Die Kaschemme

augen zu und durch

2010-09-23T13:44:00.003+02:00

Varje gång jag tänker att jag ska skriva något här blir jag knockad av den fula designen och tappar modet ett litet slag. Sedan tänker jag att det kan väl ändå inte var så svårt, man kanske kan ändra lite taggar här och där, visst kan man det, kanske kan till och med jag det, jag jobbar ju med datorlingo hela dagarna faktiskt, let's do it! Sedan märker jag att det inte går, jag blir missmodig igen och tänker trumpet att ska det vara så här så ger jag fan i-att. Det där sista är småländska. Ja, och att jag jobbar med datorlingo är lite av en eufemism, jag jobbar med att översätta datorspel och det jag håller på med mest om dagarna är att hamra iddqd på tangentbordet, varje dag, varje timme: iddqd, iddqd, iddqd, iddqd. Om någon har turen att vara okunnig varför man gör något sådant så använder man alltså det här kommandot för att leta buggar. Buggar är en typ av fel, för att vara kortfattad, och därför något dåligt utom möjligen i anarkistisk mening. För tillfället är jag även lite medtagen av alla dåliga nyheter som seglar runt. Folk som skulle ha trashat min cykel om vi fortfarande gick på högstadiet sitter nu i riksdagen och Oskar Pastior var informant åt Securitate. Människor, jag kommer aldrig att fatta hur ni funkar!

Förresten har jag ont i en tand igen, samma tand som plågade mig i våras, och på måndag ska jag till tandkirurgen doktor D. och få behandling ånyo. Men innan dess ska jag till Leipzig en vända och gå på 85-årskalas. Man får ta det onda med det goda, antar jag.

på det hela taget: allt ok

2010-09-04T18:43:00.004+02:00

Tjugo grader varmt i september men jag sitter envetet med jackan på och dricker mitt kaffe i solskenet. Har köpt en asiatisk lykta (ihopfälld på bilden). Någon gång ska jag kanske få ihop ett vardagsrum som ser ut som en spelhåla i Shanghai anno 1932, och då ska jag ligga på min mörkgröna schäslong om dagarna och ge fan i att upprätthålla tukt och ordning, bara dricka te och pyssla med lite blommor på sin höjd.

alles rächt sich irgendwann

2010-08-01T20:32:00.004+02:00

Jag har inte slutat blogga, men det händer grejer här, inga bra grejer, och på andra ställen händer det ännu fler och inte så bra grejer som jag måste ta hand om. Antagligen måste jag boka en flygresa hem inatt. Antagligen kommer jag att vara för uppriven eller trött för att kunna blogga under nästa vecka. Nu retar det mig förstås att jag varit för lat för att skriva något här på sistone, det hade varit bättre. Men å andra sidan, kanske sitter jag i föräldrahemmet med nostalgin flödande genom ådrorna och inget vettigt att ta mig för under en längre tid framöver, då vet jag ju vad jag kan ägna mig åt. Also dann.

das ist der sonnenbank flavour

2010-07-14T20:53:00.005+02:00

Ja, förlåt att jag är världens sämsta bloggare. Jag vet inte vad det beror på, det kanske helt enkelt inte ligger för mig. Jag är helt uppenbart hämmad när jag skriver här, jag skriver ju inte ett ont ord om någon eller någonting. Och ändå är jag en människa som går runt och bär på en massa groll, är lättretad och rimligt uppmärksam på vad andra människor tar sig för. Jag läser mycket och tycker att det mesta är åt helvete, men det skriver jag ju aldrig för jag är rädd att stöta mig med någon som kanske vill ge mig jobb i framtiden. Jag läste en svensk roman som kom ut 2007 och utspelade sig i svensk 20- & 30-talsmiljö, i och för sig var det dåligt med miljö, däremot haglade det anglicismer som varken författaren eller korret lyckats sållat bort. Detta borde jag ha skrivit ett bitskt inlägg om, jag gick runt och var på dåligt humör i flera dagar på grund av denna bok, men sedan fick jag för mig att det inte hör till god ton att säga vad man tycker, jag tänkte att sådant bör man inte blogga om ifall man har något vett. Folk fattar ändå aldrig vad man menar och det sista jag vill höra är tjat om sura rönnbär, aight? Det är det sista man vill. Jag begriper inte heller varför jag oroar mig för att bli missförstådd, das ist ja sowas von lächerlich.

Det är förresten djuriskt hett utomhus. Alltså, verkligen varmt. Termometern drar mot 40 varje dag, jag sitter inomhus i tvärdrag med en våt handduk virad runt huvudet efter tips från min livserfarna mamma. Jag vet att ni har det varmt i Sverige också, men i den här staden är 39 grader ännu varmare än det låter. Luften står inte stilla, den lindar sig kring alla kroppsdelar som en elektrisk filt, det är en långsam, ljuvlig död.

(Nu börjar det igen: Ska du verkligen använda "ljuvlig" här, är det inte en rätt sliten bild? Väldigt mycket nittiotal? Kommer du inte ihåg att allting var ljuvligt då, det var ditt mest positiva ord? Känns dessutom Per Hagman på ett jobbigt sätt, ta ett annat ord. Och dessutom, det lär ju ha inträffat massor med dödsfall redan, orsakade av värmeböljan, åldringar och bilkokta hundar och så vidare, är det ett lyckat ordval då? Fräscht, verkligen.)

1. Varje död är motsatsen till begreppet ljuvlig.

2. Det jag avundas alla andra människor allra mest är deras otvungenhet.

you remember me

2010-06-28T22:11:00.002+02:00

Idag har jag suttit och jobbat för öppen balkongdörr hela dagen med en stråhatt på huvudet och en kanna svartvinbärssaft inom räckhåll. Det känns nästan inte som att jobba då. Äntligen är det helvetiskt varmt och äntligen skjuter det fram gröna stängler, blad och bär från alla håll och kanter på balkongen! Jag är starkt VM-uppeggad, såg matchen Mexiko-Argentina och eftersom jag har ett halvmexikanskt hjärta klappande i bröstet var det ingen vidare kul match, men på lördags räknar jag med andra bullar. På lördag spelar Argentina mot Tyskland. Och apropå detta, kolla mina grannar var i tidningen! Men ni vet ju vem det var som rapporterade exklusivt om denna flagga först, hehe. Ah, det är så varmt och angenämt väder nu att jag inte kan låta bli att gå alla människor på nerverna genom att oavbrutet spela alla mina gamla favoritsommarlåtar. Nästan alla är från 80-talet och den jag diggar allra, allra hårdast är Boys, boys, boys med Sabrina. Jag vet inte hur många gånger jag har försvarat hur bra jag tycker att den låten faktiskt är, det verkar som att folk tror att man är ironisk när man säger att man gillar den. Men jag är nästan aldrig ironisk, jag tycker att ironi som ... koncept? fenomen? ofta är oerhört tråkigt. Platt och förutsägbart, och då går ju själva poängen med det hela förlorad, eller hur? Eller så är det så att jag har ett mycket svagt utvecklat sinne för humor, det kan nog vara så, det har jag misstänkt länge. Men lika glad är jag för det, och nu ska jag helt allvarligt gå och frottera mig med en doktorand i filosofi och en arbetslös konstnär. Glad sommar tillönskas alla läsare!

die verträge sind gemacht

2010-06-22T23:12:00.014+02:00

Är på farligt humör, dricker sött spanskt vin och sitter och tittar på gamla nittiotalsvideor med följden att jag tycker att de åldrats med fördel. Åh Elastica, åh Echobelly, åh Gene, åh Menswear, åh min ungdom. Det är ett tag sedan nu. En god vän till mig (som vi har haft för vana att kalla Hypokondrikern när han befinner sig utom hörhåll) har på sin egen enträgna begäran undersökts och återigen undersökts av flertalet läkare på grund av ett till synes bagatellartat symptom som nu har visats sig vara allt annat än en godartad historia. Fler provsvar väntas och jag letar videor från det årtionde då jag var tonåring, kanske letar jag ledtrådar av något slag, vill få ett grepp om tiden som förflutit sedan jag först hade en ungefärlig uppfattning om vem jag ville vara, det kan inte vara så enkelt att människor försvinner och utplånas av en temporär nyck, det måste finnas tecken och det måste finnas sätt att förstå. Det är min fasta övertygelse. Allt annat bedömer jag som högst osannolikt. Min egen bedömning är filosofiskt sett lika sannolik som motsatt bedömning. Det vill säga, det är dött lopp mellan båda sidor, but you lose, because weird lover Wilde is on mine.

meanwhile

2010-06-18T07:31:00.005+02:00

Medan jag satt och tittade på matchen Mexiko-Frankrike igår och hjärtat gladdes extra mycket, ägnade sig grannarna åt förberedelserna till idag. Vi gillar inga halvmesyrer i Neukölln nämligen. En halv fasad är precis lagom, det är ju självklart.

résumé

2010-06-14T21:13:00.006+02:00

Jag var i Bryssel medan det fortfarande var kallt i luften, det var fint där. Inte alls som jag hade trott. Delar av resesällskapet ville omedelbart flytta dit. Jag skulle kunna vara lycklig Bryssel, tänkte jag, bara min franska vore lite mer presentabel, jag skulle kunna sitta och dricka körsbärsöl och ananasöl hela dagarna, läsa allvarliga dagstidningar i badkaret medan grannarna bråkar på franska genom de tunna badrumsväggarna, kanske till och med ha en sliten balkong att odla lite citronmeliss och mynta på. Skulle inte ens behöva vara ett hus i klass med Victor Hortas.

Sedan kom jag hem och det fortsatte vara kallt i Berlin i en evighet. Jag jobbade med en översättning av ett helt annat slag än jag arbetat med tidigare, det gick utmärkt och för en kort tid kände jag mig mycket tillfreds med mina intellektuella gåvor. Den första sommarvarma dagen fastnade jag sedan med cykelframhjulet i spårvagnsspåret och slog huvudet i asfalten. I en vecka gick jag därefter omkring i lägenheten och stirrade in hos alla nyinflyttade unga grannar tills de började hänga upp gardiner och lakan och handdukar för fönstren, för om man inte kan läsa, hur är det meningen att man ska fördriva tiden då? Mina balkongplantor var inte talträngda precis.

