget falla ned på mina knän och gråta av tacksamhet om jobbet fanns i Berlin. Men hela grejen med Berlin är att sådana anställningar inte finns här, det är en naturlag, inget att bråka om, men ytterligare en sak ni kanske inte anar: Hamburg är Tyskland dyraste stad. Det var en nyhet i tidningarna för några veckor sedan, både Hamburg och Stuttgart har gått om München, som alltså är landets tredje dyraste stad, fast sedan länge har rykte om sig att vara dyra staden nummer ett alla kategorier. Tanken på detta skrämmer mig. Det enda som skrämmer mig ännu mer är insikten om att jag måste att lära mig den nya arbetsgivarens cat-tool. (Det är alltså en programvara som översättare jobbar med.) Jag är så fruktansvärt tekniskt obevandrad! Det är ett resultat av ett ursprungligt ointresse som nu har stegrats till ett lyte. Det är främst detta som orsakar min nervositet just nu, inte de där andra luddiga framtidsfunderingarna. Uh. Hur blev jag såhär?

jag utdunstar allt mitt salt

Uh, pust, stånk och stön! Det är dödligt varmt här! Imorgon ska det bli årets varmaste dag om de talar sant på lokalradion. Jag har hängt upp lakan för de fönster där jag inte har gardiner så att jag ska slippa tas av daga av den här hettan, men jag bländas ändå genom linnet. Helt klart borde jag flytta min arbetsplats längre in i rummet. Fast... det känns som att jag drar runt på mitt skrivbord och alla satans kablar ungefär en gång i månaden, det kan inte vara ett sunt beteende. Aldrig blir jag nöjd.

Som ni märker är det alltså inga höst-vibes här. Det är inte heller så att jag längtar efter hösten, men eventuellt kommer jag att få mycket att göra under de närmsta dagarna och en värmebölja kommer inte att tjäna min koncentrationsförmåga i någon vidare utsträckning, det är bara att inse. Aldrig blir jag nöjd! Vad är det jag vill ha? Små, svartögda tjänare som fläktar mig med palmblad kanske? Ja tack, fast de måste inte vara svartögda. Det går bra med vad som. Jag har själv den ögonfärg som brukar avses med “svartögd“, nämligen mörkbrun, eftersom, guess what, ingen människa har svarta ögon. Vad var det jag ville ha sagt med detta? Har glömt. Hettan gör mig glömsk och slö.

Minns inte hur länge det var varmt förra året, men jag kommer ihåg min tuffa änglatrumpet som blommade ute på balkongen i november. Med fyra trumpeter. Dagen efter kom snön och plantan evakuerades hastigt, men fram tills dess hade det inte ens förekommit någon frostnatt. Änglatrumpeten blommade alltså för att det var en ovanligt cool planta, det är inte riktigt normalt annars. Nu har jag tappat tråden igen.

Måste äta något.

brittiska krusbär

es dünkt uns nicht unnötig

Sitter och tuggar Daimkolor för glatta livet, jag har ingen motståndskraft alls om man viftar lite med en Daimbit. Om det inte är Daimkulor i och för sig, sådana här pyttesmå kulor i en ful förpackning som kan stå upp av sig självt, det kan jag motstå väl, jag gillar inte tanken på att behöva HÄLLA i mig kulorna, och hur sjutton ska man annars äta dem? Med pincett? Som vanligt irrar mina tankar i uttröttande, dammiga vindlingar i pervers hastighet, jag tänker: 1. När jag kom till Tyskland för tio år sedan kunde man inte köpa Daim i affärerna, men det kan man nu, det har man kunnat i flera år. 2. När jag var i Sverige senast fanns det good ole Daim överallt, ofta i good ole dubbelpack, men jag såg inte till formatet kolor/karamell, alltså det som jag äter just nu, en mjuk påse med portionsinslagna bitar Daim. Säljs de bara här kanske? 3. Jag minns när Daim hette Dajm, jag minns till och med att jag funderade över om detta namnbyte skulle vara inledningen på en internationell lansering. 4. Varför är det inte njutbart med små bitar av Daim i annan choklad, som i Marabou eller i Milka, som man försöker med nu? Varför går jag ändå på det och tänker att jo, men det är ju ändå Daim i, lite gott måste det vara. Varför gillar jag inte heller glass med Daim i om det nu är så att jag aldrig kan motstå Daim? Är det i sjäva verket så att jag endast gillar en enda sorts Daim och inte Daim an sich? Hur veta? Hur orka?

