you remember me

Idag har jag suttit och jobbat för öppen balkongdörr hela dagen med en stråhatt på huvudet och en kanna svartvinbärssaft inom räckhåll. Det känns nästan inte som att jobba då. Äntligen är det helvetiskt varmt och äntligen skjuter det fram gröna stängler, blad och bär från alla håll och kanter på balkongen! Jag är starkt VM-uppeggad, såg matchen Mexiko-Argentina och eftersom jag har ett halvmexikanskt hjärta klappande i bröstet var det ingen vidare kul match, men på lördags räknar jag med andra bullar. På lördag spelar Argentina mot Tyskland. Och apropå detta, kolla mina grannar var i tidningen! Men ni vet ju vem det var som rapporterade exklusivt om denna flagga först, hehe. Ah, det är så varmt och angenämt väder nu att jag inte kan låta bli att gå alla människor på nerverna genom att oavbrutet spela alla mina gamla favoritsommarlåtar. Nästan alla är från 80-talet och den jag diggar allra, allra hårdast är Boys, boys, boys med Sabrina. Jag vet inte hur många gånger jag har försvarat hur bra jag tycker att den låten faktiskt är, det verkar som att folk tror att man är ironisk när man säger att man gillar den. Men jag är nästan aldrig ironisk, jag tycker att ironi som ... koncept? fenomen? ofta är oerhört tråkigt. Platt och förutsägbart, och då går ju själva poängen med det hela förlorad, eller hur? Eller så är det så att jag har ett mycket svagt utvecklat sinne för humor, det kan nog vara så, det har jag misstänkt länge. Men lika glad är jag för det, och nu ska jag helt allvarligt gå och frottera mig med en doktorand i filosofi och en arbetslös konstnär. Glad sommar tillönskas alla läsare!