Askmolnet lade käppar i hjulet för mig både i april och i maj, förresten. What are the odds? I april gick jag på ett födelsedagsparty med Mad Men-tema och hade en mycket effektfull håruppsättning. Såg ut som min egen mor när det begav sig. Gick även på ett barndop med klassiskt tema och nu senast var jag förstås på öppningen av den sjätte Berlinbiennalen, den första biennalen sedan urminnes tider som jag inte varit tvungen att jobba under. (På? Med? Nej, inte ”med” för då låter det som att jag haft något att göra med konsten, vilket på ett ytligt plan helt enkelt inte är sant, men har ni någon aning om hur mycket folk som krävs för att hålla igång ett sådant gigantiskt projekt? Det är väldigt, väldigt många. Men i år slapp jag alltså vara en av dem, pris ske gud. Att jobba under själva öppningskvällen är hysteriskt, som New York Fashion Week för akademiker ungefär.)

Vad mer? Jag har nästan slutat bita på naglarna igen. Min balkong är starkt på gång. Det rödsvartgyllene landslaget ligger också i startgroparna, j'adore Ballack men det verkar gå vägen även utan honom. Finalen är på min födelsedag och jag önskar mig guld. Guld, parfym och böcker. Men allra mest guld.

what a way to make a living

2010-04-14T10:09:00.003+02:00

Hatar att jag ständigt klagar över mina krämpor, men det går ju inte en dag utan att något nytt sattyg dyker upp som måste lagas. Hatar ännu mer att vara frilansare, jag gillar inte att leta uppdrag, jag gillar inte att vara utan uppdrag, jag gillar inte att få uppdrag eftersom jag då översköljs av motstridiga känslor, varav de tydligaste är osäkerhet och tristess, jag hatar att alla som målar in sig i ett humanistiskt hörn och är duktiga på språk måste bli översättare, visste ni inte att det är en naturlag? Well now you know. Och medan vi håller på, jag hatar att frysa, jag hatar att jag är så stingslig och missunnsam, jag hatar att vara trött och inte få sova. Hatar allra mest att jag har noll stresstolerans.

tack och lov för detta

2010-04-11T21:41:00.007+02:00

Annars hade jag börjat misströsta. Men jag undrar hur länge jag ska behöva hålla på och frysa halvt ihjäl var och varannan dag. Börjar tröttna nu. Känner mig trött på det mesta, om jag vore en bil skulle jag inte gå igenom TÜV, det är ett som är säkert. Alla kroppsdelar tjurar och gnäller, även de som tidigare varit tysta av födsel och ohejdad vana. Endast min solskenshumör är sig likt!

påsken överstånden

2010-04-06T10:04:00.004+02:00

Nu är det vanlig dag igen, känns konstigt. Hela påsken var i och för sig konstig, jag kunde inte äta sötsaker på grund av min tand, vädret var grått och ruggigt, jag gjorde ingenting påskrelaterat. Och nu verkar det som att allt ska fortsätta lika konstigt, vädret är kallt, min arbetsgivare beter sig skumt, inga frön som jag satt har tagit sig, jag stirrar ned på fuktig jord i yoghurtbägare utan tillstymmelsen till liv. Vill ju gärna sticka ned ett pekfinger och röra om för att få veta om verkligen ingenting är på gång därnere, men som alla odlare vet, detta är en impuls man bör motstå. Jag fryser förresten hela tiden om fingrarna, är det som det ska i april månad? Jag tycker inte det.

guttaperka är inget roligt ord

2010-03-31T21:23:00.001+02:00

Jaha, kul. Under helgen hade jag ont som sjutton i en tand, ringde tandläkaren på måndagen direkt när jag kom hem, var där igår och nu sitter jag med halva truten uppbruten och provisoriskt ihoplimmad med nån slags medicin inunder som ska verka i två veckor innan behandlingen fortsätter. Jag rotfylls! Jag har aldrig varit med om något liknande förfärligt i tandväg (inte ens när jag fick två visdomständer utdragna samtidigt förra året) och nu önskar jag verkligen att jag inte hade tagit reda på allt jag kunde om ämnet, det finns för många äckliga bilder på internet, visste ni det? Det hela är mycket nedslående, jag är en extremt disciplinerad tandborstare, vad får man för det?

Ska nu tillbringa resten av min levnads dagar med att jämföra olika tandtrådsmärkens för- och nackdelar.

bis montag

2010-03-26T06:07:00.003+01:00

Okristligt tidigt har jag stigit upp, och nu åker jag till flygplatsen. Hejdå pärlhyacint, vi ses på måndag igen. Fortsätt frodas.

lovar runt, håller tunt

2010-03-24T21:45:00.005+01:00

Men det är iallafall vår på riktigt nu, och såhär såg jag ut när jag var på bokmässan i Leipzig i lördags. Fotot taget av denna karl. Det var fullt med cosplayers där, antagligen något serieevent som jag inte vet något om, men tydligen har det börjat bli tradition att man får gratis inträde till mässan om man kommer klädd på mangaliknande sätt. Hade jag bara vetat detta lite tidigare! De allra flesta cosmunderingarna var tyvärr något av en besvikelse, slokande papp, utsmetat billigt smink, osäkra tonårslemmar, alldeles för lite exhibitionism. Men vad kan man begära, man får glädjas åt det lilla. I ett hörn jag gick förbi satt en svensk författare som också är redaktör för kulturen på en svensk dålig kvällstidning och hade högläsning för fem personer. Denna hörna låg bredvid den välfyllda israeliska hörnan och jag fick anstränga mig mycket för att inte njuta av det ironiska i situationen. Låter jag insinuant? Well, det beror på att jag får kräkreflexer av antisemitism. Och till skillnad från somliga känner jag igen sådan när jag får den uppkörd rakt i ansiktet. Jaja, vi är alla olika. Det bästa med besöket i Leipzig var dock högläsningen av alltid lika underhållande Ahne, men det hade jag i och för sig inte behövt åka ända till Leipzig för. Annars var det ganska utslätat, jag tillbringade mer tid inne på antikvariatsmässan (som är en minimässa inuti den stora mässan), fast avskräcktes av priserna. Köpte inget. Jo, förresten, nu minns jag, mässans höjdpunkt var att jag hittade en ask med världens finaste exlibris! Se här. Jag valde ett motiv med påfågel, för varför testa något nytt när man kan köra i samma gamla underbara hjulspår? Nu kan jag sluta med min egen hemmagjorda exlibrisvariant bestående av en mörklila stämpel där jag omständligt och snirkligt petat in mitt förnamn i svart bläck. Nu ska jag bara använda min påfågel och vara glad. Ända tills jag åker iväg på seminarium i Stockholm igen, på fredag närmare bestämt. Man kan inte ha vårkappa och tunna skor där, va? Man måste linda in sig i halsduk och ha läppbalsam mot kylan? Jag blir tvungen att ta det säkra för det osäkra.

zum scheitern verurteilt

2010-03-18T19:52:00.007+01:00

Det är det första riktiga vårdagen och jag försöker fotografera mig själv i spegeln iförd min favoritvintertröja, utan vidare framgång.

ich nehme gift darauf

2010-03-18T19:32:00.006+01:00

Imorse ägnade jag mig åt självplågeri, läste berlinbloggar. Det är litet som ett gift jag gått och blivit beroende av, jag vet att det inte enbart roar mig så jag försöker låta bli, likt förbenat måste jag kolla runt vad som skrivs. Ibland står det något fint som jag kan relatera till och då myser jag som en annan gammal oma, det är väl just det här... igenkännandet som ständigt lockar mig, men oftare läser jag annat som bidrar till att göra mig gråhårig i förtid. Jag ser det lite som en toleransövning samtidigt, kan man säga. Men hur ofta är det möjligt att stava gatunamn fel, I ask of ye, och går det inte väldigt snabbt att lära sig vad en stadsdel heter även om det är på ett främmande språk? Det heter Prenzlauer Berg, inte Prenzlauerberg, det heter Friedrichshain, inte Friedrichshein, det heter Kreuzberg, inte Kreutzberg, ådrorna sväller på min hals och jag samtalar med mig själv:

- Men hallå, kommer du inte ihåg hur det var för dig själv?
- Jag har aldrig stavat ett gatunamn fel.
- Kan du svära på det?
- Ja, faktiskt.
- Men jag vet att du stavade Möckernbrücke som Möckern-Brücke en gång!
- Det må vara hänt, men det var i en PRIVAT kalender och inte menat som en guide för hela Sverige.
- Nä, för du är ju en ofelbar och avspänd människa som aldrig någonsin begår några misstag.
- Jag tycker du verkar lite känslig nu.
- Känslig! Moi? Vem är det som går igång på harmlösa små felstavningar om jag får fråga?
- Nu får du lugna ned dig ett par hekto. Och jag aldrig sagt att jag är avspänd, förresten.
- Nä, för det är du verkligen inte.
- Jag vet.

i torsdags trodde jag fortfarande på våren, satt i solen på balkongen, betraktade nöjt pärlhyacinternas pigga framsteg

2010-03-14T19:57:00.009+01:00

Sedan började ett grått sabla snöregn falla ned i ilskna skurar över staden och det har inte slutat än.

hemma igen

2010-03-09T09:37:00.006+01:00

Hej lilla försummade blogg, det var länge sen! Hoppas du mår bra.
Jag har varit på mitt översättarseminarium i Stockholm, blev i vanlig ordning ordentligt grillad, lyckades undvika min nemesis ganska väl, häpnade över snömängderna, åkte buss ner till Småland och tillbringade en vecka i den gudsförgätna håla där mina föräldrar bor, passade på att putsa samtliga fönster i kylan (ej frivilligt, utan för att min rara mor inte kan lyfta tungt eller sträcka sig högt längre), rengöra ett gigantiskt akvarium och städa lite i allmänhet. Hann även inhandla Nordisk Familjebok i 23 band för sammanlagt 23 kronor (!) som jag faktiskt med stor möda nu har fraktat till Berlin. Jag har dessutom råkat på en elak förkylning som jag halvhjärtat kämpar emot och per email försökt förhandla till mig högre lön från en arbetsgivare (vilket dock nesligen verkar ha resulterat i att jag får igenom mer lön men färre timmars jobb) - lilla blogg, du förstår att jag inte förnekat dig av en simpel nyck, jag har bara haft tråkigare saker att göra. Men i mars är det du och jag, du ska få se.

es riecht wie frueher

2010-02-22T12:32:00.004+01:00

Uh, kletig stämning jag fick till i senaste inlägget, måste skynda släta över. Jag tar till det beprövade You Tube-tricket, men först måste jag berätta att vi har vår i luften i Berlin nu, det vår, äntligen, äntligen. Min mamma ringde imorse och berättade att de har femton minusgrader i Småland och det känns väldigt avlägset för ögonblicket. Grannarna står i bara tröjan på sina balkonger och inspekterar krukorna eller röker. Himlen är blå.