Jag ska nu återgå till att läsa en god bok istället. Det är hett som i helvetet på balkongen så jag sitter bakom fördragna gardiner just bakom den plats där jag skulle ha suttit om jag hade suttit på balkongen. Låter det invecklat? Det är bara för att svenskan slopat konjunktiven, då blir det såhär. Iallafall ska jag läsa och lära mig litet om Pomona Britannica, jag har hittat en billig-utgåva från Taschen med alla fina fruktbilder. Det känns lite som att sitta och bläddra i något milt pornografiskt verk, det är helt perfekt en lördagseftermiddag framåt sensommaren med andra ord. Tydligen kan den som är hågad rentav köpa några Brookshaw-original för en rimlig penning, kolla. Åh! Tänk att ha det på väggen hemma... Då skulle jag aldrig mer slösa tid på Daimfunderingar, då skulle jag sitta hemma och bara titta hela dan.

hast du denn niemals richtig rebelliert

Den här låten brukar jag lyssna på kvällar som denna, när jag är tjurig och förvirrad. Eller när jag tänker på de sköna konsternas status i mitt forna hemland, det brukar göra mig sur och upprorisk och då passar låten ännu bätttre. Ytterligare en förtjänst är förresten sångaren Frank Spilkers otroligt sexuellt tilldragande utseende i videon. Nittiotalssexig på ett tidlöst sätt, det är klart man diggar det. Jag orkar inte riktigt översätta hela texten för i själva verket borde jag ägna tid åt att översätta en litterär text av en man som är femton år äldre än jag och ändå får gälla för ett ungt geni. Men kontentan är ungefär vad är det som har hänt, när tog det sin början, vad är det blott som har fördärvat dig så? Lyssna för tusan, det är tysk pop, det är en av de bästa låtar som någonsin har spelats in. For realz. Eh, och bandet heter Die Sterne, de kommer från Hamburg, jag tror inte att de har upplösts än.

tristess boredom das leben

Hej lilla blogg, förlåt att jag försummar dig. Har haft ont i huvudet, mycket att göra och ett...instabilt, glättigt humör som inte påmint om mig själv. Då kan man naturligtvis inte blogga, det säger ju sig självt. Jag har lyssnat mycket på svensk radio över nätet för att lindra mina tråkiga dagar på galleriet, alltså med syftet att bli underhållen, men istället har jag blivit uppretad över slö grammatik i tal och följaktligen även i tanke, och sådant gör mig alltid så oproportionellt nedstämd. Vet inte, kanske för att jag är uppvuxen i en familj där språket inte var någonting som alla bemästrade på ett självklart medelklassartat vis. Jag tycker att man ska anstränga sig när man pratar med folk om man kan, jag tycker verkligen att det är viktigt, så när man sitter i radio och pratar ska det inte konstant hoppa grodor ur munnen på en, då är man på fel plats. Är det gnälligt att tycka så? Eftersom jag sitter i min egen utomlandsbubbla får jag dessutom för mig att allt går utför och snart finns det inte en enda människa på Sveriges Radio med språkkänsla kvar, allt är hemskt, min framtid som litterär översättare är PECHSCHWARZ, ingen mening att hoppas på bättre tider, snart är alla kulturella analfabeter, förresten lärde jag mig av en ansedd sommarpratare att Thomas Mann har skrivit Den unge Werthers lidanden.

Right on, framtiden.

das auge sagt: ja!

Hej och god förmiddag! Det kliar i mitt vänstra öga. Jag har nyss torkat av ett bord med en disktrasa och bara tanken på att några läbbiga bakterier skall ha krupit över in i min ögonvrå via Via Handryggen gör mig obehaglig till mods. Jo, jag tvättar händerna ganska ofta, men hur ska man veta att inte någon otäcking slinker med iallafall? Det kan man naturligtvis inte veta, och sedan när det börjar klia i ögat kan man inte sluta tänka på den fuktiga, mjuka, motbjudande, slippriga trasan, fy farao! Dessutom är det i mitt goda öga det kliar, inte bra. Jag har nämligen ett öga med falksyn och ett öga med närmast mullvadsliknande kapacitet. Egentligen skulle jag förstås ha en monokel och gå runt och snegla ilsket på världen genom denna, varför har jag inte redan ordnat med detta? Det känns som en accessoar som skulle passa min personlighet utmärkt.

I övrigt har jag dåligt samvete för att jag tipsar alltför halvhjärtat om berlinska aktiviteter. Därför vill jag utropa: Retrospektiv med Pierre et Gilles på C/O, heja! Det är estetik pur och nakna, välbyggda karlar, om man inte visste bättre skulle det nästan kännas lite... ideologiskt, eller hur? Galleriet C/O ligger i gamla Postfuhramt, stor imposant byggnad, Oranienburger Str. korsningen Tucholskystr., nära synagogan, U6 till Oranienburger Tor är ett bra val. Alltså, vem avgudar inte Pierre et Gilles egentligen, hur skulle man vara skapt för att inte göra det? Kanske krävs en särskilt känslig eller okänslig blick för det, jag vet inte. Jag tycker bara att det mesta de gjort är downright oemotståndligt. Utställningen pågår till den 4 oktober.


