Freitag, 27. Februar 2009

karmanoia bar

Den som är begiven på äventyrligheter när man vill gå ut och ta en öl måste besöka detta ställe i Neukölln:



Mainzer Strasse 5. Neukölln. Nära Herrmannplatz.

Det är ett ockuperat hus med ölhak inklusive, som i detta hus har en tämligen trä-ig och... robust inredning, med stegar och rep som hänger från taket, vilket ska föra tankarna till ett piratskepp. Hela huset är fullproppat med livligt engagement i musik-, teater- och (färgglad) konstväg, kolla in den här länken för att bli överväldigad av entusiasmen och charmen.

Men vad detta ställe har som alla andra barer och ockuperade hus saknar är... en labyrint. En riktig! En jätteläskig, trång, hur lång som helst, helt riktig labyrint! Den sträcker sig över flera våningar, och eftersom Mainzer Strasse 5 är ett alldeles vanligt bostadshus (eller var...) har man slagit ut väggar och byggt om för glatta livet för att åstadkomma detta.

Det går bara att besöka labyrinten på torsdagskvällar för närvarande, och det kostar 4 euro. Gå dit tidigt för att säkra en biljett, sedan kan ni sitta och dricka Berliner tills ert nummer blir utropat i sprakig högtalare.

Die Kachemme rekommenderar dock oömma kläder och brist på klaustrofobi, möjligen är även brist på höjdrädsla en fördel. Men jag lovar att det blir roligt!

Och skynda dit förresten! Det ryktas att de måste slå igen snart eftersom huset bytt ägare.

Mittwoch, 25. Februar 2009

franz von stuck

Förresten, läs om Franz von Stuck, den som behagar. Och kan lite tyska. Han gjorde stiliga saker.

Eller så nöjer man sig med die Kaschemmes stödordslista:
Bayersk konstnär. Studerade i München. Jugendstil. Även under sin levnad framgångsrik, adlades till och med. Gillade även arkitektur och inredning, vilket återspeglas i det egna huset Villa Stuck, idag museum. Blev lite omodern mot slutet av sin bana och återgick då till att skulptera mest. Vek hädan 1928.

När jag någon gång lyckas ta mig till München ska jag gå och kolla in Villa Stuck. Verkar mindblowing, det också.

it's a sin

Det här ska ju vara en blogg på avancerade nivå om Berlin var det tänkt, så nu får jag lov att ta mig i kragen. Jag ska servera ett av mina allra bästa tips om man som kulturtörstande människa behöver vända på slantarna, vilket i regel brukar vara fallet när man har bott här i stan tillräckligt länge.

Varje torsdag är det fritt inträde på de muséer som tillhör SMB (Berlins statliga muséer)under de fyra sista timmarna innan stängningsdags!

Det är bara att promenera in och insupa arkitektur, atmosfär och naturligtvis konsten. Den kan till exempel se ut så här:



Denna version av Die Sünde hänger på Alte Nationalgalerie och är helt... mindblowing. Franz von Stuck, konstnären, målade flera olika versioner på samma tema, men denna är från 1912 och den som hugger tag allra mest, tycker jag. Man kan kolla in ormens tryne (det heter inte tryne, va? men det skulle passa bra just i detta fall) som helt frontalt stirrar den på en, det syns inte riktigt här, men det är nästan så att man kan höra hur den väser. Plus att ramen är en guldkantad historia för sig.

Die Kaschemme rekommenderar alltså ett torsdagsbesök på något av de många statliga muséerna. Ibland är det specialutställning (Sonderausstellung) någonstans, och då gäller inte torsdagsinträdet just där, men det finns en hel del muséer att välja på. Här kan man läsa om inträdesavgifter hos SMB.

Montag, 23. Februar 2009

eine sommergeschichte

I helgen har jag vårdat en svår förkylning med kok på ingefära och med omläsning av fina, fina Schloss Gripsholm.

Det är en kortroman av Kurt Tucholsky som utspelar sig i Sverige under några sommarveckor, under sent 1920-tal skulle jag tro. Ett förälskat par från Berlin reser till Sverige på semester. Åh! Det är en så lättsamt berättad historia, sommarlätt och underhållande; riktigt rolig. Men över alltihopa svävar ett dunkelt orosmoln, det är tidsandan som redan har börjat fräta sönder allt som är vackert.