Det här är elektropop från Köln som passar perfekt som inledning på det varma halvåret, klicka så känns det snart bättre:

för ovanlighetens skull: svordomar inklusive

2010-02-21T17:33:00.006+01:00

Det är ju inte sant, att jag tillbringar all min tid med Klaus Mann. Inte all min tid. Jag går omkring och slirar på gatorna också, handlar hynacinther (hela lägenheten är ett doftparadis i rosavitblått just nu), äter min havregrynsgröt, dricker mitt rödvin och sysslar med mina översättningar. Jag tänker mycket. Sedan bestämmer jag mig för att inte blogga om det. Sedan tänker jag ännu mer. Jag vet inte, det känns som om jag befinner mig så långtifrån allt som har relevans på svenska ibland, som om den här bloggen lever i det där glappet mellan vad jag egentligen går runt och tänker på och vad jag sedan bloggar om. Det är väl därför jag bloggar så sällan, jag hittar inte rytmen i mina tankar så att jag pralinaktigt kan servera dem. Det blir fel någonstans på vägen, jag vet inte vad jag kan referera till utan att förklara och jag hatar när jag låter förnumstig. Jag kan låta så, men det är aldrig menat så, jag är alldeles för allvarligt lagd för sådant. Den här bloggen kom till när jag tänkte att det var en fin idé att skriva om Berlin lite, lagom begränsat ämne osv. Men det har jag ju inte hållit mig till och förresten tror jag att jag måste spy om jag hör ”blogg” och ”Berlin” i samma mening igen. När ska den här stormvågen med människor, mestadels tio år yngre än jag, ta slut? Alltså, jag är inte lika sur och trött som det låter, kom hit alla som vill, men sluta tematisera staden som fenomen, det är så tröttsamt, jag orkar inte mer. Och nu skriver jag det här för sista gången, sedan ska jag knipa igen: Berlin är en fattig stad. Det är därför allt är billigt och coolt. Det är därför hyrorna är låga och vilken svensk jävel som helst kan unna sig stuckatur och hundra meters takhöjd. Så gör det då den som vill, sedan kan det väl få vara bra med det? Kom bara ihåg att en av anledningarna till att ni mår så bra i Berlin hänger ihop med att en väldig massa berlinbor lever på Hartz IV. Vet ni inte vad Hartz IV är? Well, it just goes to show.

Obs, ovan harang är inte menad att förolämpa någon, jag kan inte nog understryka hur trevligt jag tycker att det är när svenska människor intresserar sig för tyska, det är ju just detta som gör mig snart vansinnig. Jag kommer att klippa till nästa svenska tjugotvååring som på sin breda tv-serie-engelska vill kommunicera med busschaufförer eller bageribiträden här i stan och blir sur för att ”ingen vill prata engelska” med honom eller henne. De verkar inte fatta att vad de borde göra istället för att leta vintageklänningar eller driva upp ölpriser är förstås att kasta sig ned på sina bara knän och gråta av tacksamhet över att vara födda någonstans där begreppet arbetarklass tar sig så pass subtila uttryck att det inte genast kan definieras genom bristande kunskaper i ett främmande språk till exempel.

Åh, nu blir det långt här, märker jag. Men så blir det när jag går runt och tänker. I Tyskland håller en litteraturskandal just nu på att avklinga. Jag är för lat för att förklara exakt vad den går ut på, man kan läsa här eller här, men en sjuttonåring har skrivit en roman som höjts till skyarna av alla skarpa kritiker, vilket i Tyskland per definition brukar borga för kvalitet. Jag har själv endast läst utdrag ur boken, men jag är säker på att den är lika bra som kritikerna i ett första skede hävdade. Ja, och sedan avslöjades det att sjuttonåringen kopierat enstaka delar ur en roman utgiven på ett undergroundförlag samt lånat friskt lite varstans ifrån. I mitt huvud blandas allt jag läst om detta med det jag läser om Yarden och kommentarerna om klassbegreppet på Therese Bohmans blogg. Jag tänker ofta på människors olika förutsättningar för att lyckas i världen, exempelvis skaffa sig universitetsutbildning och håva in ära och rikedom. Jag tänker på hur mycket jag avundas mina egna framtida barn och hur glad jag är över att kunna förse dem med vapen som de inte ens kommer att känna igen som vapen eftersom de för dem alltid funnits där. Den där sjuttonåriga författaren, som jag för övrigt tror är väldigt begåvad, hon är dotter till en ansedd dramaturg och lär ha tillbringat många eftermiddagar på den rebelliska teatern Volksbühne i Berlin, hon skrev ett filmmanus som fjortonåring och gjorde en film av det som som femtonåring, och jag är helt säker på att hon är verkligt begåvad och jag är lika säker på att detta inte skulle ha spelat samma roll om hon vuxit upp under andra förutsättningar. Mig veterligen har ingen kommenterat det här i samband med affären, annat än ur ett sexistiskt anstruket perspektiv i stil med ”hennes pappas kontakter” eller ”pappan kanske skrivit boken själv”, medan det är detta som jag själv inte kan sluta tänka på - att hon hade turen att vara begåvad OCH bli född i en familj där allt var möjligt. Och hur få det är förunnat att ha den turen. Och att alla som tar sig fram utan den här turen nog fan har rätt till sitt worst case scenario om att vara tillbaka på ruta ett, allt var förgäves, alla koffeintabletter, alla tårar och alla timmar då man intalade sig att ”jo, det går, jo, du kan” var förgäves. Ah, jag får rysningar bara av att tänka på det.

k. m. lausann

2010-02-07T11:44:00.001+01:00

Jag har inte tid att blogga för jag tillbringar all min tid med den här mannen:

badkar - hamam 1-0

2010-01-28T23:19:00.008+01:00

Gårdagens hamambesök infriade tyvärr inte förväntningarna. Inga eunucker eller vackra slavinnor som kunde hjälpa en med intvålandet så långt ögat nådde - jag är besviken. Ärligt talat, nästa gång jag vill vara snäll mot mig själv ska jag lägga mig i badkaret med en Dornfelder. Då slipper jag dessutom hålla på och ösa vatten över mig själv med den mycket trötta högerarmen. Och jag behöver inte heller vara med om när andra människor... sich was schön reden... gladlynt ljuger för sig själva eftersom ingen gillar tanken på att ha betalt fjorton euro för någonting som inte en lång dusch skulle ha gett dem. Rent krasst praktiskt kan jag inte rekommendera hamambadet på Mariannenstrasse (Kreuzberg), det var inte toppenbra hygienisk standard och deras vanliga bastu (som man inte måste betala extra för) var mindre än mitt skrivbord. På riktigt! Det var den minsta bastu jag sett i hela mitt liv. Tursamt nog avskyr jag att basta, men jag var tvungen att inspektera utrymmet bara för att undersöka om det verkligen kunde vara så litet som det verkade. Och det var det. (Bara för att förtydliga, detta ställe är översållat med kunder så man tycker att de kunde ha råd att måna om dem lite.)

Themenwechsel: Jag är på jakt efter ett oöversatt tyskspråkigt verk från 1920- eller 1930-tal, är det någon som har något förslag? Jag behöver ett nytt projekt att översätta till det översättarseminarium som jag besöker en gång i månaden. Jag har fått för mig att jag skulle trivas i en språkdräkt från tjugo, trettiotalet. Möjligen är jag helt ute och seglar, men det kan vara värt ett försök. Är det någon som känner till någonting intressant från denna tid som borde finnas på svenska men inte gör det? 1910-tal skulle nog också gå an. Självklart har jag en idé redan, men jag... hur är det man brukar säga i vissa sammanhang... jag jobbar på bred front? Usch vad det låter konstigt. Mot en bred front? ("Mot" verkar förresten ha hamnat på glid, nuförtiden säger visst folk att de jobbar mot något när de i regel menar det motsatta. Naturligtvis skyller jag detta på reklambyråmänniskorna och deras illusion av att ha språkkänsla. Må något jobbigt drabba dem! Till exempel en lönesänkning!)

Hur som helst, förslag på romaner mottages ödmjukast.

mmm hamam

2010-01-27T11:49:00.004+01:00

Jag har jobbat som besatt med tämligen tradiga uppgifter rätt länge nu och min musarm vill inte ge med sig - jag tycker nog att mina leder och tillhörande nerver/kött/muskler har varit i bättre form. Vad ska man göra då? Tja, inte ska man sitta och sura på sin kammare och nöta handleden, jag vet nåt bättre: Hamam! Det känns dessutom som ett stort in yer face på de isiga temperaturer som vi dras med för tillfället. Jag ska bada mig varm och som bonus bli riktigt ren. Jag förväntar mig något i den här stilen, annars blir jag besviken:

I och för sig är hemsidan för badet som jag ska besöka långt mer prosaisk, aber die Hoffnung stirbt zuletzt. Rapport följer.

ist doch so

2010-01-24T17:59:00.008+01:00

Det är iskallt utomhus, jag roar mig med att kolla på Västberlin i sommarsol och dör lite av vårlängtan. De första tjugo sekunderna i videon tar helt andan ur mig med sin... jag är nog inte främmande för att kalla det sommarfeeling ändå, tunnelbanan på höjden gör sitt till, det är U1 som jag åkt väldigt ofta när sätena varit heta, yr och glad av sol, åh, jag vill också äta jordgubbar och dricka paraplydrink nu.

- Vadå "tunnelbana på höjden"?
- Ist die Hochbahn in Kreuzberg, darling. Vet inte vad det kan heta på svenska. Höjdbana? Jag tycker tunnelbana på höjden låter bra, live and let live, för tusan.

