pardonnez-moi, mais a propos...

Apropå det här med att läsa. Och att vara tonåring och läsa. I just can't help myself. Ingen självkontroll.

"Medan du och jag ägnade en stor del av den första våren åt litteraturens klassiker - särskilt de ryska eftersom de varade längst - och vänslades såfort tillfälle gavs, vid varje sidbyte och varje ögonkast, stiftade Sebastian sent omsider bekantskap med böckernas värld. Er far hade gett upp allt hopp om den saken, men Sebastians koncentration var faktiskt oerhörd. Från mars till sent maj försökte han ta sig igenom en skamfilad utgåva av Slottet, vars rygg höll på att lossna från själva bindningen. Han vände outtröttligt försiktigt blad efter blad, det var som om magin satt i just det exemplaret för honom. I samband med detta började han förkorta sitt eget namn till S., med punkt därefter, och det kan nog hända att den boken gjorde ett djupare intryck på honom än vi insåg. Jag var nog mest förtjust i det faktum att han inte funnit en ingång via någon av Kafkas noveller, som man kunde ha väntat sig och som jag själv hade gjort. Allt som förmådde förvåna mig var av godo, detta påstod jag ju ofta. Jag vet inte i vilket utsträckningen det kan ha varit sant, men med hela denna övertygelses auktoritet kunde jag blinka åt Sebastian som om han lyckats med något närmast otänkbart. S. flammade upp i ett leende kittlande och oskyldigt som ett tomtebloss innan han tillfreds vände ned nästippen mot boken igen, sträckte ut handen efter några av de vindruvor och russin som hemma hos dig för syns skull alltid låg utplacerade på assietter och fat här och var i rummen, i tanken genast tillbaka i byn som hörde slottet till.

Tiden som linjär idé upphörde att existera i ditt hus när vi höll varandra sällskap och läste. Vi gled från århundrade till århundrade utan ansträngning, påbörjade en ny bok genast när en tidigare var utläst, bytte böcker med varann halvvägs enkom för jämföra atmosfären under några sidor eller ett helt kapitel, små slutna universum som i varierande grad tillät tillfälliga besökare, men de flesta gick att sprätta upp med beslutsamhet. Rummets väggar antog skepnad efter ögats förväntningar, den som lyfte blicken från verserat och sexuellt underfundigt artonhundratal såg något annat än den som slirat runt i franskt femtiotal med blyertspennan i högsta beredskap, eller för den delen, den som med ett imaginärt cigarettmunstycke i ena handen tittade upp från ett knipslugt och melankoliskt amerikanskt tjugotal, hon såg kristallkronan svaja fram och tillbaka och glittra lättsinnigt som förgänglig rikedom alltid gör, innan hon för tusende gången i ordningen fann en anledning att göra ett kärleksfullt utfall mot sin raison d’être, överrösa honom med honom kyssar, lura fram oundvikliga, ljuvliga konsekvenser.

Tillsammans i ditt solskensindränkta vardagsrum eftermiddag efter eftermiddag, tre ofullständiga personer, ben och armar spretande över soffa och fåtölj, loja kroppar i bekvämast möjliga ställning, ibland på golvet med någon annans fötter som huvudstöd eller på mage under bordet. Te, citronklyftor, smörkex. Smulor att fingra efter mellan kläder och hud, en oändlighet i händerna, en annan mellan dina läppar."

femton minnesvärda böcker

Eftersom jag är en i grunden plikttrogen människa tycker jag själv att det är lite märkligt, detta att jag ännu inte har kommit till skott med uppmaningen från Andedräkt av koppar angående 15 minnesvärda böcker. Jag orkar inte börja raljera om varför detta har dröjt, jag tröttas så lätt ut av mig själv, och förresten kan ni säkert lista ut det ändå. Jag vågar inte heller annat än att bara dra igång, annars fastnar jag i resonemang om varför si men inte så in i all evighet, så nu sitter jag här och äter översaltade chips, undviker att tänka på att jag ska bli regerad av liberalerna från helvetet under de närmsta fyra åren och skriver istället i all hast ned 15 böcker som har gjort avtryck i mig. Ok?

1. Oscar Wilde - Dorian Grays porträtt

För att det är nummer ett helt enkelt. Oöverträfflig, fantastisk, obestridligen nummer ett. Dessutom läste jag den första gången när jag var tretton och det var ju en fullständig knockout såklart.

2. Vladimir Nabokov - Lolita

Av alla böcker i hela världen skulle jag helst av allt ha velat skriva denna. Den är så in i norden välskriven, varenda mening dryper av elegans. Det finns ju människor som menar att Nabokov var en alltför beräknande författare för att vara riktigt genialisk, men jag delar inte den uppfattningen. Jag tycker att man bör vara beräknande när man skriver romaner, att det är en inte alls föraktlig del av hela grejen.

3. Christopher Isherwood - Farväl till Berlin

Om den romanen har jag skrivit tidigare, den är väl lite av anledningen till att jag överhuvudtaget hamnade i Berlin. Isherwood imponerade stort på mig som tonåring, och jag är väldigt svag för den än idag.

