alles rächt sich irgendwann

Jag har inte slutat blogga, men det händer grejer här, inga bra grejer, och på andra ställen händer det ännu fler och inte så bra grejer som jag måste ta hand om. Antagligen måste jag boka en flygresa hem inatt. Antagligen kommer jag att vara för uppriven eller trött för att kunna blogga under nästa vecka. Nu retar det mig förstås att jag varit för lat för att skriva något här på sistone, det hade varit bättre. Men å andra sidan, kanske sitter jag i föräldrahemmet med nostalgin flödande genom ådrorna och inget vettigt att ta mig för under en längre tid framöver, då vet jag ju vad jag kan ägna mig åt. Also dann.

das ist der sonnenbank flavour

Ja, förlåt att jag är världens sämsta bloggare. Jag vet inte vad det beror på, det kanske helt enkelt inte ligger för mig. Jag är helt uppenbart hämmad när jag skriver här, jag skriver ju inte ett ont ord om någon eller någonting. Och ändå är jag en människa som går runt och bär på en massa groll, är lättretad och rimligt uppmärksam på vad andra människor tar sig för. Jag läser mycket och tycker att det mesta är åt helvete, men det skriver jag ju aldrig för jag är rädd att stöta mig med någon som kanske vill ge mig jobb i framtiden. Jag läste en svensk roman som kom ut 2007 och utspelade sig i svensk 20- & 30-talsmiljö, i och för sig var det dåligt med miljö, däremot haglade det anglicismer som varken författaren eller korret lyckats sållat bort. Detta borde jag ha skrivit ett bitskt inlägg om, jag gick runt och var på dåligt humör i flera dagar på grund av denna bok, men sedan fick jag för mig att det inte hör till god ton att säga vad man tycker, jag tänkte att sådant bör man inte blogga om ifall man har något vett. Folk fattar ändå aldrig vad man menar och det sista jag vill höra är tjat om sura rönnbär, aight? Det är det sista man vill. Jag begriper inte heller varför jag oroar mig för att bli missförstådd, das ist ja sowas von lächerlich.

Det är förresten djuriskt hett utomhus. Alltså, verkligen varmt. Termometern drar mot 40 varje dag, jag sitter inomhus i tvärdrag med en våt handduk virad runt huvudet efter tips från min livserfarna mamma. Jag vet att ni har det varmt i Sverige också, men i den här staden är 39 grader ännu varmare än det låter. Luften står inte stilla, den lindar sig kring alla kroppsdelar som en elektrisk filt, det är en långsam, ljuvlig död.

(Nu börjar det igen: Ska du verkligen använda "ljuvlig" här, är det inte en rätt sliten bild? Väldigt mycket nittiotal? Kommer du inte ihåg att allting var ljuvligt då, det var ditt mest positiva ord? Känns dessutom Per Hagman på ett jobbigt sätt, ta ett annat ord. Och dessutom, det lär ju ha inträffat massor med dödsfall redan, orsakade av värmeböljan, åldringar och bilkokta hundar och så vidare, är det ett lyckat ordval då? Fräscht, verkligen.)

1. Varje död är motsatsen till begreppet ljuvlig.

2. Det jag avundas alla andra människor allra mest är deras otvungenhet.

you remember me

Idag har jag suttit och jobbat för öppen balkongdörr hela dagen med en stråhatt på huvudet och en kanna svartvinbärssaft inom räckhåll. Det känns nästan inte som att jobba då. Äntligen är det helvetiskt varmt och äntligen skjuter det fram gröna stängler, blad och bär från alla håll och kanter på balkongen! Jag är starkt VM-uppeggad, såg matchen Mexiko-Argentina och eftersom jag har ett halvmexikanskt hjärta klappande i bröstet var det ingen vidare kul match, men på lördags räknar jag med andra bullar. På lördag spelar Argentina mot Tyskland. Och apropå detta, kolla mina grannar var i tidningen! Men ni vet ju vem det var som rapporterade exklusivt om denna flagga först, hehe. Ah, det är så varmt och angenämt väder nu att jag inte kan låta bli att gå alla människor på nerverna genom att oavbrutet spela alla mina gamla favoritsommarlåtar. Nästan alla är från 80-talet och den jag diggar allra, allra hårdast är Boys, boys, boys med Sabrina. Jag vet inte hur många gånger jag har försvarat hur bra jag tycker att den låten faktiskt är, det verkar som att folk tror att man är ironisk när man säger att man gillar den. Men jag är nästan aldrig ironisk, jag tycker att ironi som ... koncept? fenomen? ofta är oerhört tråkigt. Platt och förutsägbart, och då går ju själva poängen med det hela förlorad, eller hur? Eller så är det så att jag har ett mycket svagt utvecklat sinne för humor, det kan nog vara så, det har jag misstänkt länge. Men lika glad är jag för det, och nu ska jag helt allvarligt gå och frottera mig med en doktorand i filosofi och en arbetslös konstnär. Glad sommar tillönskas alla läsare!

