Åh, det är snart midnatt, jag har precis kommit hem från frisören, jag är helt uppfylld av att halka fram på regnvåt asfalt i höga klackar och min nya stickade klänning som egentligen är en gigantiskt stor herrtröja i en osannolik färg någonstans mellan turkosblått och smaragdgrönt, den kostade en euro på loppmarknaden i söndags: Jag är ute så sällan bland folk, staden liksom chockade mig med att vara... regnigt storstadstjusig och... precis som den var när jag var ung och inte lika blasé och tråkig som jag är nuförtiden. Berlin, jag förlåter dig allt! Du är underbar! Jag råkade dricksa frisören mycket mer än planerat, beroende på att jag i betalningsögonblicket tänkte dra av 5 euro i ett anfall av snålhet, men min hjärna kopplade tvärtom och lade till 5 euro istället, vilket grämde mig förstås medan jag vandrade mot tunnelbanan, men så råkade jag bildligt talat in i armarna på en engelsman som sa att jag såg ut som Kleopatra och ville bjuda mig på middag (detta vet ni inte förstås, men det fanns en tid när det enda jag kunde tänka mig att tänka mig var en engelsman med medelklassaccent, alla har sin akilleshäl), it took my mind off things och under resten av färden hem blixtrade Berlin på ett sätt som jag inte varit med om på... hundratusentals gefühlte Jahren, det var fantastiskt. Stad, du är som du är, ombytlig och trasig, chic och bisarr, lika tydlig som en expressionistisk målning.
Jag har inte riktigt varit vaken på flera månader känns det som.
Jag tror att jag ska blogga oftare och kortare i fortsättningen.
Abonnieren
Kommentare zum Post (Atom)
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen