Men alltså, jag måste nog säga det här också; det är fint där. Jag har bott där själv, det är trevligt och så. Jag har två vänner som fortfarande bor där, vilka båda är fattiga som kyrkråttor och glada ändå. Och om man är på besök i Berlin ska man självfallet åka dit och gå i söta affärer, sitta på café och dricka kaffe eller öl och allt sånt. Det lämpar sig utmärkt där, det rekommenderar jag alla.
Stadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin är det nya Tysklands experimentella spelrum. Men den som inte passar in i mönstret har det svårt i de vackras och de kreativas biotop.
Den gata som Yunus Uygur en gång trodde skulle leda fram till lyckan ligger höljd i mörker när han på nytt tar sats för att till sist kanske ändå få fatt i denna lycka. Han har tillbringat natten i grossisthallen för livsmedel vid västra hamnen (Westhafen). Nu ligger bananer, vindruvor och tomater i den gamla Volkswagenbussen som han rattar längs Schönhauser Allee, en bred, lång gata i norra Berlin. I syd sträcker sig TV-tornet upp mot den nattsvarta himlen.
-
Sedan fem månader driver han sin affär vid hållplatsen Milastraße. Ett litet skylfönster och väldiga förhoppningar efter fem års arbetslöshet, vilken skapat smala fåror i hans ansikte. Han ser trött ut för en 37-åring. Yunus Uygur är kurdisk-turkisk Reinickendorf-bo, han skulle gärna vilja att han kunde betala en klassresa åt något av de tre egna barnen någon gång. Det är därför han är här.
-
Han tillhör ett stilla tåg av arbetsnomader som varje morgon rör sig mot Prenzlauer Berg för att bestå de tyska invånarna med frukt, grönsaker, blommor och vin. Från höghusområden i öst kommer de vietnamesiska invandrarna, från kvarteren i väst kommer de turkiska, mestadels obemärkta. “Folk sover länge här“, säger Uygur och ler försiktigt. Inte förrän framåt niotiden står de vid hållplatsen brevid hans affär och klamrar sig fast vid sina kaffebägare. Kvinnorna, så vackra! Och män med tre dagars skäggstubb, som är välvårdad avsikt och inte ett tecken på tidsnöd som hans eget. Uygur säger att människorna förmodligen är lika gamla som han är, och ändå ter de sig som barn i hans ögon. Så sorglösa. Så äppelkindade. Och så kompromisslösa. Ständigt vrider de hans frukter i händerna och frågar: “Varifrån kommer bananerna? Är de ekologiska?“ Och när han svarar “alldeles färsk från grossisten“, då lägger de tillbaka frukten. Det är så annorlunda i Prenzlauer Berg. I Yunus Uygurs mage river besvikelsen och i hans huvud har en fråga vuxit fram: Kan även goda människor vara onda?
Prenzlauer Berg. Ur fågelperspektiv är det en i huvudstaden inkilad trekant av byggnader tillkomna före andra världskriget, restaurerade och med träd insprängda här och var. Ett bebyggt område som omfattar endast elva kvadratkilometer, inom vilket 143 000 människor lever. Mer än hälften av dem är mellan 25 och 45 år gamla. Många i det gamla Västtyskland har en dotter, en son, en systerson, en brorsdotter eller en god vän som har flyttat till detta område i förutvarande Östberlin. Stadsdelen förändrar sig så snabbt att statistikvetarna knappt hänger med. Enbart mellan 1995 och 2000 har hälften av befolkningen bytts ut, uppskattningar gjorda för hela perioden efter murens fall utgår från över 80%.
Andelen akademiker har mer än fördubblats, på vissa ställen och gator förfaldigats upp till fem gånger. Ingen annanstans i Berlin är så få invånare beroende av statliga bidrag. Och eftersom de unga människorna, just innan de ska bli gamla, skaffar sig ett barn eller två, är även lekplatserna fulla av barn. Människorna här vill därför gärna tro att Prenzlauer Berg är landets fertilaste region. De ser sig som moderna, mulitkulturella, politiskt engagerade, alternativa och med hjärtat till vänster.
–
Det är lätt att här invaggas i känslan av att man gör allting precis som sig bör. Därför är Prenzlauer Berg en längtans ort för många unga människor i hela landet.
–
Här har Tyskland konstruerat sig själv på nytt efter murens fall. Men när Tyskland konstruerar sig själv på nytt, hur är det då?
“Uuuuuunderbart!“, ropar Andreas Stahlmann, och hans lovord ekar tillbaka, eftersom han vandrar genom en tom loftvåning som han precis har sålt.
-
Även Stahlmann är en nytillkommen, han kom från Bad Oeynhausen och “fastnade“ här, som han uttrycker det. Enbart runt omkring Kollwitzplatz , utvecklingens epicentrum, har han sålt 700 lägenheter, nu bryr han sig inte om någonting under nivån loft. “Jag är lat“ säger Stahlmann, orden “loftvåning“ och “Prenzlauer Berg“ är tydligen helt tillräckligt lockande.