- Jo, jag undrar... Ger jag också associationer?
- Mmmm. Förlåt, vad sa du?

hans öga över mig

För bövelen, jag är tillbaka! I min egen lägenhet! Har slitit som ett djur hela förmiddagen för att få igång alla kablar och kopplingar hit och dit, och nu funkar internet om än inte telefonen. Men vem behöver telefon när man kan sitta och läsa bloggar istället? Och vad ser jag; jag har missat diskussion om nazist-konst, aargh, just my luck! Men jag har inget att tillfoga som inte Therese eller Ann&Johan redan har formulerat, förutom kanske att det ÄCKLAR MIG SÅ när folk som har suttit trygga i generationer slänger sig med begreppet "nazistiskt" som om det inte vägde någonting, och som om bruk av detta adjektiv inte förpliktigade till alldeles särskild eftertanke.

Nu måste jag ut i solen och äta en glass, jag är helt slut. Hej, hej, hej.

P.S. Ögat dök upp för några veckor sedan på en fassad väldigt högt upp. Jag ser det från mitt vardagsrumsfönster och undrar så hur de lyckades få dit det. De måste ha riskerat liv och lem.

da da da

God eftermiddag, det hänger åska i luften. Det känns som att detta är sommaren när ett oväder dundrar in över stan ungefär varannan dag. Skumt. Men ganska trevligt eftersom man då kan sitta inomhus och låtsas att det är höst, och när man börjar tröttna på te och ryska romaner har det hunnit torka upp utomhus och så kan man istället njuta av tropiskt väder på sin balkong där solen ligger på och tomaterna mognar i väldoftande, tunga klasar, i händerna kanske en historia som utspelar sig under kolonialismen; svetttpärlor och solparasoll, tunna spetsar, giftiga paddor, färgsprakande papegojor och tama, fräcka apor, stärkta kragar mitt i djungeln, kanske det är D.H. Lawrence eller Joseph Conrad eller Duras eller kanske något nytt och helt harmlöst som får en att glömma lidandet som denna tid dryper av, jag föredrar nog the real thing ändå, jag läser så gärna mellan raderna.

Förresten har jag gått och fått en pytteliten, jättefin nyhet som väl inte betyder så mycket nu, men som förmodligen kommer att innebära att jag får debutera som skönlitterär översättare någon gång i detta livet. Hurra!

John Heartfield, var det ja. Jag har tyvärr ingen koll på hur pass närvarande han är i svenska medvetanden, om det är någon som känner sig förolämpad så ursäkta så mycket, jag vill bara göra lite reklam för honom. (Utställning i Berlin just nu!)

Heartfield föddes som Helmut Herzfeld strax utanför Berlin 1891, tillbringade sina studieår i München och i Berlin, var övertygad dadaist och kommunist, och kom 1916 att anglicera sitt namn i protest mot kriget och stortysknationalismen. Tillsammans med sin bror Wieland och den tematiskt till viss del besläktade konstnären George Grosz bedrev han förlagsverksamhet (kanske mest brodern, även om båda konstnärerna var med på sina respektive hörn) i form av tidskriften Die Neue Jugend och bokförlaget Malik. För Malik gjorde Heartfield några av sin tids mest avancerade omslag, han lät ofta omslaget fortsätta över hela boken istället för att bara göra en framsida. Kurt Tucholsky lär ha sagt: “Om jag inte vore Peter Panther (pseud. för T., Kaschemmes anm.) skulle jag vilja vara ett bokomslag från förlaget Malik.“ Tillsammans med just Tucholsky (frid över hans minne!) gjorde Heartfield boken Deutschland, Deutschland über alles, en politisk samhällssatir, i vilken foto och text fungerar som enhet. Heartfield arbetade även som scendekoratör och illustrerade åt vänstertidningar, främst Die Rote Fahne och Arbeiter-Illustrierter-Zeitung. Heartfield kommenterade själv att han “målar med fotografier som andra konstnärer med färg“, och det är för sina fotomontage som Heartfield har gått till konsthistorien. De är fyllda av en sådan sprängkraft att man än idag häpnar och imponeras. De är ju gjorda för att skaka liv i massorna och när man ser dem är det svårt att fatta att det inte lyckades. 1933 emigrerade Heartfield till Prag och därifrån sedemera till London. Jag har för mig att han där hade en utställning och att den kallades något i stil med “One man's war against Hitler.“ Hursomhelst återvände han ur exilen 1950, och fick väl inte precis den ära och berömmelse som han borde ha fått redan då. I väst ogillade man att han bekände sig till kommunismen, i öst tyckte man att hans konstuttryck var för avantgardistiskt och som person var han ju inte konformistiskt lagd ett dugg. Han avled i Östberlin 1968.

Här följer nedan några få av hans många fotomontageverk. Alla bilder kan med fördel klickas större.


“Angående SPD:s kris-partikongress. Socialdemokratin vill inte att kapitalismen ska kollapsa. Den vill istället som en läkare hela och förbättra. (Fritz Tarnow, Träarbetareförbundets ordförande.) Leipzigs veterinärer säger: Självklart ska vi dra ut tigerns tänder, men först måste vi vårda honom kry och göda honom fet.“ 1931. (Jag tror Göring åsyftas med bilden, han hade en förkärlek för exotiska djur och huvudet liknar hans, Kaschemmes anm.)