Förresten har jag gjort det där Nationalencyklopedin-testet där man kan bli någon av 150 historiska personer - gissa vem jag blev?
(Dramaturgisk paus.)
Jag blev Richard Wagner! Det ni. Så oerhört passande. Känner mig smickrad, förfärad och uppfylld av en storslagen förnimmelse, närmast att likna vid ett rus. Vi är nästan lika långa, för övrigt, Wagner lär ha varit 1,66 och jag är bara några få centimeter kortare. Det är ett tydligt tecken! Kanske jag också ska dö i ett palats i Venedig en gång?

ett begär

2010-01-20T11:50:00.003+01:00

Jag fortsätter på det tjuriga spåret: Varför kan inte alla bokbloggare lära sig att skriva ut namnet på översättaren när de skriver tretusen tecken om någon översatt roman? Det är bara hyfs och fason och väldigt grundläggande.

svartsynt tunghjärtad trött

2010-01-18T10:15:00.003+01:00

Kom nyss hem från flygplatsen efter diverse strapatser, jag har varit på översättarseminarium i helgen, alltid lika påfrestande. Steg upp halv fyra inatt. Nu har jag ont i hela kroppen och även i språkkänslan.

Jag skulle vilja skriva mycket som det inte lämpar sig att offentliggöra här, men jag har alltid ogillat furu och detta kan jag skriva:

Jag hatar furumöbler, jag hatar furumöbler, jag hatar furumöbler, jag hatar furumöbler, jag hatar furumöbler, jag hatar furumöbler. Och nu hatar jag furumöbler mer än jag någonsin tidigare gjort.

am längeren ende der sonnenallee

2010-01-12T21:53:00.006+01:00

God januari, vi har visst kommit en bit på väg. Jag har aldrig upplevt en så snötyngd januari i Berlin som i år, det är helt fantastiskt. Allting blir vackrare. Jag går med jämna mellanrum ut på balkongen och stirrar på snön, alldeles tagen av att den ligger kvar så tjock, marängpösig, inte ens smutsig här uppe.

I övrigt äter jag mycket apelsiner, tänker på saker som jag borde styra upp och lekte ett slag med tanken på att göra den här bloggen ståtligare och intressantare. Eventuellt borde jag blogga på ett helt annat sätt, det är möjligt att det skulle leda till tätare inlägg, jag avstår ofta från att skriva något eftersom jag... tänker för mycket? är en dysterkvist och vill inte att det ska märkas? har illvilliga tankar om det mesta men är för hövlig för att basunera ut dem? Three out of three. Vad får man för det?

januaribalkong

2010-01-10T20:54:00.005+01:00

decemberbalkong

2009-12-31T13:20:00.006+01:00

Årets sista dag och staden är insvept i vitt. Jag ska be att få önska alla einen guten Rutsch ins neue Jahr, som man säger på tyska. Rutscha in i det nya året på bästa tänkbara sätt! (Uttrycket är belagt åtminstone från 1900 enligt Wikipedia, jag gissar att det är ännu äldre.) Själv ska jag ta mig till andra sidan midnatt med hjälp av vänner och ukrainskt mousserande vin. Se här vilken fin flaska, den var jag förstås tvungen att slå till på. Gott nytt år ärade läsare!

den som lever får se

2009-12-29T12:35:00.000+01:00

Mellandag, mellanhumör. Jag har firat jul och förätit mig på sushi och olika sorters ost. Det är min bästa förätning hittills! De nya bokhyllorna är inforslade i hemmet och uppställda, nästa projekt är att dra fram lådor och kartonger fyllda med papper och häften och fackböcker och ordböcker och detektivromaner och vad allt jag har föträngt ur sina gömställen. Jag hoppas på att bli angenämt påverkad av all lösryckt kunskap som snart kommer att stå att finna i mina egna hyllor. Fatta vilken kunskapschock jag med lite tur kommer att råka ut för! Tänk om jag plötsligt drar mig till minnes vad jag egentligen har lärt mig genom åren, jag lär ju falla i akut koma då. (Jag är tyvärr mycket bra på att lära mig saker och nå insikter och sedan fullständigt begrava detta vetande under ton av strunt och egocentriskt trams.) Jag måste ha böcker om runskrift, jag har trots allt fem poäng i runkunskap, en halv sommar tillbringade jag med att läsa alla runstenar jag kom åt, vilket inte är särskilt spännande i sig, det står ungefär samma saker på dem, Steinar reste denna sten åt Thorsten i detta Herrans år, give or take some, men jag minns att det finns två futharker (alfabetsLIKNANDE system) och att man höll på med att rista runor i trä långt in i nästan modern tid för att det tydligen var ett praktiskt sätt att meddela sig på landsbygden när man kanske inte sprang omkring med fjäder, papper och en burk bläck i bakfickan ständigt och jämt, mer kommer jag inte ihåg. Jag måste ha böcker om keltisk historia också, jag har fem poäng i keltiska studier (jag har fem poäng i allt man inte har någon nytta av!) och rimligen bör jag har böcker om detta då. Jag har nog även grammatiska verk för hundra språk som jag inte behärskar också, vad jag nu ska med dessa till. Usch, nu blev jag nedslagen. Jag skulle vilja behärska hundra språk. Eller två, tre till åtminstone. (Nedslagenheten följer av insikten om brist på verklig vilja, om vilja hänger samman med ett medvetet agerande.) Men kanske jag har lite mer allmänna karameller också? Lite bildband (heter det så? nä... Bilderbände... stora åbäken med fina bilder i...), några Doré ska det finnas, det vet jag. Kanske några illustrerade barnböcker, kanske några deckare. Jag får låta mig överraskas. Nu gäller det bara att finna orken att ta itu med det hela. En mugg Glühwein per kartong känns acceptabelt.

god jul god jul god jul

2009-12-24T15:13:00.005+01:00

jag är sur och arg

2009-12-15T12:18:00.006+01:00

Tänker att jag måste vara dum i huvudet på något sätt, det är så mycket som går snett när jag försöker reda ut min jobbsituation. Ena stunden oroar jag mig för att inte få ett enda uppdrag någonsin igen, andra stunden tackar jag nej till 3000 fasta euro i månaden inklusive sjukförsäkring för jobbet ifråga skulle suga ut mig mentalt, stunden därefter är det gråt och tandagnisslan (eller just idag: hostningar och hesa skrik, jag är sjuk) eftersom en ekonomisk avgrund öppnar sig teatraliskt framför mig, sedan ringer telefonen och ett uppdrag kommer in som räcker tills i februari, planerat var egentligen bara fyra slappa arbetsdagar innan jul, vad gör jag? - jag jublar inte, jag förtvivlar eftersom jag inte kan säga nej och blotta tanken på att sitta med detta uppdrag i två månader istället för fyra dagar ger mig ont i magen, jag har längtat hela hösten efter... lite stillsamhet, men det är ju bara att glömma.

Jag förbannar det ekonomiska systemet och min egen oförmåga att bli en hal ål och ägna mig åt reklam eller något annat lika själsförödande! Come to think of it, jag förbannar även alla som frivilligt och med förtjusning arbetar inom reklambranschen. Förlåt svåger och alla som är fina människor trots att de är copywriters eller något annat sattyg, förlåt och ursäkta men det är världen mest moraliskt förkastliga bransch. Det vet ni att det är.

skog glasbruk skog skog glasbruk skog glasbruk glasbruk skog skog skog glasbruk skog

2009-12-10T16:24:00.003+01:00

Ähum, jag tog visst i väl optimistiskt senast, det har inte blivit mycket till uppdateringar av det oftare slaget. Det där med kortare kan jag dock självfallet bistå med.

Alltså, jag befinner mig just nu i hemmatrakterna efter att ha avverkat ett ansträngande seminarium i Stockholm, och det är trevligt, men lite hårt. Min far åldras och stundtals känns det tämligen sorgligt. Det är därför bloggeriet ligger på is för ögonblicket. Jag är tillbaka i Berlin på lördag om allt går som det ska.

varning: är berusad på martini just nu

2009-12-01T23:59:00.004+01:00

Åh, det är snart midnatt, jag har precis kommit hem från frisören, jag är helt uppfylld av att halka fram på regnvåt asfalt i höga klackar och min nya stickade klänning som egentligen är en gigantiskt stor herrtröja i en osannolik färg någonstans mellan turkosblått och smaragdgrönt, den kostade en euro på loppmarknaden i söndags: Jag är ute så sällan bland folk, staden liksom chockade mig med att vara... regnigt storstadstjusig och... precis som den var när jag var ung och inte lika blasé och tråkig som jag är nuförtiden. Berlin, jag förlåter dig allt! Du är underbar! Jag råkade dricksa frisören mycket mer än planerat, beroende på att jag i betalningsögonblicket tänkte dra av 5 euro i ett anfall av snålhet, men min hjärna kopplade tvärtom och lade till 5 euro istället, vilket grämde mig förstås medan jag vandrade mot tunnelbanan, men så råkade jag bildligt talat in i armarna på en engelsman som sa att jag såg ut som Kleopatra och ville bjuda mig på middag (detta vet ni inte förstås, men det fanns en tid när det enda jag kunde tänka mig att tänka mig var en engelsman med medelklassaccent, alla har sin akilleshäl), it took my mind off things och under resten av färden hem blixtrade Berlin på ett sätt som jag inte varit med om på... hundratusentals gefühlte Jahren, det var fantastiskt. Stad, du är som du är, ombytlig och trasig, chic och bisarr, lika tydlig som en expressionistisk målning.

Jag har inte riktigt varit vaken på flera månader känns det som.

Jag tror att jag ska blogga oftare och kortare i fortsättningen.

högt uppe ovanför mig, en kamera letar i mängden

2009-11-24T11:10:00.013+01:00

Ja, det är sant, jag driver världens långsammaste blogg! Med evighetslång tidsrymd mellan inläggen, man hinner odla fram ett helskägg mellan varven. Dålig stil. Min musarm ger sig inte, det är väl det. Nästa vecka har jag dock planerat att falla ned i ett ombonat, svart hål, för då är mitt datorspelsprojekt äntligen över och jag kommer inte att ha lika dödligt mycket att göra. Ska bara ägna mig åt att handla julpynt från förrförra sekelskiftet då. Och dricka olika sorters likörer ur sköra, små glas. Faktum är att jag faktiskt även har bokat in mig hos frisören, örnnästet ska bort. Jag tänker mig en sofistikerad kortfrisyr ungefär anno 1929, men inte för kort, inte för kort. Kommer detta att gå fram? Kommer jag att bli ful och missnöjd och ändå ge för mycket dricks i rena förtvivlan? (Man dricksar frisören i Tyskland om man har en som är vettig och bra.) Allt är möjligt, jag kanske till och med blir nöjd. Det har hänt förut.

