résumé

Jag var i Bryssel medan det fortfarande var kallt i luften, det var fint där. Inte alls som jag hade trott. Delar av resesällskapet ville omedelbart flytta dit. Jag skulle kunna vara lycklig Bryssel, tänkte jag, bara min franska vore lite mer presentabel, jag skulle kunna sitta och dricka körsbärsöl och ananasöl hela dagarna, läsa allvarliga dagstidningar i badkaret medan grannarna bråkar på franska genom de tunna badrumsväggarna, kanske till och med ha en sliten balkong att odla lite citronmeliss och mynta på. Skulle inte ens behöva vara ett hus i klass med Victor Hortas.

Sedan kom jag hem och det fortsatte vara kallt i Berlin i en evighet. Jag jobbade med en översättning av ett helt annat slag än jag arbetat med tidigare, det gick utmärkt och för en kort tid kände jag mig mycket tillfreds med mina intellektuella gåvor. Den första sommarvarma dagen fastnade jag sedan med cykelframhjulet i spårvagnsspåret och slog huvudet i asfalten. I en vecka gick jag därefter omkring i lägenheten och stirrade in hos alla nyinflyttade unga grannar tills de började hänga upp gardiner och lakan och handdukar för fönstren, för om man inte kan läsa, hur är det meningen att man ska fördriva tiden då? Mina balkongplantor var inte talträngda precis.

Askmolnet lade käppar i hjulet för mig både i april och i maj, förresten. What are the odds? I april gick jag på ett födelsedagsparty med Mad Men-tema och hade en mycket effektfull håruppsättning. Såg ut som min egen mor när det begav sig. Gick även på ett barndop med klassiskt tema och nu senast var jag förstås på öppningen av den sjätte Berlinbiennalen, den första biennalen sedan urminnes tider som jag inte varit tvungen att jobba under. (På? Med? Nej, inte ”med” för då låter det som att jag haft något att göra med konsten, vilket på ett ytligt plan helt enkelt inte är sant, men har ni någon aning om hur mycket folk som krävs för att hålla igång ett sådant gigantiskt projekt? Det är väldigt, väldigt många. Men i år slapp jag alltså vara en av dem, pris ske gud. Att jobba under själva öppningskvällen är hysteriskt, som New York Fashion Week för akademiker ungefär.)

Vad mer? Jag har nästan slutat bita på naglarna igen. Min balkong är starkt på gång. Det rödsvartgyllene landslaget ligger också i startgroparna, j'adore Ballack men det verkar gå vägen även utan honom. Finalen är på min födelsedag och jag önskar mig guld. Guld, parfym och böcker. Men allra mest guld.

what a way to make a living

Hatar att jag ständigt klagar över mina krämpor, men det går ju inte en dag utan att något nytt sattyg dyker upp som måste lagas. Hatar ännu mer att vara frilansare, jag gillar inte att leta uppdrag, jag gillar inte att vara utan uppdrag, jag gillar inte att få uppdrag eftersom jag då översköljs av motstridiga känslor, varav de tydligaste är osäkerhet och tristess, jag hatar att alla som målar in sig i ett humanistiskt hörn och är duktiga på språk måste bli översättare, visste ni inte att det är en naturlag? Well now you know. Och medan vi håller på, jag hatar att frysa, jag hatar att jag är så stingslig och missunnsam, jag hatar att vara trött och inte få sova. Hatar allra mest att jag har noll stresstolerans.

tack och lov för detta

Annars hade jag börjat misströsta. Men jag undrar hur länge jag ska behöva hålla på och frysa halvt ihjäl var och varannan dag. Börjar tröttna nu. Känner mig trött på det mesta, om jag vore en bil skulle jag inte gå igenom TÜV, det är ett som är säkert. Alla kroppsdelar tjurar och gnäller, även de som tidigare varit tysta av födsel och ohejdad vana. Endast min solskenshumör är sig likt!

påsken överstånden

Nu är det vanlig dag igen, känns konstigt. Hela påsken var i och för sig konstig, jag kunde inte äta sötsaker på grund av min tand, vädret var grått och ruggigt, jag gjorde ingenting påskrelaterat. Och nu verkar det som att allt ska fortsätta lika konstigt, vädret är kallt, min arbetsgivare beter sig skumt, inga frön som jag satt har tagit sig, jag stirrar ned på fuktig jord i yoghurtbägare utan tillstymmelsen till liv. Vill ju gärna sticka ned ett pekfinger och röra om för att få veta om verkligen ingenting är på gång därnere, men som alla odlare vet, detta är en impuls man bör motstå. Jag fryser förresten hela tiden om fingrarna, är det som det ska i april månad? Jag tycker inte det.

guttaperka är inget roligt ord

Jaha, kul. Under helgen hade jag ont som sjutton i en tand, ringde tandläkaren på måndagen direkt när jag kom hem, var där igår och nu sitter jag med halva truten uppbruten och provisoriskt ihoplimmad med nån slags medicin inunder som ska verka i två veckor innan behandlingen fortsätter. Jag rotfylls! Jag har aldrig varit med om något liknande förfärligt i tandväg (inte ens när jag fick två visdomständer utdragna samtidigt förra året) och nu önskar jag verkligen att jag inte hade tagit reda på allt jag kunde om ämnet, det finns för många äckliga bilder på internet, visste ni det? Det hela är mycket nedslående, jag är en extremt disciplinerad tandborstare, vad får man för det?

Ska nu tillbringa resten av min levnads dagar med att jämföra olika tandtrådsmärkens för- och nackdelar.

bis montag

Okristligt tidigt har jag stigit upp, och nu åker jag till flygplatsen. Hejdå pärlhyacint, vi ses på måndag igen. Fortsätt frodas.

lovar runt, håller tunt

Men det är iallafall vår på riktigt nu, och såhär såg jag ut när jag var på bokmässan i Leipzig i lördags. Fotot taget av denna karl. Det var fullt med cosplayers där, antagligen något serieevent som jag inte vet något om, men tydligen har det börjat bli tradition att man får gratis inträde till mässan om man kommer klädd på mangaliknande sätt. Hade jag bara vetat detta lite tidigare! De allra flesta cosmunderingarna var tyvärr något av en besvikelse, slokande papp, utsmetat billigt smink, osäkra tonårslemmar, alldeles för lite exhibitionism. Men vad kan man begära, man får glädjas åt det lilla. I ett hörn jag gick förbi satt en svensk författare som också är redaktör för kulturen på en svensk dålig kvällstidning och hade högläsning för fem personer. Denna hörna låg bredvid den välfyllda israeliska hörnan och jag fick anstränga mig mycket för att inte njuta av det ironiska i situationen. Låter jag insinuant? Well, det beror på att jag får kräkreflexer av antisemitism. Och till skillnad från somliga känner jag igen sådan när jag får den uppkörd rakt i ansiktet. Jaja, vi är alla olika. Det bästa med besöket i Leipzig var dock högläsningen av alltid lika underhållande Ahne, men det hade jag i och för sig inte behövt åka ända till Leipzig för. Annars var det ganska utslätat, jag tillbringade mer tid inne på antikvariatsmässan (som är en minimässa inuti den stora mässan), fast avskräcktes av priserna. Köpte inget. Jo, förresten, nu minns jag, mässans höjdpunkt var att jag hittade en ask med världens finaste exlibris! Se här. Jag valde ett motiv med påfågel, för varför testa något nytt när man kan köra i samma gamla underbara hjulspår? Nu kan jag sluta med min egen hemmagjorda exlibrisvariant bestående av en mörklila stämpel där jag omständligt och snirkligt petat in mitt förnamn i svart bläck. Nu ska jag bara använda min påfågel och vara glad. Ända tills jag åker iväg på seminarium i Stockholm igen, på fredag närmare bestämt. Man kan inte ha vårkappa och tunna skor där, va? Man måste linda in sig i halsduk och ha läppbalsam mot kylan? Jag blir tvungen att ta det säkra för det osäkra.