“Ingen fara, han är vegetarian.“ 1932.


“Bödeln och rättvisan.“ 1933.


“O Tannenbaum i tyska rum, hur sneda är ej dina grenar.“ 1934.


“Tysk naturhistoria. Metamorfos.“ 1934.


“Röst ur träsket: Tretusen år av konsekvent inavel bevisar min ras överlägsenhet.“ 1936.


“Där denne utsädesman vandrar genom landet skördar han svält, krig och bränder.“ 1937.

juli, du är stumm

Ja, det var ju oturligt att min brist på fungerande internet skulle sammanfalla med så många andra bloggares semester, det får mig att framstå i somrigt avslappnad dager, något som är mig helt främmande! För ögonblicket befinner jag mig i en bortrest väns lägenhet och vattnar blommor samt nyttjar dennes telefonledningar.

Under internets frånvaro har jag hunnit med att gå på 60-årskalas i Köln på min egen födelsedag (ej mitt eget födelsedagskalas, jag är hälften så gammal, vänligen notera), besöka en utställning om tjeckiskt fotografi under 1900-talet i Bonn samt vegetera inne i min lägenhet i södra Berlin och torka ut på galleri i centralaste Berlin. Jag funderar allvarligt på att fundera på att flytta. Inte för att jag vill, men för att det inte finns några anständiga jobb i den här stan. Jag försörjer mig på ett uselt betalt gallerijobb och strödda översättningsuppdrag, vilka dock har börjat sina i finanskrisens bakvatten. Visst är Berlin himmelriket för alla kreativt sneglande personer, men av samma anledning går det inte heller att få tag på ett vettig betalt arbete och det är ta mig tusan inte främjande vare sig för kreativiteten eller det allmänna välbefinnandet. (Alltså... min kreativitet och mitt välbefinnande... På det hela taget är det väl bästa myllan för konst och uppfinningsrikedom, I guess.) Jaja. Sommaren har inte för övrigt riktigt kommit igång utan står och hackar, det är monsunregn och högsommarhett om vartannat. En smal men fin nyhet: Portulaca grandiflora på min balkong har äntligen börjat blomma. Skåda härligheten sprungen ur en fröpåse:


Som sagt, jag besökte en utställning på det här stället, nämligen den här, och jag blev mäkta imponerad. Jag visste till exempel inte att Mucha använde sig av fotografi-förlagor för sina bilder, men tydligen, eller - åtminstone såg jag två, tre olika foton som Mucha tagit själv och målat efter. Holy banoly. Jag blev lika överraskad som när jag i våras i München fick veta att Stuck använt sig av foton för att måla vissa kroppsliga vinklingar. I början av fotoutställningen var Klimt och Schiele båda avbildade av en tidig porträttfotograf, Klimt såg ut som en björn för han poserade i något kostymaktigt och hade skägg medan Schiele såg ut som en av sina egna teckningar, lite sned och vind men tilltalande. Utställningen var extremt utförlig, 1900-talets tre första decennier var särskilt väl representerade, även collage och fotomontage gavs plats, och i denna veva – vem råka jag om inte John Heartfield? Han flydde till Prag 1933 och var där fortsatt verksam, varför han fick vara med på ett hörn här. Ständigt lika aktuell. Jag ska se om jag kan ordna med några Heartfield-montage att visa i dagarna, jag är mycket förtjust i dem. Och som sagt, den som är i Berlin just nu, den må begiva sig till Berlinische Galerie för att titta på verken i original, Heartfield-utställningen där pågår till 31 augusti. (Adressen är Alte Jakobsstrasse 124-128, det är inte långt från Moritzplatz, man kan ta bussen M29, skynda, skynda, det är värt det.)

Nu ska jag bege mig hemåt och vattna mina egna plantor, kanske även min strupe. Förhoppningsvis har jag snart das Internet igen, jag är trött på att känna mig avskuren från allt.

Hejdå säger också två snygga damer med mer än ett halvt århundrande emellan sig:

mina ödmjukaste krusiduller

Alltså, tyvärr befinner jag mig inte på en lavendeldoftande gård i södra Provence och sörplar vin hela dagarna och har därför svårt att komma åt att blogga, det hela är långt mer prosaiskt; jag befinner mig mittemellan två olika telefonbolags uppmärksamhet. Jag har för tillfället vare sig telefon eller internet, det är förfärligt och jag har ådragit mig detta helt på egen hand. Så sablars dumt! Och onödigt. Ville byta operatör eftersom dyr och omständlig, och nu har jag visst hamnat hos sölig och ännu omständligare, aargh, det är så frusterande.

Aargh. Och förlåt. Återkommer så snart jag kan.

inverkar menligt på mitt själsliga lugn

Jaha, nu är jag här igen. Samma utsikt från fönstret och det regnar igen. Nu låter jag visst melankolisk fast så inte är fallet, jag är istället uppjagad och och tjurig, jag har mycket att organisera för ögonblicket och sådant sliter alltid enormt på mina nerver, jag blir tokig, trött och irriterad. Naturligtvis helt olik mitt annars charmfulla jag.

Några intryck från Sverigeresan innan jag glömmer: Folk är snyggt polerade men ohövliga, på gränsen till det outhärdliga. Vet inte hur många betydligt äldre och längre män som bufflade mig i sidan på Malmö station, jag tumlade hitan och ditan och kände mig som någons åldriga faster, ville bara ropa med indignerad stämma vet hut! och vadfalls! och wo haben Sie denn Ihre Manieren gelernt!, men jag gjorde det inte, ty jag å min sida gör inte en fluga förnär utan att först be flugan om ursäkt.

Vidare, nu vet jag vad bag in box är! Jag har stött på uttrycket på bloggar här och var, men inte vetat, inte fattat, trott att det varit något i stil med en låda med alla komponenter för att brygga eget vin, (kanske jag faktiskt är någons åldriga faster!), men på midsommarafton uppenbarades konceptet för mig och en svåger förklarade beredvilligt vad det var jag såg. Sedan föll jag i uppriven gråt och förbannade den mylla ur vilken jag grott, låt mig få säga detta: Det är ett påhitt under all mänsklig värdighet. Sedan har jag inget att tillägga. Jo förresten, hur kan man frivilligt och gladeligen rata glasflaskor för en plastpåse? Jag fattar att det är billigare, men för tusan, jag fattar det ändå inte.

Vad det gäller mina litterära fynd så blev de sparsamma, det var stängt på många ställen av olika midsommarrelaterade anledningar mest hela tiden, men jag fick fatt i Dan Anderssons De Tre Hemlösa för en enkrona. Fint!

Dan Andersson, Dan Andersson. När jag var liten sjöng min pappa hans Jungman Jansson för mig när jag skulle sova, den sitter i ryggmärgen på mig. (Det var en av alla visor som min far lärt sig på sjön och snickrat om till vaggvisa. Min pappa är född 1933, jag är hans yngsta barn, ett sladdbarn, och den enda som är lika sentimentalt lagd som han.) Jag vet inte vad ni tycker, men jag ÄLSKAR Jungman Jansson.

Känner att jag har skapat ett prima tillfälle för att klistra in dikten. Varsågoda, Dan Andersson, anno 1917:

Hej å hå, Jungman Jansson, redan friskar morgonvinden,
sista natten rullat undan och Constantia ska gå.
Har du gråtit med din Stina, har du kysst din mor på kinden,
har du druckit ur ditt brännvin, så sjung hej å hå!
Hej å hå, Jungman Jansson är du rädd din lilla snärta
ska bedraga däj, bedraga däj och för en annan slå?
Och som morgonstjärnor blinka, säj, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej å hå!
Hej å hå, Jungman Jansson, kanske ödeslotten faller,
ej bland kvinnfolk, men bland hajarna i Söderhaven blå?
Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller -
han är hårdhänt, med hederlig, så sjung hej å hå!
Kanske sitter du som gammal på en farm i Alabama,
medan åren siktas långsamt över tinningarna grå.
Kanske glömmer du din Stina för en sup i Yokohama -
det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej å hå!

Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller, ååååh. Det är slarvigt, men mänskligt, ååååh. Jag smälter var gång.

att släcka törsten

Ikväll ska jag ta nattbussen norrut, hem till södra Sverige. Kommer det att ränna runt arga Humanister i ohumanistisk anda på gator och torg där? Måste jag beväpna mig med Kant och Kierkegaard för att få en lugn stund? Och kommer det att regna? Ska jag dra med de höga gummistövlarna med klack som påminner om SS-officer-ridstövlar, är det nån som kommer att märka hur snygga de är om jag går runt med dem i skogen? Nä, inte troligt. But I'm doing it for me! Jag gillar att släpa tungt bagage. Denna gång har jag även med stiliga krukfötter i keramik (och sten!) till min mamma. (Om det heter krukfötter...? Jag menar stora klossar som man ställer blomkrukor på så att överflödsvatten kan rinna bort. Om detta inte heter krukfötter, vad heter det då?) Men åtminstone blir jag av med dessa eftersom det är en gåva, och jag planerar att ha väskan full med antikvariatsfynd när jag reser tillbaka. Eller, antikvariatsfynd låter väl optimistiskt, det finns inget antikvariat där jag kommer ifrån. Inget riktigt. Däremot finns oproportionellt många Röda Korset/hjälp till f.d. narkomaner/blandad-lump-handlar där brukar jag kunna göra slumpartade upptäckter. Jag ser fram emot detta mycket, betänk att jag ju året om har svårt att få tag i svenska böcker, det är kanske inte så konstigt då att jag upplever ett mentalt glädjefyrverkeri när jag stiger in i en loppisartad miljö och ser ryggrad efter ryggrad med böcker och vet att de alla är på svenska. Die schönste Sprache der Welt! Nä, inte precis, men mitt modersmål, så klagomål avvisas. Kanske hittar jag rentav 1979 års svenska utgåva av den tyska barnboken som jag inte har lust att tjata om igen, det vore tufft. Överhuvudtaget borde jag leta mer efter verk som har översatts till svenska och inte bara efter svenska verk, jag måste försöka komma ihåg detta.

