Sonntag, 21. Februar 2010

för ovanlighetens skull: svordomar inklusive

Det är ju inte sant, att jag tillbringar all min tid med Klaus Mann. Inte all min tid. Jag går omkring och slirar på gatorna också, handlar hynacinther (hela lägenheten är ett doftparadis i rosavitblått just nu), äter min havregrynsgröt, dricker mitt rödvin och sysslar med mina översättningar. Jag tänker mycket. Sedan bestämmer jag mig för att inte blogga om det. Sedan tänker jag ännu mer. Jag vet inte, det känns som om jag befinner mig så långtifrån allt som har relevans på svenska ibland, som om den här bloggen lever i det där glappet mellan vad jag egentligen går runt och tänker på och vad jag sedan bloggar om. Det är väl därför jag bloggar så sällan, jag hittar inte rytmen i mina tankar så att jag pralinaktigt kan servera dem. Det blir fel någonstans på vägen, jag vet inte vad jag kan referera till utan att förklara och jag hatar när jag låter förnumstig. Jag kan låta så, men det är aldrig menat så, jag är alldeles för allvarligt lagd för sådant. Den här bloggen kom till när jag tänkte att det var en fin idé att skriva om Berlin lite, lagom begränsat ämne osv. Men det har jag ju inte hållit mig till och förresten tror jag att jag måste spy om jag hör ”blogg” och ”Berlin” i samma mening igen. När ska den här stormvågen med människor, mestadels tio år yngre än jag, ta slut? Alltså, jag är inte lika sur och trött som det låter, kom hit alla som vill, men sluta tematisera staden som fenomen, det är så tröttsamt, jag orkar inte mer. Och nu skriver jag det här för sista gången, sedan ska jag knipa igen: Berlin är en fattig stad. Det är därför allt är billigt och coolt. Det är därför hyrorna är låga och vilken svensk jävel som helst kan unna sig stuckatur och hundra meters takhöjd. Så gör det då den som vill, sedan kan det väl få vara bra med det? Kom bara ihåg att en av anledningarna till att ni mår så bra i Berlin hänger ihop med att en väldig massa berlinbor lever på Hartz IV. Vet ni inte vad Hartz IV är? Well, it just goes to show.

Obs, ovan harang är inte menad att förolämpa någon, jag kan inte nog understryka hur trevligt jag tycker att det är när svenska människor intresserar sig för tyska, det är ju just detta som gör mig snart vansinnig. Jag kommer att klippa till nästa svenska tjugotvååring som på sin breda tv-serie-engelska vill kommunicera med busschaufförer eller bageribiträden här i stan och blir sur för att ”ingen vill prata engelska” med honom eller henne. De verkar inte fatta att vad de borde göra istället för att leta vintageklänningar eller driva upp ölpriser är förstås att kasta sig ned på sina bara knän och gråta av tacksamhet över att vara födda någonstans där begreppet arbetarklass tar sig så pass subtila uttryck att det inte genast kan definieras genom bristande kunskaper i ett främmande språk till exempel.

Åh, nu blir det långt här, märker jag. Men så blir det när jag går runt och tänker. I Tyskland håller en litteraturskandal just nu på att avklinga. Jag är för lat för att förklara exakt vad den går ut på, man kan läsa här eller här, men en sjuttonåring har skrivit en roman som höjts till skyarna av alla skarpa kritiker, vilket i Tyskland per definition brukar borga för kvalitet. Jag har själv endast läst utdrag ur boken, men jag är säker på att den är lika bra som kritikerna i ett första skede hävdade. Ja, och sedan avslöjades det att sjuttonåringen kopierat enstaka delar ur en roman utgiven på ett undergroundförlag samt lånat friskt lite varstans ifrån. I mitt huvud blandas allt jag läst om detta med det jag läser om Yarden och kommentarerna om klassbegreppet på Therese Bohmans blogg. Jag tänker ofta på människors olika förutsättningar för att lyckas i världen, exempelvis skaffa sig universitetsutbildning och håva in ära och rikedom. Jag tänker på hur mycket jag avundas mina egna framtida barn och hur glad jag är över att kunna förse dem med vapen som de inte ens kommer att känna igen som vapen eftersom de för dem alltid funnits där. Den där sjuttonåriga författaren, som jag för övrigt tror är väldigt begåvad, hon är dotter till en ansedd dramaturg och lär ha tillbringat många eftermiddagar på den rebelliska teatern Volksbühne i Berlin, hon skrev ett filmmanus som fjortonåring och gjorde en film av det som som femtonåring, och jag är helt säker på att hon är verkligt begåvad och jag är lika säker på att detta inte skulle ha spelat samma roll om hon vuxit upp under andra förutsättningar. Mig veterligen har ingen kommenterat det här i samband med affären, annat än ur ett sexistiskt anstruket perspektiv i stil med ”hennes pappas kontakter” eller ”pappan kanske skrivit boken själv”, medan det är detta som jag själv inte kan sluta tänka på - att hon hade turen att vara begåvad OCH bli född i en familj där allt var möjligt. Och hur få det är förunnat att ha den turen. Och att alla som tar sig fram utan den här turen nog fan har rätt till sitt worst case scenario om att vara tillbaka på ruta ett, allt var förgäves, alla koffeintabletter, alla tårar och alla timmar då man intalade sig att ”jo, det går, jo, du kan” var förgäves. Ah, jag får rysningar bara av att tänka på det.

Kommentare:

  1. Oh no, so viel, da muss ich mir Zeit nehmen, vielleicht kann ich dann was halbwegs Kommentarvolles kommentieren.

    AntwortenLöschen
  2. Vilken jättebra text. "Jag tänker på hur mycket jag avundas mina egna framtida barn och hur glad jag är över att kunna förse dem med vapen som de inte ens kommer att känna igen som vapen eftersom de för dem alltid funnits där." - ja, ja, precis så tänker jag också.

    AntwortenLöschen
  3. Oj, tack så jättemycket! Jag får skämmas för att jag inte upptäckte kommentaren förrän nu!

    AntwortenLöschen