Fler saker jag ska göra i december månad: 1. Köpa nya bokhyllor. Det ligger osorterade högar och samlar damm överallt, jag kommer snart inte fram med dammsugaren. 2. Köpa fler böcker. En naturlig följd av punkt 1. Jag har kvar ett presentkort från min födelsedag i somras på 40 €, vilket inte är fy skam, men inte räcker till särskilt många böcker i detta land med fasta bokpriser. Jag kommer att köpa 2 stycken som jag sneglat på ett bra tag, en om konst och en litteratur/teologibetonad, och ändå blir jag tvungen att skjuta till lite stålars själv. (Jag vågar inte avslöja vilka, jag är vidskeplig och tror att de kommer att ta slut på förlagen i samma ögonblick som jag räknar med att jag kommer att få köpa dem, it would be: just my luck.) 3. Tänka på framtiden. 4. Sova.

Kan det bli december snart?

das wird schon wieder mit n bisschen spucke

2009-11-15T15:38:00.006+01:00

Jag noterar att påfallande mycket skrivs om muren, om staden i allmänhet, något litet om pogromnatten 1938, ganska mycket om hur mycket folk älskar Berlin och Berlins avspändhet, och det ena med det andra och fan och hans mormor. Jag känner inget behov av att rätta in mig i ledet och tycker att det kan räcka med andras utfall och förtjusta utrop. (Men jag kan tipsa om att P3 Pop gjort ett ganska trevligt och lyssningsbart program om stadens internationella pophistoria som sändes förra måndagen och går att lyssna på ett tag till.) Och jag kan länka till en fransk blogg om Berlin, som jag brukar försöka stava mig igenom enbart för att det är en skön motvikt till alla flashiga engelskspråkiga bloggar om staden. Och till en rejäl tysk blogg vid namn Hauptstadtblog, som är väldigt matig, har politisk koll, en del street art-foton och nya inlägg varje dag. Slutligen, en användbar karamell: Freeguide-Berlin. Listar alla gratisgrejer man kan ta sig för i Berlin. Visserligen bara på tyska men mycket praktiskt upplagd.

Nedan följer en låt som inte var med i P3 Pop:s program, eftersom det inte är David Bowie eller ens Jeansteam eller Einstürzende Neubauten, utan en artist som fick sitt genombrott 2004 med just den här videon. Den som har poetiskt känsliga öron och förstår tyska bör skruva ned ljudet, men jag gillar den här låten bl.a. för att den skildrar ett Berlin som också finns, och som tidigare inte manifesterats alls inom tysk hiphop. Jag skulle tro att den här låten gick rakt in i hjärtat på många av stadens kids när den kom, för vad den förmedlar är en känsla av ”Berlin må vara fattigt men vi är hårda som satan”, och det är åtminstone något. Den stad som anas här är inte den stad som man har kunnat läsa så mycket om de senaste veckorna eller månaderna. Men den finns.

das leib-seele-problem

2009-11-10T21:27:00.002+01:00

Bon soir, jag är inte weg vom Fenster som det heter på tyska (”ute ur leken”), jag är bara slut i huvudet och rent fysiskt även i resten av kroppen. Jag har varit på översättarseminar hela helgen, vilket är fantastiskt på alla sätt, men jag känner mig som ett manglat lakan. Jag var tvungen att ”stiga upp” kl. halv fyra under natten till måndagen för att hinna med flyget hem och kunna börja jobba klockan 9. Med att under demonisk tidspress översätta datorspelsfiler som jag redan missat deadlinen på.

Möjligen förvånar det alltså inte att jag nu drabbats av ytterligare en stress&arbetsrelaterad åkomma: Det rycker okontrollerat i mitt vänstra ögonlock av och till. Det är lika osexigt som det låter. Jag utgår ifrån att denna... naturvidrighet försvinner med omedelbar verkan så snart jag sovit ikapp mitt sömnbehov.

Med detta i åtanke kan man också undra varför jag sa ja till att förlänga kontraktet med en vecka när jag blev uppringd i morse. Är jag för artig? Såg jag dollartecken rassla framför ögonen? Var jag bara sömnig? Jag tror att allt detta samverkade till min andliga nackdel, men kroppen måste ju käka och hyran ska betalas, och allt det där.

Höst, du är obönhörlig.

effektivität bestimmt das handeln

2009-11-02T21:59:00.003+01:00

Skakande: Jag har drabbats av en arbetsrelaterad skada. Det gör ont i en nerv (det måste väl vara en nerv?) som tycks sträcka sig från högerhandens lillfinger ned över hela nedre delen av handflatan, för att slutligen bilda en smärtpunkt som råkar vara just det ställe som jag stöttar mot bordet när jag sitter och omsluter musen och klickar som en galning om dagarna. Jag vet att man ska undvika att arbeta med musen i största möjliga utsträckningen, men... what can I say, nu har det inträffat ändå. Hur botar man detta? Ska jag köpa en stödskena? (Kanske jag kan slå ihop det med mitt behov av en monokel då och få rabatt?) Och hur mycket arbetar jag egentligen? Eller: Hur arbetar jag? Fragen über Fragen. Förresten kan jag drista mig till att avslöja att jag har tre veckor kvar på jobbet och det jag sysslar med är något så osannolikt för min... ska vi kalla det läggning? som datorspel. Jag översätter datorspel för glatta livet och jag har blivit riktigt... haj på det, som min mamma skulle ha sagt. Men jag jobbar för mycket och inte blir jag överröst med guld och ära för detta heller, jag kommer att vilja sova i en vecka när projektet är över.

Jag behöver klippa håret igen och det är inte en tanke som roar mig. Om jag hade andra estetiska preferenser skulle jag raka av mig allt bara för att slippa detta hattande till frisören i tid och otid. Eller: Det är inte så att jag verkligen tar mig till frisören så ofta som jag tänker att jag borde göra något åt det där gigantiska örnnästet innan jag greppar min sysax och klipper av det värsta framför spegeln i badrummet och lovar att boka en tid och bli fin och prydlig som en anständig kvinna fyllda trettio. Men det gnager och tar upp plats i mitt medvetande som jag vill ska vara uppfyllt av helt andra saker än banaliteter som ”boka hårklippning”.
(Fråga: Kan du inte bara boka en tid då och gnälla lite mindre? Svar: Inte för att det angår dig, men jag ÄR FAKTISKT PÅ VÄG.) Jag tänker sedan en längre tid att jag ”så snart jag har varit hos frisören” ska ta ett lagom kornigt foto i en av dessa fotoautomater som alla turistande besökare älskar, och då kan jag äntligen ta bort profilfotot här, som jag har tröttnat på väldeliga. För ögonblicket har jag så långt hår att jag måste fläta det och fästa det på sidorna. Det är min standardnödlösning, men jag har lagt märke till att denna frisyr verkar ha kommit på modet även bland folk som är förskonade från tagelaktig kvalitet på sitt hår. Alla naturlagar viska då med en stämma: Klipp dig fortast möjligt! Så det ska väl bli av någon gång. Och kanske passar jag på att av-anonymisera mig här i samband med detta. Mal sehen.

dagens tema: fladdermus

2009-10-31T14:18:00.005+01:00

in der enklave meiner wahl

2009-10-27T19:39:00.003+01:00

Det slog mig just, det heter inte kostym när man menar att man klär ut sig, va?

Kostymering, då, går det bra? Nähä, förklädnad, okej. Då vet jag det.

und der blick, der ist vom feinsten, über wolken und die stadt

2009-10-27T19:20:00.010+01:00

Hej och ursäkta, jag har varit utslagen mentalt och kroppsligen i en ondskefull förkylning, mitt beprövade avkok på ingerfära har inte gett effekt förrän nu. Jag har inte varit utomhus på en evighet! (Om man bortser från korta vistelser på den tröstlösa balkongen invirad i täcket. Det enda fina med balkongen just nu är Calluna vulgaris, a.k.a. ljungplantor för ungefär 1,50 euro styck.)

I huset mittemot mitt vardagsrum pågår gentrifieringen av Neukölln i rasande takt. Om kvällarna numera sitter det folk med blänkande laptops vid fönstren, som jag kan titta på för nöjes skull. En av dem har samma gröna skrivbordslampa som jag. Jag undrar hur hög sannolikheten är för att någon i huset mittemot just i detta ögonblick också lyssnar på Nagorny Karabach. Jag gissar: Inte alls så liten. Det är en av Einstürzende Neubautens topp10-höstlåtar i mitt tycke, och kanske delar jag denna insikt med många nyinflyttade Neukölln-bor. Es ist zu vermuten.

Snart är det Halloween. Jag vet inte hur det är med er, men jag minns väldigt tydligt en tid när det här med att klä ut sig uteslutande var något som vackra amerikanska ungdomar sysslade med i olika tv-serier. Men visst är det roligt att klä ut sig, jag motsätter mig inte detta. Jag bara undrar vad tusan jag ska ha på mig på lördag. Senaste gången jag var utklädd på Halloween (två år sedan?) var jag en uggla. En jättefin uggla faktiskt, vit och ljusbrun, men tyvärr var det en ganska hemsk kväll som slutade tidigt. Jag kommer ihåg att jag under hela festen brottades med mitt undermedvetna, huruvida jag trodde att jag valt uggla på grund av Historien om O. och hur detta skulle tolkas. Uh, och jag som var en sådan stilla, fin uggla! Jag retar mig på att det inte finns några bildbevis. (Det här är något som följt mig under hela mitt liv, det finns aldrig några foton på mig när jag vill ha dem. Antagligen hänger det samman med att jag har fyra äldre syskon; I just wasn't able to put on that kind of a mindblowing show, then. Vad det finns för förklaring nu vet jag faktiskt inte. Jag har svårt att fastna på bild?) Min standardförklädnad, den pålitliga, tacksamma utstyrsel som troget väntar i min garderob, det är annars INSEKT. Det säger ju sig självt att man inte kan ha samma kostym varje år, men jag firar inte Halloween varje år och jag tror aldrig att jag varit insekt på Halloween förresten. Det här är ju Berlin, och en gång för tusen år sedan var jag på en spontan maskerad, till vilken jag ospontant sytt en insektskostym (glittrande i grönt och svart!) och då föll det sig inte bättre än att jag engagerades till att medverka i ett slags återkommande performance under en längre tid, som insekt. Det låter ju inte klokt när jag skriver det nu, men många av mina vänner och bekanta var konstnärer då, och jag älskade min insektskostym. Men jag kan inte vara insekt nu, för det... var då. Jag måste vara något nytt nu! Livet går som bekant vidare. Jag vill vara ny och spännande på lördag, tack. Kostymen ska även vara möjlig att dansa i och inte oklädsam, förslag mottages tacksamt.