Nu ska jag packa och hinna med ett sjukbesök hos en mandel-insjuknad alt. endast förkyld, som är i behov av en bananer och Apfelschorle. Ska jag berätta vad Apfelschorle är? Det är världens bästa dryck, jag kan för mitt liv inte begripa varför vi inte har detta i Sverige. Varenda svensk som jag under ungefär tio års tid har bjudit på Apfelschorle har slagit kullerbyttor av förtjusning! Drycken består av en del äpplejuice och en del kolsyrat vatten, it's as simple as that. Men åh, das tollste Getränk der Welt! (Man gör schorle även på vin, samma tillvägagångssätt, en del rött eller vitt efter behag, och en del kolsyrat vatten. En klar fördel är att man kan dricka många fler glas om sommareftermiddagarna än om man skulle dricka vin rakt upp och ner. Njutningen förlängas!)

När jag kommer tillbaka blir det Heartfield för hela slanten, jag lovar. Jag ♥ honom, och han är aktuell med utställning just nu.

mer om struwwelpeter

Hej, nu är vi inne i midsommarveckan va? Det är därför alla biljetter hos SJ och andra transport-aktörer kostar skjortan? Jag ska resa till de svenska hemtrakterna på torsdag nämligen, och nattbussen till Malmö kommer ju då förmodligen att vara fullpackad med unga Berlinsvenskar som inte kan tänka sig att gå miste om midsommarfirandet, vi kommer att sitta tätt packade som om vi kände varann, alla kommer att prata OAVBRUTET, telefonera och vara HÖGLJUDDA, åååh nej, varför kollade jag inte upp detta när jag planerade min resa, jag borde ha haft vett att komma ihåg, åååh nej. Alltså, jag är inte bortskämd med bekvämligheter när jag ska någonstans, det är bara det att jag föredrar en stilla, tråkig, evighetslång bussresa framför en outhärdlig, evighetslång bussresa där jag måste dela säte med okänd och sitta stel och hövlig en hel natt. Och i Malmö har jag mindre än en timmes marginal för att hinna med tåget vidare, om det stockar sig på Öresundsbron kommer jag att sitta som på nålar. Eller om vädret är dåligt till sjöss och färjan blir försenad.

Jag tror helt enkelt att jag ogillar att resa eftersom så mycket kan gå fel, olika komponenter som är beroende av varandra för att det ska klaffa i slutändan, eller snarare: som jag är beroende av. Tänk om man vore en avspänd person som tog allting med en klackspark, tänk vad mycket hjärnkapacitet man skulle ha över att ägna åt annat om man inte behövde sitta och oroa sig för att missa ett tåg! Till mitt försvar måste jag dock tillägga att SJ gör det extra svårt att försöka ta lätt på det hela, samma sträcka som jag tidigare betalade drygt 200 kronor för kostar mig nu nästan 500 spänn, det tycker jag är grovt. Och inte ens en sittplats för hela sträckan får jag. Barbariskt.

Annars har helgen varit späckad med Struwwelpeter/Pelle Snusk-sammanträffanden. I lördags var det tydligen på dagen 200 år sedan Hoffmann föddes och morgontidningen visste att rapportera om detta. Man kan läsa en av artiklarna här ur Berliner Zeitung, men de snålar som vanligt med illustrationer på nätet. Men det gör inte jag!




Artikeln handlar bland annat om en nytecknad version i serieformat som ska komma ut i höst. Det är ur denna som bilden är hämtad.

Detta måste väl ändå ses som ett tecken på Struwwelpeters oavkortade poularitet här i Tyskland, att det rentav kommer ut en nyillustrerad utgåva efter Hoffmanns förlaga. Originalet kan man för övrigt köpa i nytryck i vilken bokhandel som helst, det skyltas med den ganska ofta. Under helgen stötte jag även på en artikel i det trevliga magasinet Das Magazin (utkommer en gång i månaden, grundat 1924!) om Hoffmann och Struwwelpeter. Där lärde jag mig bland annat att ingen mindre än Mark Twain har gjort en översättning under titeln Slovenly Pete, att man i en dansk utgåva (åtminstone i en, kanske i fler) hade kolorerat om håret på Struwwelpeter för att tilltala den blonda marknaden, samt att den senaste svenska utgåvan utkom år 1943 och att svenska förläggare håller det för omöjligt att ge ut boken igen - det rådande pedagogiska klimatet i Sverige skulle inte tåla detta. Nähä. Mycket möjligt. Men sorgligt! En av de första barnböckerna i världen, på vers, med lustiga och läskiga illustrationer som omedelbart fängslar, tja, vad ska man med det till?