die verträge sind gemacht

Är på farligt humör, dricker sött spanskt vin och sitter och tittar på gamla nittiotalsvideor med följden att jag tycker att de åldrats med fördel. Åh Elastica, åh Echobelly, åh Gene, åh Menswear, åh min ungdom. Det är ett tag sedan nu. En god vän till mig (som vi har haft för vana att kalla Hypokondrikern när han befinner sig utom hörhåll) har på sin egen enträgna begäran undersökts och återigen undersökts av flertalet läkare på grund av ett till synes bagatellartat symptom som nu har visats sig vara allt annat än en godartad historia. Fler provsvar väntas och jag letar videor från det årtionde då jag var tonåring, kanske letar jag ledtrådar av något slag, vill få ett grepp om tiden som förflutit sedan jag först hade en ungefärlig uppfattning om vem jag ville vara, det kan inte vara så enkelt att människor försvinner och utplånas av en temporär nyck, det måste finnas tecken och det måste finnas sätt att förstå. Det är min fasta övertygelse. Allt annat bedömer jag som högst osannolikt. Min egen bedömning är filosofiskt sett lika sannolik som motsatt bedömning. Det vill säga, det är dött lopp mellan båda sidor, but you lose, because weird lover Wilde is on mine.

meanwhile

Medan jag satt och tittade på matchen Mexiko-Frankrike igår och hjärtat gladdes extra mycket, ägnade sig grannarna åt förberedelserna till idag. Vi gillar inga halvmesyrer i Neukölln nämligen. En halv fasad är precis lagom, det är ju självklart.

résumé

Jag var i Bryssel medan det fortfarande var kallt i luften, det var fint där. Inte alls som jag hade trott. Delar av resesällskapet ville omedelbart flytta dit. Jag skulle kunna vara lycklig Bryssel, tänkte jag, bara min franska vore lite mer presentabel, jag skulle kunna sitta och dricka körsbärsöl och ananasöl hela dagarna, läsa allvarliga dagstidningar i badkaret medan grannarna bråkar på franska genom de tunna badrumsväggarna, kanske till och med ha en sliten balkong att odla lite citronmeliss och mynta på. Skulle inte ens behöva vara ett hus i klass med Victor Hortas.

Sedan kom jag hem och det fortsatte vara kallt i Berlin i en evighet. Jag jobbade med en översättning av ett helt annat slag än jag arbetat med tidigare, det gick utmärkt och för en kort tid kände jag mig mycket tillfreds med mina intellektuella gåvor. Den första sommarvarma dagen fastnade jag sedan med cykelframhjulet i spårvagnsspåret och slog huvudet i asfalten. I en vecka gick jag därefter omkring i lägenheten och stirrade in hos alla nyinflyttade unga grannar tills de började hänga upp gardiner och lakan och handdukar för fönstren, för om man inte kan läsa, hur är det meningen att man ska fördriva tiden då? Mina balkongplantor var inte talträngda precis.

Askmolnet lade käppar i hjulet för mig både i april och i maj, förresten. What are the odds? I april gick jag på ett födelsedagsparty med Mad Men-tema och hade en mycket effektfull håruppsättning. Såg ut som min egen mor när det begav sig. Gick även på ett barndop med klassiskt tema och nu senast var jag förstås på öppningen av den sjätte Berlinbiennalen, den första biennalen sedan urminnes tider som jag inte varit tvungen att jobba under. (På? Med? Nej, inte ”med” för då låter det som att jag haft något att göra med konsten, vilket på ett ytligt plan helt enkelt inte är sant, men har ni någon aning om hur mycket folk som krävs för att hålla igång ett sådant gigantiskt projekt? Det är väldigt, väldigt många. Men i år slapp jag alltså vara en av dem, pris ske gud. Att jobba under själva öppningskvällen är hysteriskt, som New York Fashion Week för akademiker ungefär.)

Vad mer? Jag har nästan slutat bita på naglarna igen. Min balkong är starkt på gång. Det rödsvartgyllene landslaget ligger också i startgroparna, j'adore Ballack men det verkar gå vägen även utan honom. Finalen är på min födelsedag och jag önskar mig guld. Guld, parfym och böcker. Men allra mest guld.

what a way to make a living

Hatar att jag ständigt klagar över mina krämpor, men det går ju inte en dag utan att något nytt sattyg dyker upp som måste lagas. Hatar ännu mer att vara frilansare, jag gillar inte att leta uppdrag, jag gillar inte att vara utan uppdrag, jag gillar inte att få uppdrag eftersom jag då översköljs av motstridiga känslor, varav de tydligaste är osäkerhet och tristess, jag hatar att alla som målar in sig i ett humanistiskt hörn och är duktiga på språk måste bli översättare, visste ni inte att det är en naturlag? Well now you know. Och medan vi håller på, jag hatar att frysa, jag hatar att jag är så stingslig och missunnsam, jag hatar att vara trött och inte få sova. Hatar allra mest att jag har noll stresstolerans.