Boken kom ut 1931, och har sedan dess sålts i miljontals exemplar, det är en tysk klassisker i stil med “alla har läst den“. Men den brändes på bål 1933.

Tucholsky är en av mina främsta litterära hjältar. Jag blir alldeles tung och varm om hjärtat när jag tänker på honom. (Och på andra som var som han, det fanns en del, och många har fallit i sorglig glömska.) En litterär motståndsman. Han myntade bland annat uttrycket Soldaten sind Mörder (soldater är mördare), vilket är ett påstående med så omfattande moralisk räckvidd att folk förargas av det än idag.

Tucholsky tvingades i exil, hamnade i Sverige, tog livet av sig strax före jul 1935. Läs om honom här på tyska eller här på svenska.

Samstag, 21. Februar 2009

smaragdgrön är min älsklingsfärg

I Tyskland får man post även på lördagarna. Idag fick jag det här lilla kuvertet med en överraskning i.



Det är extravaganta klistermärken som till utseende och form imiterar slipat glas, helt fantastiskt tjusiga. Jag har suttit och tittat på dem hela dagen.

Donnerstag, 19. Februar 2009

blinkningar

Den här videon spelades in kring Alexanderplatz för sju år sedan. Jag tycker att den är väldigt fin.

När jag är bortrest någonstans (jag gillar inte att resa), kanske på veckolångt besök i den sydsvenska håla som jag kommer ifrån, och plötstligt drabbas av en närmast panikartad längtan tillbaka hit, tillbaka till mitt liv i Berlin, då är det ungefär så här den känslan ser ut.



Huset som blinkar i bakgrunden är Haus des Lehrers. När videon spelades in, det bör ha varit väldigt tidigt under 2002, januari eller februari, pågick ett projekt i huset som i mitt tycke var fantastiskt lyckat. Det var superdatornördarnas superförening Chaos Computer Club (förstås) som då firade tjugoårigt bestående med en gigantisk ljusinstallation, som sträckte sig över hela huset. Projektet hette Blinkenlights och det kan man läsa mer om här.

Mittwoch, 18. Februar 2009

meine stimmung schwankt

Ute ligger det snö, jag sitter inomhus och behärskas av motstridiga känslor. Ibland tänker jag att det inte finns någon plats i hela världen som är lika lämplig för den här sortens upp-som-en-sol-ned-som-en-pannkaka-onda-cirklar som den här stan. Det är som om man aldrig får nog, aldrig lär sig, alltid kliver upp i ringen igen. Det finns alltid någonting bakom nästa krök som får en att tro att... it ain’t over ’til it’s over. Och så skakar man av sig känslan av att inte veta vad man sysslar med, av att ha för lite pengar att röra sig med, av att slösa bort sin begåvning, sin ungdom och sina sista slantar, det dyker upp något nytt, ett nytt projekt, en ny chans att visa vad man går för, ett nytt vernissage som man måste gå på för att inte stöta sig med vänner, man får ett nytt glas vin i näven var gång man vänder sig om, snön faller tjock och vit genom luften, natten blir bara vackrare och vackrare och man hinner tänka att det är som en metafor för någonting som är på ett annat sätt men man minns inte hur denna tanke uppkom eller vad den betydde.

Montag, 16. Februar 2009

kaltes klares wasser

I morse när jag steg upp var det så här fint snöigt utomhus.






Sedan blev det bara slask av alltihopa.

Samstag, 14. Februar 2009

ready-to-eat

Jag har vant mig vid mycket, men jag kommer aldrig att sluta sukta efter mogna avocadofrukter i mataffären.

Donnerstag, 12. Februar 2009

hej skandinav!

Det här med att lära sig tyska, det är ingen omöjlighet. Det går! Men det är lite svårare än man är benägen att tro som svenskspråkig faktiskt. Många svenskar lever i villfarelsen att de nästan kan tyska, efter att ha suttit igenom flera års lektioner i ämnet. Jag var inget undantag, jag hade tyska både på högstadiet och gymnasiet, och ändå var det först här som jag verkligen lärde mig att tala tyska. So richtig.