Helglektyren presenterar illustrativt Struwwelpeters framskjutna position i Tyskland:



Mest läbbig är nog förresten historien om den lille Konrad som suger på tummen och får tummarna avklippta av skräddaren till straff för detta (se nedan). Något har väl hänt i pedagogikens värld sedan dess skall medges, men i estetiskt hänseende vet jag inte om vi har gått mot förbättring. Jag tycker det är märkligt att det inte verkar finnas rum för någonting mer i Sverige än alla menlösa gulligheter och...vad ska vi kalla det ...foträta?... barnböcker.



UPDATE: Ha! De for med osanning! Jag har nu hittat uppgifter om att Pelle Snusk kom ut åtminstone så sent som 1979 i Sverige. Kolla in den här informativa länken, bild och vers inklusive.

som om de vore tio, inte femton

Jag hade planerat att blogga om John Heartfield, mer om Struwwelpeter och litegrann om en ny bar som har öppnat runt hörnan hos mig med charmig inredning, men under dagen var jag och promenerade med en glass i näven (två kulor med utsökt Waldmeister-smak, wikipedia berättar att växten heter myska eller myskmadra på svenska, det är en smakriktning som är oerhört utbredd i Tyskland på läsk och godis och liknande, produkten kännetecknas av en ofta ganska skarpt mörkgrön färgton och smakar...mumma! Drar kanske lite åt det syrliga hållet, men inte mycket. Try it some time, you might like it.), och av en händelse hamnade jag på en utställning av det pedagogisk-allmänna slaget, teckningar och papier-maché-skulpturer gjorda av eleverna vid en grundskola i Neukölln. Det var färgglatt och härligt naivistiskt, solen sken utomhus och jag hade just ätit upp en glass; jag var glad. Fastställde att barns kreativitet i Neukölln ser ut som den väl gör överallt där barn går i skola och har det hyfsat, gulliga teckningar och sådär. Så blev jag stående framför en vägg där eleverna uppenbarligen hade svarat på frågan om hur de trodde att deras liv skulle se ut i framtiden. (För att vara exakt, hur de trodde att deras liv skulle se ut om tio år, men jag reflekterade inte över antalet år då.) Eleverna hade i format större snirkligt och vint plitat ned sina framtidsvisioner, använt sig av olika färger och uppenbarligen på det hela taget lagt manken till, jag tyckte att det var förtjusande och intressant.

Neukölln är ju en stadsdel med hög andel utomeuropeiska migranter, framför allt från arabisktalande språkområden och från Turkiet, folk i resten av Tyskland känner till namnet på den här stadsdelen eftersom den har ett tämligen skamfilat rykte. Jag scannade rutinmässigt namnen på barnen för att se vad pojkarna respektive flickorna förväntade sig av livet och huruvida en skillnad framträdde i deras framtidsperspektiv redan vid den späda åldern av nio, tio år. Jag fortsatte att tycka att det var förtjusande och intressant, jag noterade att alla flickorna inledde med att fokusera på bröllop och barn emedan pojkarna var mer orienterade mot att framstå som coola, en skrev att han hade en butler, var bäste vän med Obama och att hans fru hade valts till världens vackraste kvinna tre gånger om. Hur skulle man inte kunna tycka att detta är bedårande i all sin oförblommerade barnslighet? En annan pojke beskrev i torftig detalj hur han är ute och klubbar med sina kompisar under just denna dag i det framtida livet, "ich mache ein paar Frauen klar" (ung. "fixar" några tjejer), och sedan vid den sena tidpunkten midnatt är han trött och går hem och lägger sig, slut. Jag tyckte att detta var sött, eftersom så tydligt oförstående inför både vad klubbande och att fixa några tjejer i regel innebär. En flicka skrev om hur hon på morgonen blir väckt av sin treåriga dotter med en öm kyss, i övrigt studerade hon i London och arbetade deltid i en firma som chef, end of story, förutom att hon förstås var gift och tjugofem år gammal.

Det var efter att ha läst detta som jag plötsligt slogs av tanken att alla barnen kanske inte var nio, tio år gamla som jag hade förutsatt, utan äldre, som den naiva femtonåriga flickan vars vision jag just hade läst. Jag kontrollerade detta och till min förskräckelse upptäckte jag att samtliga bidrag var gjorda av åttondeklassare, alla fjorton eller femton år gamla. Fjorton eller femton år gamla elever som varken kunde bilda meningar med korrekt satsbyggnad (vilket är det mindre onda) eller hade rimliga begrepp om världen de lever i, dvs. de egna förutsättningarna i denna värld.

