kein gott, kein staat, keine arbeit, kein geld

Vi lättar upp stämningen med melodisk samhällskritik! Eller är det individen det handlar om? Ständigt dessa dubbla bottnar.

Men iallafall, snygga tyskar:

kierkegaardsblogg

Kära religionen,

hur står det egentligen till med dig i Sverige? Är det värre nu än det har varit tidigare? Varför hör jag bara ur otäcka munnar om dig? Varför förstår ingen vad du handlar om? Varför är det som det är med dig där uppe i norr? Varför lånas du till allehanda spektakel men inte till det som du är till för? Var är ditt brinnande svärd? (Kan du inte köra ned det i halsen på de enögda antisemiter som kryper fram ur alla möjliga hål just nu, förresten? Jag hade aldrig kunnat tro att skulle vara så många, jag hade aldrig kunnat tro att de skulle vara så grammatiskt obevandrade.) Religionen, jag önskar att du ville slå tillbaka. Jag önskar att du ville låta förklädnaden falla och sanningen runga, jag önskar att du även i Sverige kunde bestå av filosofiskt skolade, tänkande människor med en ryggrad av stål, jag önskar att de ville resa sig ur mängden och vråla. Men jag hör ingenting. Det hörs aldrig någonting norrifrån.

Kierkegaard, du fattas dem.

bücher kaufen, hier entlang

Oh vilken fin upptäckt jag har gjort! Ett fyrfaldigt hurra! Zweitausendeins har öppnat en filial i Mitte! Vid Oranienburger Tor, vilket alltså betyder att de nu även finns på ett ställe där man har vägarna förbi lite då och då. De har tidigare i Berlin endast funnits i Charlottenburg (ärevördiga stadsdel, jag skulle gärna bo i dig i en sjurummare med tre balkonger och 20-talsparkett i fullgott skick om du bara lät mig, jag lovar att smälta in och låtsas som om jag hörde dit, vad sägs?), på Kantstraße, men nu finns de som sagt också på Friedrichsstraße. Zweitausendeins firar för övrigt 40-årsjubileum i år – “Ofriserade sedan 1969“ som det står på deras egna sida, hittar man här.

Zweitausendeins är en bokhandel med egenproduktion som finns i de flesta större tyska städer, via mellanhänder finns deras sortiment också i många mindre. Och det är en sådan bra bokhandel! Här i Tyskland har vi ju fasta bokpriser, vilket jag tycker är ett anständigt sätt att hålla uppe nivån på litteraturen, men det innebär såklart också att en del böcker kostar skjortan. (Bundna utgåvor 20-30€, pocket 8-15€, fast det är åtminstone rejäl pocket och inte de här sladdriga sakerna som kallas pocket i Sverige.) Det som är så fint med Zweitausendeins är dock att deras utgivning och övriga sortiment är extremt prisvärt. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Till exempel har de en fetis-Kierkegaard (innehållande bl. a. Enten-Eller och Filosofiska Smulor, eller vad den senare nu må heta) på över tusen sidor för ynka 7,99€. Och en tvåspråkig utgåva av Illiaden & Odyssén, också för 7,99€. Ah, och en bok som jag har velat ha i min ägo länge – denna. Nyöversatt från franskan med anledning av Huysmans hundrade dödsdag. (Todestag, nej...man säger väl knappast dödsdag på svenska....men vad sjutton säger man då? Dödsjubileum? X antal år förgångna sedan X:s död? Eller kanske det verkligen heter dödsdag?... okej då.) En påkostad utgåva med bladguldskant och extravaganta herrar i efterordet för 17,90€, ja tack!

De har förresten ganska mycket konstböcker också, samt musik på CD och DVD. Vad kan man mer begära? Nya filialen i Berlin ligger här, och den i Charlottenburg ligger här.

Ibland finner man böcker på engelska hos dem, till exempel en fotobok med bilder från slutet av 1800-talet tagna i Sankt Petersburg när det begav sig. (Deras internetkatalog fixar inte länkningar till enskilda verk vidare bra, tyvärr, ursäkta.) Men besök kan alltså löna sig även om man inte talar tyska.

fy skam

Portulaca grandiflora, om vi får be! utropade igår samtliga botanikintresserade och självklart oförvillade bloggläsare som tagit sig hit enkom för att råka ut för grövsta tankspriddhet. Och sedan fortsatte de: Praktportlak säger man på svenska! Det vet ju alla!

Jag vågade inte genmäla att jag tycker att praktportlak låter som en fisksort. Prakt- är fint, men portlak... nä, det får mig att tänka på kajak, is i vak, lakrits (jag är från södra Sverige, där uttalas det láckris och inte laaaaakrits med ett a dovt och långt som om det ropas ur graven), palsternacka, portvakt och jag vet inte allt... Praktportlak, hur ska jag vänja mig vid det? Det låter inte som tjusiga soltörstande blommor i vilt sprakande färger! Och det är vad jag ser på påsen, det är vad jag förväntar mig. De ska spira outtröttligen medan jag sitter och dricker ett lagom dyrt vin om ljumma sommarkvällar just innan de sluter sig för natten. Sedan, när jag reser mig för att gå in stryker jag försiktigt med handen utmed jordkanten för att fastställa om det är lagom torrt (portulaca grandiflora vill ha det torrt, soligt och inte för näringsrikt, hon är en tuffing to the core) och visst är det, blomsterPRAKTEN talar sitt tydliga språk.