Nu ska jag dricka Glühwein och vila mina ögon. Hej, hej, hej.

var e vargen, var e vargen

2009-10-18T22:03:00.008+02:00

Höstkväll, oktober; det regnar. Men jag är på gott humör, jag har ätit pumpa tre dagar i sträck och kan inte sluta. Det är gott, och så enkelt att laga till att jag inte hinner tröttna/förtvivla i köket. Stort plus. Dessutom gillar jag att handla en pumpa sådär i förbifarten när jag passerar en grönsaksaffär och bära hem den nonchalant i handen, som om jag vore en alldeles normal och spontan person, på väg hem för att koka en fantastisk soppa att avnjuta i glada vänners lag.

Förresten, jag har en känsla av att alla bloggande svenskar reser till Berlin för tillfället, kan det stämma? Jag tycker på allvar att detta är fantastiskt! Fram för mer turism, mer svenskar som lär sig tyska, fler svenskar som intresserar sig för (ursäkta om det låter svulstigt) ett gemensamt kulturarv som efter 1945 nästan helt begravdes, fram för mer intresse för ett land som tar kultur på allvar och dessutom kryllar av bildade människor (samband, någon?), heja, heja, heja. Kan det vara så att vinden håller på att vända? Alltså, jag vet inte, men för drygt ett decennium sedan var är du nazist eller? en ganska vanlig hånfull kommentar om man förde någonting tyskrelaterat på tal, det var mycket ”hö hö töntiga tyskar-stämning” om det mesta när det handlade om Tyskland. Det kändes så iallafall. Och om detta håller på att luckras upp nu så är det sannerligen på tiden. Mycket glädjande.

Om jag vore på besök i staden och inte visste var jag skulle bo, då skulle jag bo HÄR. Hotel Fridenau, litteraturhotellet i Berlin. Åh, det måste vara underbart! Bara kolla inredningen. För övrigt är det är i Fridenau- krokarna som Herta Müller sägs bo. Och stadsdelen har ett förnämligt författarregister att visa upp, Tucholsky har bott där, Erich Kästner, Günther Grass också, Uwe Johnson, till och med Rosa Luxemburg. Låter inte det lockande?

mittwoch, du bringst es nicht

2009-10-14T12:56:00.003+02:00

Mina fönster är igenimmade för det har blivit så sabla kallt. Jag fryser inomhus trots dubbla strumpbyxor (plus klänning med stor andel ylle och hög krage, sehr 80er...) och ändå har jag startat uppvärmingsproceduren för hösten nu. (Jag har Gasetagenheizung om någon vill veta, jag vet inte vad det heter på svenska, det är inte centralvärme utan... en låda med gasflamma i badrummet... Hm, det lät ju väldigt speciellt och exotiskt, säkert finns det en normal, duglig term för detta, men jag oooooorkar inte ta reda på det just nu. Jag gör inget annat hela dagarna än att ta reda på vad saker egentligen heter på svenska, och just nu har jag rast, give a girl a break, por favor.) Alltså, jag har vridit på lågan, det borde bli vamt snart.

Hösten haglade in sig ordentligt igår. Jag är gräsänka och fördriver dagarna med att äta gröt (jag hatar att laga mat) och jobba, trots att motivationen sjunker stadigt minut för minut. Texterna jag översätter är till stor del... extremt, ofattbart, monstruöst... tråkiga. Men framför allt är de slarviga och pretentiösa. Det livar inte upp höststämingen kan jag ju säga!

Jag leker med tanken på att möblera om, måla ett bord som har väntat på detta i snart ett års tid, dammsuga, tvätta och kanske rama en tavla som står och samlar damm. Men det är bara en lek. I själva verket kommer jag att dricka två eller tre kannor te och sitta stilla framför datorn tills ryggen gråter, sedan får vi se. Kanske en promenad genom ett vindpinat Kreuzberg?

Om jag ändå hade en hund. Allting skulle vara mycket roligare då.

nichts ist härter als hert(h)a

2009-10-08T19:12:00.006+02:00

Utmärkt val!

Men enligt Svenska Akademins uppgifter finns endast 8 av 19 titlar översatta till svenska. Franskan, spanskan och engelskan ligger dock ännu sämre till. Hur som helst, fint att tyskt översättarfolk världen över får lite att göra nu. Freut mich!

i tried to laugh about it, cover it all up with lies

2009-10-07T19:33:00.008+02:00

Konstigt väder, det är alldeles varmt. Igår var det höstkyla och allmänt destruktiv blåst etc. - jag hänger inte med. Har satt mina vårlökar iallafall, tjugo pärlhyacinther.

Har för övrigt drabbats av nostalgi. Det är inte någonting man kan bota med vin, va? För första gången på över ett år har jag dessutom fått lust att skriva någonting igen. Hänger detta ihop? Jag vet inte. Men sannolikare är att det har att göra med den gångna helgens översättarseminarium; när man översätter litterärt måste man följa originalet i möjligaste mån, och problemen uppstår när den möjligaste månen sviktar. Det gör den mest hela tiden. Och då kan det hända att man blir trött och less, och mer sugen på att härska oinskränkt över bokstäverna. Jag tycker att det låter som en övertygande förklaring.

Sedan retar jag mig på en mängd saker som jag inte kan ta upp här, och detta för i sin tur med sig att jag surnar till över att jag gjort mig besväret med att vara så satans anonym här, när jag ändå inte utnyttjar det. Är jag kanske bara rastlös? Jag känner för att bli tagen med storm av någonting, något viktigt. En aning säger mig att jag svalt en massa struntprat under de senaste månaderna utan att protestera, det hörs ju, jag är en livsfarlig blandning just nu. Bör ej skakas.

Och jag undrar varför så många människor pratar om Joyce Carol Oates som Nobelpriskandidat, varför? Det är väl klart att hon är oemotståndlig eftersom man vet precis vad man får när man läser en av hennes romaner, men är det nog? Är det bara jag som tycker att hon borde stryka hälften redan på manuskriptstadiet och kanske ägna mer tid åt att arbeta om istället för att skriva två nya böcker under samma tid? Ja, det är nog bara jag. Men så gillade jag inte heller Blonde på det sätt som väldigt många andra verkar ha gjort. Alltså, det är klart att jag tycker att det är en bitvis väldigt bra roman, men jag tycker inte att arma Norma Jean hade behövt vara med, jag är övertygad om att det skulle ha kunnat bli ännu bättre utan Marilyn Monroe som förlaga. Möjligen har jag förutfattade meningar om det mesta, men ibland går jag på fest och då har jag två partytrick att dra till med om stämningen kräver det. Jag kan fånga popcorn med munnen och jag kan härma Marilyn Monroe. För det senare krävs endast att man pratar andfått och gör vissa gester med händerna. Det är förvånansvärt enkelt, om man någon gång sett Some like it hot eller vilken film som helst med henne vet man vad man måste göra för att alla ska nicka igenkännande. Och jag tycker att Blonde kändes så till stor del. Det där tonfallet, som om det skulle räcka med att imitera andfåddheten för att verka autentisk.

Too cool for Oates.

Äh, jag är gammal och sur. Jag vill bara dricka rödvin och kura under en filt med Imperiet eller nåt på hög volym. (Jag har aldrig lyssnat på Imperiet förut, är det hösten som kräver sin tribut, är det normalt?) Sitta klädsamt stilla i en för stor, stickad tröja och ingenting mer, hålla i glaset med båda händerna. Medan min unge, vildögda älskare rullar cigaretter och läser högt ur morgontidningen.

pardonnez-moi, mais a propos...

2009-09-30T21:16:00.006+02:00

Apropå det här med att läsa. Och att vara tonåring och läsa. I just can't help myself. Ingen självkontroll.

"Medan du och jag ägnade en stor del av den första våren åt litteraturens klassiker - särskilt de ryska eftersom de varade längst - och vänslades såfort tillfälle gavs, vid varje sidbyte och varje ögonkast, stiftade Sebastian sent omsider bekantskap med böckernas värld. Er far hade gett upp allt hopp om den saken, men Sebastians koncentration var faktiskt oerhörd. Från mars till sent maj försökte han ta sig igenom en skamfilad utgåva av Slottet, vars rygg höll på att lossna från själva bindningen. Han vände outtröttligt försiktigt blad efter blad, det var som om magin satt i just det exemplaret för honom. I samband med detta började han förkorta sitt eget namn till S., med punkt därefter, och det kan nog hända att den boken gjorde ett djupare intryck på honom än vi insåg. Jag var nog mest förtjust i det faktum att han inte funnit en ingång via någon av Kafkas noveller, som man kunde ha väntat sig och som jag själv hade gjort. Allt som förmådde förvåna mig var av godo, detta påstod jag ju ofta. Jag vet inte i vilket utsträckningen det kan ha varit sant, men med hela denna övertygelses auktoritet kunde jag blinka åt Sebastian som om han lyckats med något närmast otänkbart. S. flammade upp i ett leende kittlande och oskyldigt som ett tomtebloss innan han tillfreds vände ned nästippen mot boken igen, sträckte ut handen efter några av de vindruvor och russin som hemma hos dig för syns skull alltid låg utplacerade på assietter och fat här och var i rummen, i tanken genast tillbaka i byn som hörde slottet till.

Tiden som linjär idé upphörde att existera i ditt hus när vi höll varandra sällskap och läste. Vi gled från århundrade till århundrade utan ansträngning, påbörjade en ny bok genast när en tidigare var utläst, bytte böcker med varann halvvägs enkom för jämföra atmosfären under några sidor eller ett helt kapitel, små slutna universum som i varierande grad tillät tillfälliga besökare, men de flesta gick att sprätta upp med beslutsamhet. Rummets väggar antog skepnad efter ögats förväntningar, den som lyfte blicken från verserat och sexuellt underfundigt artonhundratal såg något annat än den som slirat runt i franskt femtiotal med blyertspennan i högsta beredskap, eller för den delen, den som med ett imaginärt cigarettmunstycke i ena handen tittade upp från ett knipslugt och melankoliskt amerikanskt tjugotal, hon såg kristallkronan svaja fram och tillbaka och glittra lättsinnigt som förgänglig rikedom alltid gör, innan hon för tusende gången i ordningen fann en anledning att göra ett kärleksfullt utfall mot sin raison d’être, överrösa honom med honom kyssar, lura fram oundvikliga, ljuvliga konsekvenser.