4. Stig Dagerman - Bränt Barn

Ännu en tonårskärlek. Det är väl så, att tonåren formar en. Hur som helst, jag älskade Stig Dagerman, jag försökte älska Hjalmar Söderberg ungefär samtidigt, men det var alltid Stig som trängde sig igenom all melankoli, jag tyckte väl att det var han som verkligen hade fattat. Eh... Jag är fortfarande en stor beundrare av Dagerman alltså. Och jag tycker att Bränt Barn är enastående i svensk litteratur.

5.

E.M.Remarque - Die Nacht von Lissabon

Den är som ett enda långt andetag. Man läser den som i ett enda långt andetag, med en ond känsla växande i bröstet och vitnande knogar... Eller, vad vet jag, men jag gjorde det iallafall. Jag tycker för övrigt att det är synd att Remarque har fått ett så oförtjänt rykte i Tyskland. Det finns bland annat en viktig litteraturpersonlighet här som anser att Remarque rör sig knappt över kiosklitteraturnivå, men... don't listen to him, Remarque är något helt annat.

6.

Hanif Kureishi - The Buddha of Suburbia

1990-talets bästa bok som utkom redan 1990.

7.

Alfred Döblin - Berlin, Alexanderplatz

Det är inte så hemskt länge sedan jag läste den, tre år kanske, men den tog mig med storm. Jag tror faktiskt inte att jag som vuxen blivit så imponerad av en roman tidigare, och så liksom verkligen medryckt. Jag såg på människorna med milda ögon efteråt.

8.

Ulrich Plenzdorf - Legende vom Glück ohne Ende

Detta är faktiskt en roman som tillkommit efter ett lyckat filmanus, Plenzdorf var dramatiker och skrev om sitt Die Legende von Paul und Paula-manus till en roman och hakade på en fortsättning. Som jag läste alldeles i början på århundradet när min tyska ännu inte var förankrad i mig, sådär fysiskt och självklart, men när jag hade läst första kapitlet var det nästan som att det redan hade skett.

9.

F.Scott Fitzgerald - The great Gatsby

Här behöver jag inte kommentera, va?

10.

Anaïs Nin - Venusdeltat

Och säkert inte här heller.

11.

Ernest Hemingway - Fiesta (The sun also rises)

Eller här?

12.

Stefan Zweig - Die Welt von gestern

Kanske här, men jag börjar bli lite sömnig, det får räcka med att det handlar om ett svunnet Europa och allt som kriget tog död på, det är ett autobiografiskt verk. Den gjorde ett sådant intryck på mig eftersom jag tycker att Zweig skildrar sin ungdom så klart och utan att förfalla i sentimentalitet, samtidigt som det Europa han skriver om stod i lågor. (Boken utkom posthumt 1942.) Jag tänker ganska ofta på hur det måste ha tett sig, det Europa där man inte behövde några papper när man rörde sig över gränserna. Och den brutala kontrasten.

13.

Dorothy Parker - Efter kärlekens nöjen

14.

Charles Baudelaire - Det ondas blommor

15.

Pär Lagerkvist - Onda sagor

Den där hissen, ni vet.

heaven can wait, we're only watching the skies

Hej, de spelar in film utanför mitt hus, det är alldeles upplyst med blåaktigt strålkastarljus. Undrar om de tänker hålla på hela natten? Fast innan filmljuset tog över drog vackrast tänkbara septemberhimmel förbi: Helt underskön. Jag jagade till och med rätt på kameran för att skaffa bildbevis, trots att jag vet att detta med foton av naturupplevelser sällan kommer i närheten av det man vill förmedla. Men alltså, det var nog den snyggaste himmel jag någonsin sett. Det var verkligen som om den brann.

sie ist ein kind nationaler jugendarbeit

Snart är det val här, jag jobbar oavbrutet, och har skaffat mig en riktig kontorsstol att sitta på, som man kan sitta och snurra på.

Jag tänker på att det alltid verkar dra en motbjudande extremhögervind genom Europa vart tionde år ungefär. Jag funderar på vad man har för ursäkt om man är nordbo och väljer ett främlingsfientligt parti, hur det går ihop. Alla perspektiv, alla möjligheter, hela världen ligger utbredd för ens fötter och bärs upp av andras möda; hur är det möjligt då? Jag begriper det bara inte. Jag tycker att det är lättare att förstå sig på tyska NPD än Sverigedemokraterna eller Dansk Folkeparti, faktiskt.