Numera är tyskan förstås mitt vardagsspråk, men jag minns väldigt tydligt chocken när jag insåg att jag under alla år i skolan inte hade hajat på riktigt några av tyskans allra vanligaste uttalsljud, nämligen skillanden mellan –sch och –ch.

Det är en gigantisk skillnad mellan dessa ljud, det är helt olika läpprörelser och placering av tungan. Om man konstant uttalar –isch och –ch likadant är det tyvärr omöjligt att inte framstå som lite gulligt efterbliven. Och det tycker jag inte är nödvändigt, bara för att man är skandinav.

Jag kan faktiskt inte minnas att tyskläraren på gymnasiet någonsin gjorde oss elever uppmärksamma på dessa uttal, vilket nu i efterhand upprör mig en smula. Det är ett så enkelt fel att avhjälpa! Och belöningen är att man genast låter 100% smartare utan ytterligare ansträngning.

Det är så här:

-sch (som i Deutschland, schwedisch, schön) tarvar en plutig mun, kinderna går inåt, tungan hamnar i mitten (mellan övre och undre tandrad, alltså). Läppar utåt som på en trutig fisk!

-ch (som i ich, natürlich, frech) får man till genom att ha särade läppar (absolut inget plutande!), tungan pressad mot undre tandrad och närmast blåsa fram ljudet, som en väsning. Mungiporna visar tendens nedåt!

Detta var väl enkelt? Det gäller bara att öva. Ta de här meningen till exempel:

Ich bin ein Fisch.

Och för audiobaserad inlärning erbjuder jag videon (med text!) nedan. Det är en gammal härlig 90-talstjejgrupp vid namn Tic Tac Toe, som blev kända bland annat för sin hårda attityd. Låten handlar om en fransktalande flirt, varför det ironiska uttalet av ich liebe dich som isch liebe disch förekommer. Så ska det alltså inte låta när ni övar.

Mittwoch, 11. Februar 2009

firlefanz

Nu har jag gått här och grunnat en del på det senaste inlägget. Kanske var jag alltför drastisk? Alltför snar att döma ut ett harmlöst omslag? Sur och vrång när jag borde ha glatts åt tanken på en ny och god översättning av romanen?

Ja, kanske det.

Jag har kastat ett getöga på de andra titlarna som ingår i Lind & Co:s klassikerserie, och de har nästan alla tjusiga omslag som lockar till läsning. Så kaninen kan väl ha varit ett snedsteg då, vi kan väl nöja oss med det?

Åkej. Bon.

Montag, 9. Februar 2009

herr issyvoo, they failed you

En av anledningarna till att jag ville flytta till Berlin redan som brådmogen, ettrig tonåring var förstås att jag hade läst Farväl till Berlin och blivit stormförtjust. Det är fortfarande en av de romaner som ligger mig allra varmast om hjärtat, jag har läst om den så oerhört många gånger att jag kan långa stycken och fraser utantill. Boken har varit mig en trogen följeslagare under snart femton år.

Nu finns tydligen denna klassiska Berlinskildring av Christopher Isherwood i svensk nyöversättning, utgiven av bokförlaget Lind & Co. Om detta säger jag intet, det kan nog ha varit på tiden att så skedde. Den svenska utgåvan från 1954 innehåller en del daterade uttyck, inte så att det stör, men rent principiellt är man väl för nyöversättningar, eller hur?

Förresten, nu har jag bläddrat runt lite i mitt gamla, svenska exemplar och kan fastslå att det verkligen var dags för en god, svensk översättning. Och den tycks ju ha kommit åstad, att döma av det beröm som översättaren Leif Janzon har kammat hem i recensionerna som jag skummat igenom på nätet. Kudos för detta då, det glädjer mig. Men vad som inte kan glädja någon alls är boken omslag. Titta!