Tillsammans i ditt solskensindränkta vardagsrum eftermiddag efter eftermiddag, tre ofullständiga personer, ben och armar spretande över soffa och fåtölj, loja kroppar i bekvämast möjliga ställning, ibland på golvet med någon annans fötter som huvudstöd eller på mage under bordet. Te, citronklyftor, smörkex. Smulor att fingra efter mellan kläder och hud, en oändlighet i händerna, en annan mellan dina läppar."

femton minnesvärda böcker

2009-09-28T22:30:00.005+02:00

Eftersom jag är en i grunden plikttrogen människa tycker jag själv att det är lite märkligt, detta att jag ännu inte har kommit till skott med uppmaningen från Andedräkt av koppar angående 15 minnesvärda böcker. Jag orkar inte börja raljera om varför detta har dröjt, jag tröttas så lätt ut av mig själv, och förresten kan ni säkert lista ut det ändå. Jag vågar inte heller annat än att bara dra igång, annars fastnar jag i resonemang om varför si men inte så in i all evighet, så nu sitter jag här och äter översaltade chips, undviker att tänka på att jag ska bli regerad av liberalerna från helvetet under de närmsta fyra åren och skriver istället i all hast ned 15 böcker som har gjort avtryck i mig. Ok?

1. Oscar Wilde - Dorian Grays porträtt

För att det är nummer ett helt enkelt. Oöverträfflig, fantastisk, obestridligen nummer ett. Dessutom läste jag den första gången när jag var tretton och det var ju en fullständig knockout såklart.

2. Vladimir Nabokov - Lolita

Av alla böcker i hela världen skulle jag helst av allt ha velat skriva denna. Den är så in i norden välskriven, varenda mening dryper av elegans. Det finns ju människor som menar att Nabokov var en alltför beräknande författare för att vara riktigt genialisk, men jag delar inte den uppfattningen. Jag tycker att man bör vara beräknande när man skriver romaner, att det är en inte alls föraktlig del av hela grejen.

3. Christopher Isherwood - Farväl till Berlin

Om den romanen har jag skrivit tidigare, den är väl lite av anledningen till att jag överhuvudtaget hamnade i Berlin. Isherwood imponerade stort på mig som tonåring, och jag är väldigt svag för den än idag.

4. Stig Dagerman - Bränt Barn

Ännu en tonårskärlek. Det är väl så, att tonåren formar en. Hur som helst, jag älskade Stig Dagerman, jag försökte älska Hjalmar Söderberg ungefär samtidigt, men det var alltid Stig som trängde sig igenom all melankoli, jag tyckte väl att det var han som verkligen hade fattat. Eh... Jag är fortfarande en stor beundrare av Dagerman alltså. Och jag tycker att Bränt Barn är enastående i svensk litteratur.

5.

E.M.Remarque - Die Nacht von Lissabon

Den är som ett enda långt andetag. Man läser den som i ett enda långt andetag, med en ond känsla växande i bröstet och vitnande knogar... Eller, vad vet jag, men jag gjorde det iallafall. Jag tycker för övrigt att det är synd att Remarque har fått ett så oförtjänt rykte i Tyskland. Det finns bland annat en viktig litteraturpersonlighet här som anser att Remarque rör sig knappt över kiosklitteraturnivå, men... don't listen to him, Remarque är något helt annat.

6.

Hanif Kureishi - The Buddha of Suburbia

1990-talets bästa bok som utkom redan 1990.

7.

Alfred Döblin - Berlin, Alexanderplatz

Det är inte så hemskt länge sedan jag läste den, tre år kanske, men den tog mig med storm. Jag tror faktiskt inte att jag som vuxen blivit så imponerad av en roman tidigare, och så liksom verkligen medryckt. Jag såg på människorna med milda ögon efteråt.

8.

Ulrich Plenzdorf - Legende vom Glück ohne Ende

Detta är faktiskt en roman som tillkommit efter ett lyckat filmanus, Plenzdorf var dramatiker och skrev om sitt Die Legende von Paul und Paula-manus till en roman och hakade på en fortsättning. Som jag läste alldeles i början på århundradet när min tyska ännu inte var förankrad i mig, sådär fysiskt och självklart, men när jag hade läst första kapitlet var det nästan som att det redan hade skett.

9.

F.Scott Fitzgerald - The great Gatsby

Här behöver jag inte kommentera, va?

10.

Anaïs Nin - Venusdeltat

Och säkert inte här heller.

11.

Ernest Hemingway - Fiesta (The sun also rises)

Eller här?

12.

Stefan Zweig - Die Welt von gestern

Kanske här, men jag börjar bli lite sömnig, det får räcka med att det handlar om ett svunnet Europa och allt som kriget tog död på, det är ett autobiografiskt verk. Den gjorde ett sådant intryck på mig eftersom jag tycker att Zweig skildrar sin ungdom så klart och utan att förfalla i sentimentalitet, samtidigt som det Europa han skriver om stod i lågor. (Boken utkom posthumt 1942.) Jag tänker ganska ofta på hur det måste ha tett sig, det Europa där man inte behövde några papper när man rörde sig över gränserna. Och den brutala kontrasten.

13.

Dorothy Parker - Efter kärlekens nöjen

14.

Charles Baudelaire - Det ondas blommor

15.

Pär Lagerkvist - Onda sagor

Den där hissen, ni vet.

heaven can wait, we're only watching the skies

2009-09-22T21:21:00.006+02:00

Hej, de spelar in film utanför mitt hus, det är alldeles upplyst med blåaktigt strålkastarljus. Undrar om de tänker hålla på hela natten? Fast innan filmljuset tog över drog vackrast tänkbara septemberhimmel förbi: Helt underskön. Jag jagade till och med rätt på kameran för att skaffa bildbevis, trots att jag vet att detta med foton av naturupplevelser sällan kommer i närheten av det man vill förmedla. Men alltså, det var nog den snyggaste himmel jag någonsin sett. Det var verkligen som om den brann.

sie ist ein kind nationaler jugendarbeit

2009-09-22T08:54:00.013+02:00

Snart är det val här, jag jobbar oavbrutet, och har skaffat mig en riktig kontorsstol att sitta på, som man kan sitta och snurra på.

Jag tänker på att det alltid verkar dra en motbjudande extremhögervind genom Europa vart tionde år ungefär. Jag funderar på vad man har för ursäkt om man är nordbo och väljer ett främlingsfientligt parti, hur det går ihop. Alla perspektiv, alla möjligheter, hela världen ligger utbredd för ens fötter och bärs upp av andras möda; hur är det möjligt då? Jag begriper det bara inte. Jag tycker att det är lättare att förstå sig på tyska NPD än Sverigedemokraterna eller Dansk Folkeparti, faktiskt.

Här en fin sång som det går utmärkt att lyssna på även om man inte förstår den lysande texten, det är en fin video, och sångaren har en röst som liknar Rio Reisers. Jag tycker att det är en fantastisk låt.

geht nicht, geht doch, geht nicht, geht doch

2009-09-17T20:08:00.004+02:00

Long time, inget skrivet. Börjar tröttna på mig själv. Börjar tröttna på det eländiga jobbet som suger i sig all min tid. Har för länge sedan tröttnat på att jag aldrig kan vara spontan och bara... fixa allt med vänsterhanden medan den högra bloggar, fotar, skriver, dricker kaffe på café, går till frisören, träffar vänner, ser till att det finns mat att äta hemma, lär sig viktiga saker, kommer ihåg födelsedagar, ringer till mamma, badar skumbad med praliner och en vettig kriminalroman, fixar räkningar och städar. Men, eh...alltså. Jag är inte bra på att organisera mitt liv och samtidigt... bara vara, som det heter. Skulle vilja vara det. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur man gör för att inte falla in i det här andra som jag är duktig på - nödsituation! bita ihop och härda ut! inte tänka, bara fungera.

Vore kul med en jämn, mild lunk, det är underskattat. Förresten är jag lite trött även på den här bloggen som inte alls är det fyrverkeri av mina spontanaste intellektuella frukter och andras fina bilder som jag hade tänkt. För att inte tala om Berlin. Det är knappt jag vill skriva ordet. Alltså, inte staden i sig utan snarare detta "jag bor i Berlin bla bla bla". Usch, jag äcklas lite faktiskt. Vet inte om det är motiverat. Jag kanske ska låtsas att jag bor i Brno från och med nu.

versal, du ska vara en sällsynt gäst

2009-09-11T16:59:00.011+02:00

Jag är språksur. Det här projektet som jag översätter innebär bland annat att jag måste ändra andras gamla översättningar av saker, eftersom de - quite frankly - är så opålitliga/usla. Och det tar en herrans massa tid som jag kunde ägna åt mer krävande satskonstruktioner, om bara jag kunde lita på att vuxna, svensktalande människor som tydligen är aktiva som översättare inte går och hittar på en massa dumheter. Det provocerar mig så!

Månader och dagar skrivs med liten bokstav på svenska! Det heter juni, juli och augusti. För tusan! Elementärt! Större tal åtskiljs med mellanslag, inte med punkt eller komma! 10 000 heter det! Inte 10,000 och inte heller 10.000. Snälla! Det är skillnad på ”tack vare” och ”på grund av”! Se följande exempel: På grund av sånt här onödigt småtjafs har jag inte hunnit äta riktig mat ännu, vilket gör mig synnerligen stingslig. Men tack vare min utomordentliga kaffebryggare har jag överlevt dagen.