-
För att få vara med, för att få sig lite lifestyle, betalar Stahlmanns kunder 3 300 Euro, per kvadratmeter. Var fjärde lägenhet betalas komplett hos honom, i snitt är den egna betalningskapaciteten hos hans kunder runt 60%.
-
På samma sätt som Andreas Stahlmann karaktäriserar Prenzlauer Berg uppifrån, så lär Yunus Uygur känna stadsdelen underifrån. Den som bara kan säga “färsk från grossisten“ måste vara billig och ha öppet länge, ha nattöppet, som nödlösning om det någon gång är slut på ekologiska ägg uppe i en loftvåning. Uygur har nu öppet nästan dygnet runt. Han kör inte längre hem, han sover i sin affär. Man kan ströva runt där inne ett bra tag utan att få syn på luckan i golvet, skymd av två ölbackar, därunder en trästege som leder ner till ett källarrum med kala väggar som i slummen. En madrass i mitten. Här sover Uygur tre, fyra timmar innan det är dags att ge sig av till grossisthallen igen.
-
Utåt bevarar han grönsakshandlarens ödmjukhet, men inuti är köpmannastoltheten sårad. Han är på rätt ställe men med fel strategi. Han anade inte att han måste betjäna en livsstil här: Nobel mat för nobla människor. Han trodde att det handlade om morötter och lök. Om vanliga matvaror.
-
Man kan helt enkelt fortsätta leva i sin trivsamma vänstermiljö i Prenzlauer Berg. Det är det som är det fina. Man kan få känna sig tolerant eftersom toleransen aldrig ställs på prov. Inga parabolantenner stör ögat, inga slöjor skapar debatt, inga moskéer oroar de världsvana invånarna. Det finns här knappt några telecaféer, lägenheterna är för dyra för människor som Yunus Uygur. Det finns inga hiphop-tillhåll för de turkiska ynglingarna från Wedding eller Kreuzberg, ingen infrastruktur för underklassens stökiga ungar – om de så bara slår sig ned på cigarett på en av de många lekplatserna störtar hysteriska mammor fram.
Författaren Maxim Biller kallar Prenzlauer Berg ironiskt en numera “nationell, befriad zon“ (nynazistiskt uttryck, Kaschemmes anm.). Visserligen ligger andelen invandrare på 11,1 % och därmed bara drygt två procentenheter under genomsnittet i Berlin. Men sammanställningen är en helt annan. Den största gruppen bildar fransmän, följt av italienare, amerikaner, britter, spanjorer och danskar. En G8-befolkning, högutbildad och med arbete. Det finns här tio gånger fler japaner än egyptier. Andelen turkar utgör 0,3%.
-
Ett par gator lite längre söderut pulsar Hartmut Häußermann fram genom färggranna höstlöv på kullerstensgator.
-
Häußermann har genom sitt yrke en visst öga för städer, han är professor i Stads- och Regionssociologi vid Humboldt-universitetet i Berlin.
-
Han säger: Till skillnad från alla nybyggda områden hade Prenzlauer Berg “flair“ redan från början, man behövde inte skapa den själv - här stod dörren på vid gavel. De västtyska välfärdsbarnen fascinerades av medborgarrättsaktivisterna och bohemerna i kvarteren, av lukten av revolution i nätt och jämt beboeliga ruiner, av nödvändigheten att improvisera i hus som inte hade telefon och enbart kakelugn som värmekälla. Sedan gick det som det brukar gå: De unga och vilda blev stillsammare, fick arbeten och barn och ville införskaffa egendom. Nu lever de på ett sätt som liknar föräldrarnas i västra Tyskland, fast mot en annan bakgrundskuliss. Genom åren har någonting uppstått som Häußermann kallar “okonventionell borgerlighet“ – idealistisk och samtidigt mycket rationell. “Åtminstone sedan Pisa-undersökningen (där Tyskland fick mycket dåligt resultat, Kaschemmes anm.) finns det här ingen som längre skulle starta ett medborgarinitiativ för “mer invandrarbarn i mina barns skola“.
-
Prenzlauer Berg verkar på sina ställen som om det aldrig funnits en debatt om den tyska underklassen, ett demografiskt problem eller migration.
-
De 100 000 nytillkomna har skapat en ny stad, men vem har nytta av denna vällevnadsprestation förutom de själva? Deras Prenzlauer Berg är ett ghetto som inte behöver något stängsel – eftersom det ter sig alltmer hermetiskt även utan.
-
Visserligen är miljöbildning ett normalt, socialt fenomen, över hela världen sorterar människor in sig efter faktorer som livsstil, utbildning, förmögenhet – det särskilda med Prenzlauer Berg är dock att stadsdelen inte vill kännas vid att den inte alls är så som den tror sig vara.
-
Alla känner sig subversiva som Pippi Långstrump men är i själva verket lika ljushyllta och ordentliga som Tommy och Annika.
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen