ich nehme gift darauf

Imorse ägnade jag mig åt självplågeri, läste berlinbloggar. Det är litet som ett gift jag gått och blivit beroende av, jag vet att det inte enbart roar mig så jag försöker låta bli, likt förbenat måste jag kolla runt vad som skrivs. Ibland står det något fint som jag kan relatera till och då myser jag som en annan gammal oma, det är väl just det här... igenkännandet som ständigt lockar mig, men oftare läser jag annat som bidrar till att göra mig gråhårig i förtid. Jag ser det lite som en toleransövning samtidigt, kan man säga. Men hur ofta är det möjligt att stava gatunamn fel, I ask of ye, och går det inte väldigt snabbt att lära sig vad en stadsdel heter även om det är på ett främmande språk? Det heter Prenzlauer Berg, inte Prenzlauerberg, det heter Friedrichshain, inte Friedrichshein, det heter Kreuzberg, inte Kreutzberg, ådrorna sväller på min hals och jag samtalar med mig själv:

- Men hallå, kommer du inte ihåg hur det var för dig själv?
- Jag har aldrig stavat ett gatunamn fel.
- Kan du svära på det?
- Ja, faktiskt.
- Men jag vet att du stavade Möckernbrücke som Möckern-Brücke en gång!
- Det må vara hänt, men det var i en PRIVAT kalender och inte menat som en guide för hela Sverige.
- Nä, för du är ju en ofelbar och avspänd människa som aldrig någonsin begår några misstag.
- Jag tycker du verkar lite känslig nu.
- Känslig! Moi? Vem är det som går igång på harmlösa små felstavningar om jag får fråga?
- Nu får du lugna ned dig ett par hekto. Och jag aldrig sagt att jag är avspänd, förresten.
- Nä, för det är du verkligen inte.
- Jag vet.