Här en fin sång som det går utmärkt att lyssna på även om man inte förstår den lysande texten, det är en fin video, och sångaren har en röst som liknar Rio Reisers. Jag tycker att det är en fantastisk låt.

geht nicht, geht doch, geht nicht, geht doch

Long time, inget skrivet. Börjar tröttna på mig själv. Börjar tröttna på det eländiga jobbet som suger i sig all min tid. Har för länge sedan tröttnat på att jag aldrig kan vara spontan och bara... fixa allt med vänsterhanden medan den högra bloggar, fotar, skriver, dricker kaffe på café, går till frisören, träffar vänner, ser till att det finns mat att äta hemma, lär sig viktiga saker, kommer ihåg födelsedagar, ringer till mamma, badar skumbad med praliner och en vettig kriminalroman, fixar räkningar och städar. Men, eh...alltså. Jag är inte bra på att organisera mitt liv och samtidigt... bara vara, som det heter. Skulle vilja vara det. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur man gör för att inte falla in i det här andra som jag är duktig på - nödsituation! bita ihop och härda ut! inte tänka, bara fungera.

Vore kul med en jämn, mild lunk, det är underskattat. Förresten är jag lite trött även på den här bloggen som inte alls är det fyrverkeri av mina spontanaste intellektuella frukter och andras fina bilder som jag hade tänkt. För att inte tala om Berlin. Det är knappt jag vill skriva ordet. Alltså, inte staden i sig utan snarare detta "jag bor i Berlin bla bla bla". Usch, jag äcklas lite faktiskt. Vet inte om det är motiverat. Jag kanske ska låtsas att jag bor i Brno från och med nu.

versal, du ska vara en sällsynt gäst

Jag är språksur. Det här projektet som jag översätter innebär bland annat att jag måste ändra andras gamla översättningar av saker, eftersom de - quite frankly - är så opålitliga/usla. Och det tar en herrans massa tid som jag kunde ägna åt mer krävande satskonstruktioner, om bara jag kunde lita på att vuxna, svensktalande människor som tydligen är aktiva som översättare inte går och hittar på en massa dumheter. Det provocerar mig så!

Månader och dagar skrivs med liten bokstav på svenska! Det heter juni, juli och augusti. För tusan! Elementärt! Större tal åtskiljs med mellanslag, inte med punkt eller komma! 10 000 heter det! Inte 10,000 och inte heller 10.000. Snälla! Det är skillnad på ”tack vare” och ”på grund av”! Se följande exempel: På grund av sånt här onödigt småtjafs har jag inte hunnit äta riktig mat ännu, vilket gör mig synnerligen stingslig. Men tack vare min utomordentliga kaffebryggare har jag överlevt dagen.

Fast jag har fått dödligt ont i axlarna. Undrar om det kan botas med mat och vin, eller om jag måste skaffa en ergonomisk stol...
Det lutar åt det senare, va?

ein zureichender grund

God förmiddag, god förmiddag. Nu är det septembersol utanför fönstret och alldeles nyss när jag bar ned soporna kunde jag känna den omisskänneliga, underbart vemodiga lukten av kol i luften. Det betyder att det inte längre är sommar. Några av de grannar som fortfarande har kakelugn som värmekälla eldar alltså redan. Angenämt nog är jag inte längre en av dem, i den här lägenheten slipper jag för första gången undan att vintertid släpa upp hinkar med kol från källaren dag ut och dag in. Romantiken dör efter ett tag, jag lovar. Men jag älskar den här tiden på året. Den svettiga, osäkra, alltid stirriga augusti är borta och jag kan springa omkring i en tunt stickad tröja om dagarna och äta äpplen från träden istället. Eller, ja. Om ni förstår. Teoretiskt skulle jag kunna cykla genom stan och stanna till där jag får lust, köpa mig en pappersmuggkaffe och sitta i en slänt och titta på Spree. Eller handla nya höstiga kläder i höstiga färger, låtsas att allt börjar om på nytt, nya tag, i oktober kommer jag att pulsa genom höstlöv i alléer och på kyrkogårdar, dricka dyrt rödvin, äta pumpa-soppa, allt kommer att ordna sig till det bästa. Visst är det så, Leibniz? Nä, men alltså... För ögonblicket kan jag inte göra något av ovanstående eftersom jag jobbar heltid med att översätta en viss produkt för en och samma firma. Om tre månader när frilanskontraktet går ut kan jag berätta vad det är för en produkt jag håller på med, det är faktiskt ganska lustigt. Bortsett ifrån att det äter all min tid. Tanken är att jag ska kunna leva en, två månader på det jag tjänar just nu, så att jag i vinter ska kunna översätta en viss bok, som jag inte heller kan berätta om. (Förlåt hemlighetsmakeriet, det är tyvärr nödvändigt!) I den här snurriga augustivevan har jag nämligen också blivit antagen till ett litterärt översättarseminarium, det enda i sitt slag i Sverige, tror jag, tämligen exklusivt, och detta innebär dels att jag är glad att RyanAir flyger så billigt till Stockholm och dels att jag behöver en massa tid att ägna åt det litterära översätteriet. Det är en förfärligt tidskrävande process, jag vet inte om ni vet det. Jag visste det iallafall inte förrän jag började försöka mig på saken. Men jag vill, jag vill, jag vill. Så det ska väl gå. I den bästa av världar.