Jag hade kunnat slänga mig raklång ned på golvet och bara gråta. Dessa fjorton&femton-åringar är så fullständigt utan tillstymmelsen till en chans att skapa sig ett schysst liv byggt på studier, de är uträknade ur leken sedan länge, de kommer med stor sannolikhet aldrig att hinna ikapp. Om man går i åttonde klass i Tyskland är det ett år kvar tills det är dags att söka plats som lärling om man inte siktar mot akademiska studier. Det är inte som i Sverige där skolliknande former har tagit över det mesta i utbildningsväg, utan här tar sig arbetsgivare an lämplig ungdom och skolar dem i yrket direkt. Om du inte är lämplig ungdom, tough luck, eftersom det är din lämplighet som avgör om en arbetsgivare vill ha dig. Kan du inte skriva en felfri ansökan och presentera dig väl i sextonårsåldern så kommer ingen att vilja ha dig som lärling. För varför skulle de? De vill ha någon med bra betyg som kan foga in sig väl i firman.

De här ungdomarna, de flesta av dem hade naturligtvis kunnat bli vad som helst, men inte längre, inte såhär, inte utan ett mirakel, och det mest hjärtskärande är att de ännu inte är medvetna om detta. En femtonårig pojke skrev om sin dag som tjugofemåring: Ich bin Anwalt. Ich komme früh nach Hause, ich hatte Frühschicht. (Jag är advokat. Jag kommer hem från jobbet tidigt, jag har jobbat morgonskiftet.)

FRÜHSCHICHT. Morgonskift! Han tror fortfarande att han kan bli advokat, han är femton år gammal och ingenstans har han lärt sig att skiftarbete inte är tillämpbart på advokater. För honom är advokat förmodligen endast ett glittrande ord som låter ana makt och status, och jag skulle så gärna vilja att han kunde bli det ordet, jag tycker att det är fruktansvärt att jag kan veta redan nu att han inte kommer att glittra. Det är fruktansvärt.

kämmen liess er nicht sein haar

Hej, jag är uppstressad utan anledning. Jag har för långt hår och måste klippa mig, det tycker jag känns som en ansträngande sak att ta mig för. Håret bara växer och växer. Jag närmar mig Struwwelpeter, är det ett begrepp i Sverige?



Dock inte vad det gäller naglar än så länge.

Den sedeslärande historien om Struwwelpeter ingår i en klassisk barnbok från 1800-talet. Den första versionen skall ha kommit på pränt så tidigt som 1844 i form av en julgåva som den
diktande psykiatern Heinrich Hoffmann ämnade för sin son. Drygt tio år senare hade verket tagit den skepnad som många tyskar är bekanta med idag, alltså med flera olika berättelser i ett och samma band. Hoffmann (1809-1894) var som sagt nervläkare, men ägnade en del av sin tid åt skriftställeri, inte enbart för barn, även om det är vad han har kommit att bli mest känd för. Som läkare strävade han efter att reformera det psykiatriska sjukväsendet, han menas vara en av de första som alls ägnade sig åt en slags ungdomspsykiatri. Dessutom var han politiskt engagerad, särskilt i virrvarret runt revolutionsåret 1848. (Men monarkist.) Han var från Frankfurt am Main förresten, ligger begraven där. Eftersom det slumpar sig så att det i år är 200 år sedan Hoffmann föddes arrangeras tydligen en Hoffmann-sommar där för den som är intresserad, antagligen mest lämpligt om man gillar barnlitteratur som fenomen.

Nu ska jag kamma mig ordentligen och sedan gå och lägga mig. Godnatt, Guten Nacht, bonne nuit. Bis demnächst.

UPDATE: Han heter Pelle Snusk på svenska!

damals schien die sonne, weisst du noch?

Det regnar, det är kallt. Min kamera är fortfarande trasig. Jag dricker Weissweinschorle och tittar på bilder som är tagna i april, under den kortlivade värmeböljan som rådde då. Mitt grannhus, det har en vacker men sliten fassad. Eller... det är egentligen en underdrift, fassaden är berusande, häpnadsväckande stilistiskt fulländad. Och samtidigt är det ett mycket enkelt hyreshus i Neukölln. Det är så det är. Jag tycker inte att det är ok att förfasa sig över hur balkongerna ser ut eller hur den bristfälliga renoveringen i form av isoleringsfönster ter sig. Jag är så lätt att få på fall när man lockar mig med något vackert, men nu är det såhär det är och om detta är priset för att mina grannar ska vara av blandat slag så är det acceptabelt. Det är inte smärtfritt, men det är vad det kostar för närvarande. Jag kan leva med det. Men visst önskar jag att husets invånare skulle kunna se vad jag ser, självklart. Priset för att uppnå detta är dock långt högre, det stavas utbildning, pengar och framtidsperspektiv.

(Det var inte riktigt meningen att låta så... politisk i det här inlägget, jag är inte ens säker på att det är fullt ut befogat. Mest vill jag helt enkelt visa bilderna på mitt fina grannhus.)

Grannhuset:











(Mitt hus är det mer ospektakulära, diskret gråbruna till höger, här nedan. Man kan ju inte få allt, som bekant.)