Jag finner inte ord för hur opassande och fult jag tycker att detta omslag är. I’m sorry but it’s for your own good. Det är mig estetiskt motbjudande eftersom

1. det är en kanin på omslaget

2. det valda typsnittet, layouten och hela schabraket signalerar “nyskriven, ironisk bok” istället för “fantastisk klassiker“

Kalla mig tjurig, men det är en tjock, brun kanin på framsidan. Vad vill man säga med detta? Jag har inget emot kaniner, de kan väl vara söta, men det förekommer inga kaniner i romanen. Däremot finns där en hel del annat som skulle göra sig fint på bild. Vackra ynglingar, en hel drös excentriska gestalter, melankoli, eufori, en nattklubbsångerska med smaragdgrönt nagellack, nedrökta cafélokaler, det är bara att välja.

Jag ställer inte så stora krav på ytan i något sammanhang, förutom att den inte ska vara missvisande. Det är väl ungefär det enda man har rätt att begära. Så varför måste nya, svenska läsare av Farväl till Berlin trakteras med denna... naturstridighet?

Enkom för att visa hur mycket enklare man kan göra det för sig, illustrerar jag med mina 2 ex. av boken. Fotograferade på mitt förmiddagssoliga, dammiga golv.



Den brittiska pocketboken från 1990-talet pryds av ett tämligen bekant foto (från The Hulton Deutsch Collection) på en så vitt jag vet oidentifierad, mer eller mindre tidstypisk danserska. Den svenska delfinboken från 1960-talet har Julie Harris som Sally Bowles på omslaget. (Harris var den första skådespelerska som gestaltade Sally Bowles på scen.) Det är rimliga framsidor i mitt tycke. Inga kaniner.

Samstag, 7. Februar 2009

Freitag, 6. Februar 2009

don't get me wrong

Jag är glad att det flyttar hit rika och glada skandinaver. Det betyder att det flyter in pengar i den här staden och den behöver det. Berlin är en av de fattigaste städerna i hela Tyskland, arbetslösheten är hög och folk som faktiskt har jobb tjänar ofta mindre än genomsnittstysken. Levnadsomkostnaderna har stigit under de senaste åren, jag har märkt av det själv, det finns många ställen i den offentliga verksamheten som blöder, ungar som inte lär sig läsa i skolan och inte får hjälp, växer upp och blir halvt illitterata och aggressiva ungdomar istället. Det finns tiggare som behöver pengar till nästa sil, det finns tiggare som behöver pengar till något annat och som inte kan vänta sig att få pengar någon annanstans ifrån, som har hamnat utanför systemet och inte vet hur de ska lyckas komma in igen. Det finns slitna pensionärer som samlar pantflaskor hela natten för att slippa behöva göra det mitt på ljusan dag. Det finns helt enkelt fattigdom här som är påtaglig på ett annat sätt än i Sverige.

Alla nya och fina Berlin-bor, jag vill bara två saker av er!

Jag vill att ni lär er tyska och jag vill att ni betalar skatt här. Jag vet att ni älskar Berlin, jag begriper att staden berusar er och gör er lyckliga och lätta om hjärtat. Det är stadens charm, det har alltid varit så, det var likadant för mig. Men det finns en anledning till att hyrorna är låga här, det finns nämligen få människor som kan betala mer än så. Jag vet att allt verkar billigt och underbart, men snälla, snälla ni, kom ihåg att det inte är så för alla. Och dricksa ordentligt när ni har chansen.

Donnerstag, 5. Februar 2009

schuesse reissen die luft

Ur Prismas Tyska Ordbok:

Ka'schemme, -n f, vardl.

skumt ställe, gangstersjapp

entschuldigung

Det fanns en massa anledningar till att jag tyckte att det vore angeläget att ha en blogg. Men just nu kommer jag inte på en enda. Men jag tror att det hade att göra med Berlin, och Tyskland i allmänhet. Och kanske också med de många svenskar som har börjat infinna sig här. Och deras bloggar.

Kan det ha varit så enkelt?

Mittwoch, 4. Februar 2009

Montag, 2. Februar 2009

the remains of the silvesteressen














Ich sinniere über das letze Jahr nach. 2009 könnte eigentlich nur besser werden. Aber ganz am Ende war es doch toll. Oben ein Foto vom Silvesterabend, post Mitternacht.

Und nun wees ick ouch wie det jeht, det mittm Fotorei-Dings-hier. War ja nicht so schwer. Da war der Salat viel komplizierter in der zubereitung.