So und nicht anders soll es sein.

ich bin dann könig und du königin

Staden är våt, det har blivit kallt igen. Jag har köpt en fröpåse med Portula grandiflora, (kanske det heter portula eller portulablomster på svenska, på min påse står det Portulakröschen, den som orkar må googla), men det har småregnat hela denna eländiga eftermiddag vilket förhindrat allt balkongarbete. Alltid när det regnar och är kallt framåt våren snörps mitt berlinhjärta ihop och mina känselspröt växer sig tio meter långa, jag uppfattar vilt främmande människors sinnestämningar, jag ser barn med otvättade ansikten och strykvana hundar och tonåringar så giriga efter uppmärksamhet, så förvuxna deras kroppar, jag lägger märke till allt detta som jag annars inte ser och det tar sig in i mig, sipprar in genom någon spricka i det som är jag och pockar på att få finnas där, och jag blir alldeles matt och sorgsen av all den ensamhet som finns bland människor, av all den olycka som folk tåligt bär runt på och all längtan och alla känslor. Jag vill lyfta upp dem och blåsa dem över håret, jag vill vara tio meter lång passande till mina tio meters känselspröt.

Om jag lutar mig ut genom fönstret och tittat åt öst kan jag se Gropiusstadt. Det är det gigantiska höghusområde med ca. fyrtiotusen invånare där Christiane F. växte upp. På avstånd ser det inte så illa ut. Men det är långt dit, jag har aldrig varit där. Om jag vuxit upp där skulle jag sannolikt inte sitta här med mina slokande långa känselspröt.

vorsicht geboten

Lördag, du har varit roligare:
Steg upp in i norden tidigt för att översätta. Drack kaffe till detta tills hjärtat började slå i otakt, kompenserade med havregrynsgröt och öppna fönster. Cyklade genom tre regnfuktiga stadsdelar till galleriet, jobbade sju timmar utan att drabba samman med någon, cyklade hem igen, stannade för rött ljus vid Görlitzer Bahnhof och där, mitt i cykelbanan, stod en vit liten bil med snett intryckt motorhuv, vänd åt fel håll. Jag väntade på grönt alldeles intill bilen och kikade disträ in genom sidorutan. I framsätet låg skräp, glasspapper bland annat; när jag höjde blicken såg jag även två spruckna air bags, fläckade i rött.

ske bot

Jag tänkte på hur varmt det har blivit här, hur långt syrénerna som växer på bakgården redan har hunnit och att det överraskar mig vartenda år att de brukar stå i blom nästan en månad tidigare än de gör i den stillsamma del av södra Sverige där jag växte upp. Där blommade de alltid lagom till skolavslutningen och det var alltid över alldeles för fort.

Över påsk tänkte jag även på religionen och hur den verkar ha gått förlorad till svaga eller extrema krafter i Sverige och att jag bör hålla tand för tunga om detta OCH PÅ INGA VILLKOR SKRIVA OM DETTA PÅ BLOGGEN. Som ju ska handla om Berlin i första hand. Sedan var jag tvungen att begrunda sparsamheten med vilken jag hittills har tipsat om fina ställen att besöka i staden. Jag hade nog föreställt mig lite mer esprit från min sida i detta, lite mer rekommendationer med schwung och entusiasm. Sådant som jag själv skulle ha velat bli tipsad om ifall jag hade varit här på genomresa eller på längre besök. Men ja, jag måste ju slita mitt bröd också, och det tar tid. Alldeles för mycket tid. Jag är en usel frilansöversättare, eftersom jag är samvetsgrann och petig - och jag lovar, det är inte detta man tjänar snabba pengar på. Aba genuch jetze.

Påskaftons eftermiddag tillbringade jag på ett anspråklöst och trivsamt café i Neukölln som är lite sådär som jag vill minnas att “alla“ caféer var en gång i tiden när jag var en tjugoårig, bekymmerslös språkskoleelev. Estetiskt tilltalande och billigt, alltså.

Stället heter Café Rix och finns på nätet här. Med en beskrivning på engelska som jag inte kunde ha fått ihop bättre själv, many thanks.

Jag tog ett hastigt foto innan jag lämnade byggnaden:


Nej, jag är ingen boren fotograf. Men jag har öga för detaljer och när jag av en händelse vände snoken uppåt på väg ut fick jag syn på det här i taket:



Berlin, det är så du ser ut.

Gå alltså Rix om ni vill ta en kopp kaffe eller en karaff vin i njutbar omgivning. Närmaste tunnelbana bör vara Karl-Marx-Straße (U7), men man kan väl spatsera från Hermannplatz också, tar inte mer än en kvart.