Fast jag har fått dödligt ont i axlarna. Undrar om det kan botas med mat och vin, eller om jag måste skaffa en ergonomisk stol...
Det lutar åt det senare, va?

ein zureichender grund

2009-09-07T10:43:00.004+02:00

God förmiddag, god förmiddag. Nu är det septembersol utanför fönstret och alldeles nyss när jag bar ned soporna kunde jag känna den omisskänneliga, underbart vemodiga lukten av kol i luften. Det betyder att det inte längre är sommar. Några av de grannar som fortfarande har kakelugn som värmekälla eldar alltså redan. Angenämt nog är jag inte längre en av dem, i den här lägenheten slipper jag för första gången undan att vintertid släpa upp hinkar med kol från källaren dag ut och dag in. Romantiken dör efter ett tag, jag lovar. Men jag älskar den här tiden på året. Den svettiga, osäkra, alltid stirriga augusti är borta och jag kan springa omkring i en tunt stickad tröja om dagarna och äta äpplen från träden istället. Eller, ja. Om ni förstår. Teoretiskt skulle jag kunna cykla genom stan och stanna till där jag får lust, köpa mig en pappersmuggkaffe och sitta i en slänt och titta på Spree. Eller handla nya höstiga kläder i höstiga färger, låtsas att allt börjar om på nytt, nya tag, i oktober kommer jag att pulsa genom höstlöv i alléer och på kyrkogårdar, dricka dyrt rödvin, äta pumpa-soppa, allt kommer att ordna sig till det bästa. Visst är det så, Leibniz? Nä, men alltså... För ögonblicket kan jag inte göra något av ovanstående eftersom jag jobbar heltid med att översätta en viss produkt för en och samma firma. Om tre månader när frilanskontraktet går ut kan jag berätta vad det är för en produkt jag håller på med, det är faktiskt ganska lustigt. Bortsett ifrån att det äter all min tid. Tanken är att jag ska kunna leva en, två månader på det jag tjänar just nu, så att jag i vinter ska kunna översätta en viss bok, som jag inte heller kan berätta om. (Förlåt hemlighetsmakeriet, det är tyvärr nödvändigt!) I den här snurriga augustivevan har jag nämligen också blivit antagen till ett litterärt översättarseminarium, det enda i sitt slag i Sverige, tror jag, tämligen exklusivt, och detta innebär dels att jag är glad att RyanAir flyger så billigt till Stockholm och dels att jag behöver en massa tid att ägna åt det litterära översätteriet. Det är en förfärligt tidskrävande process, jag vet inte om ni vet det. Jag visste det iallafall inte förrän jag började försöka mig på saken. Men jag vill, jag vill, jag vill. Så det ska väl gå. I den bästa av världar.

balkonien, jag saknar dig

2009-08-31T12:56:00.006+02:00

Såhär stiligt blommade min Portulaca grandiflora för två veckor sedan, och den ser lika fin ut än. Maken till slitsamt blomster får man nog leta efter, den har blommat konstant under hela sommaren. Men tyvärr har jag inte längre tid att sitta och beundra den om dagarna, jag arbetar i ett förryckt tempo för ögonblicket.

När ett stilla hopp om att det ska lugna ned sig snart, så att jag kan återgå till den sakta mak som är... mitt signum? mitt livsvatten? mitt inre biologiska ur? Iallafall har jag slopat gallerijobbet nu, vilket känns extremt konstigt. Jag har tillbringat tusen år på det där stället, har sett konstnärer komma och gå. And what not. Men nu är det slut på det alltså. Märklig känsla. Är det på riktigt? Och vad ska hända sedan?

die strafe beginnt

2009-08-22T10:36:00.005+02:00

Godmorgon, det är fint och milt väder ute idag. Det är det väder som jag vill behålla till oktober; ljusblå himmel, ljummen sol, man kan gå med t-shirt om dagen och en liten kofta räcker framåt kvällen. Kan vi bestämma att det ska vara såhär nu? Många tack på förhand!

Jag sitter och dricker kaktuste vid mitt skrivbord, som har fått en semi-ny placering i rummet. Jag är nervös. På måndag ska jag påbörja ett jättestort översättningsprojekt som innebär att jag kommer att ha en enda arbetsgivare under tre månaders tid. Egentligen, eventuellt, womöglich, vermutlich, I guess innebär det också att jag måste flytta till Hamburg efter dessa tre månader om jag vill fortsätta arbeta för dem. De erbjuder en fastanställning som översättare, och ni kanske inte anar detta, men erbjudanden om fastanställning som översättare är nästan lika sällsynt som sabeltandade tigrar. Jag skulle på det hela taget falla ned på mina knän och gråta av tacksamhet om jobbet fanns i Berlin. Men hela grejen med Berlin är att sådana anställningar inte finns här, det är en naturlag, inget att bråka om, men ytterligare en sak ni kanske inte anar: Hamburg är Tyskland dyraste stad. Det var en nyhet i tidningarna för några veckor sedan, både Hamburg och Stuttgart har gått om München, som alltså är landets tredje dyraste stad, fast sedan länge har rykte om sig att vara dyra staden nummer ett alla kategorier. Tanken på detta skrämmer mig. Det enda som skrämmer mig ännu mer är insikten om att jag måste att lära mig den nya arbetsgivarens cat-tool. (Det är alltså en programvara som översättare jobbar med.) Jag är så fruktansvärt tekniskt obevandrad! Det är ett resultat av ett ursprungligt ointresse som nu har stegrats till ett lyte. Det är främst detta som orsakar min nervositet just nu, inte de där andra luddiga framtidsfunderingarna. Uh. Hur blev jag såhär?

jag utdunstar allt mitt salt

2009-08-19T20:03:00.000+02:00

Uh, pust, stånk och stön! Det är dödligt varmt här! Imorgon ska det bli årets varmaste dag om de talar sant på lokalradion. Jag har hängt upp lakan för de fönster där jag inte har gardiner så att jag ska slippa tas av daga av den här hettan, men jag bländas ändå genom linnet. Helt klart borde jag flytta min arbetsplats längre in i rummet. Fast... det känns som att jag drar runt på mitt skrivbord och alla satans kablar ungefär en gång i månaden, det kan inte vara ett sunt beteende. Aldrig blir jag nöjd.

Som ni märker är det alltså inga höst-vibes här. Det är inte heller så att jag längtar efter hösten, men eventuellt kommer jag att få mycket att göra under de närmsta dagarna och en värmebölja kommer inte att tjäna min koncentrationsförmåga i någon vidare utsträckning, det är bara att inse. Aldrig blir jag nöjd! Vad är det jag vill ha? Små, svartögda tjänare som fläktar mig med palmblad kanske? Ja tack, fast de måste inte vara svartögda. Det går bra med vad som. Jag har själv den ögonfärg som brukar avses med “svartögd“, nämligen mörkbrun, eftersom, guess what, ingen människa har svarta ögon. Vad var det jag ville ha sagt med detta? Har glömt. Hettan gör mig glömsk och slö.

Minns inte hur länge det var varmt förra året, men jag kommer ihåg min tuffa änglatrumpet som blommade ute på balkongen i november. Med fyra trumpeter. Dagen efter kom snön och plantan evakuerades hastigt, men fram tills dess hade det inte ens förekommit någon frostnatt. Änglatrumpeten blommade alltså för att det var en ovanligt cool planta, det är inte riktigt normalt annars. Nu har jag tappat tråden igen.

Måste äta något.

brittiska krusbär

2009-08-16T13:45:00.000+02:00

es dünkt uns nicht unnötig

2009-08-15T19:34:00.006+02:00

Sitter och tuggar Daimkolor för glatta livet, jag har ingen motståndskraft alls om man viftar lite med en Daimbit. Om det inte är Daimkulor i och för sig, sådana här pyttesmå kulor i en ful förpackning som kan stå upp av sig självt, det kan jag motstå väl, jag gillar inte tanken på att behöva HÄLLA i mig kulorna, och hur sjutton ska man annars äta dem? Med pincett? Som vanligt irrar mina tankar i uttröttande, dammiga vindlingar i pervers hastighet, jag tänker: 1. När jag kom till Tyskland för tio år sedan kunde man inte köpa Daim i affärerna, men det kan man nu, det har man kunnat i flera år. 2. När jag var i Sverige senast fanns det good ole Daim överallt, ofta i good ole dubbelpack, men jag såg inte till formatet kolor/karamell, alltså det som jag äter just nu, en mjuk påse med portionsinslagna bitar Daim. Säljs de bara här kanske? 3. Jag minns när Daim hette Dajm, jag minns till och med att jag funderade över om detta namnbyte skulle vara inledningen på en internationell lansering. 4. Varför är det inte njutbart med små bitar av Daim i annan choklad, som i Marabou eller i Milka, som man försöker med nu? Varför går jag ändå på det och tänker att jo, men det är ju ändå Daim i, lite gott måste det vara. Varför gillar jag inte heller glass med Daim i om det nu är så att jag aldrig kan motstå Daim? Är det i sjäva verket så att jag endast gillar en enda sorts Daim och inte Daim an sich? Hur veta? Hur orka?

Jag ska nu återgå till att läsa en god bok istället. Det är hett som i helvetet på balkongen så jag sitter bakom fördragna gardiner just bakom den plats där jag skulle ha suttit om jag hade suttit på balkongen. Låter det invecklat? Det är bara för att svenskan slopat konjunktiven, då blir det såhär. Iallafall ska jag läsa och lära mig litet om Pomona Britannica, jag har hittat en billig-utgåva från Taschen med alla fina fruktbilder. Det känns lite som att sitta och bläddra i något milt pornografiskt verk, det är helt perfekt en lördagseftermiddag framåt sensommaren med andra ord. Tydligen kan den som är hågad rentav köpa några Brookshaw-original för en rimlig penning, kolla. Åh! Tänk att ha det på väggen hemma... Då skulle jag aldrig mer slösa tid på Daimfunderingar, då skulle jag sitta hemma och bara titta hela dan.

hast du denn niemals richtig rebelliert

2009-08-12T23:56:00.003+02:00

Den här låten brukar jag lyssna på kvällar som denna, när jag är tjurig och förvirrad. Eller när jag tänker på de sköna konsternas status i mitt forna hemland, det brukar göra mig sur och upprorisk och då passar låten ännu bätttre. Ytterligare en förtjänst är förresten sångaren Frank Spilkers otroligt sexuellt tilldragande utseende i videon. Nittiotalssexig på ett tidlöst sätt, det är klart man diggar det. Jag orkar inte riktigt översätta hela texten för i själva verket borde jag ägna tid åt att översätta en litterär text av en man som är femton år äldre än jag och ändå får gälla för ett ungt geni. Men kontentan är ungefär vad är det som har hänt, när tog det sin början, vad är det blott som har fördärvat dig så? Lyssna för tusan, det är tysk pop, det är en av de bästa låtar som någonsin har spelats in. For realz. Eh, och bandet heter Die Sterne, de kommer från Hamburg, jag tror inte att de har upplösts än.

tristess boredom das leben

2009-08-11T21:22:00.000+02:00

Hej lilla blogg, förlåt att jag försummar dig. Har haft ont i huvudet, mycket att göra och ett...instabilt, glättigt humör som inte påmint om mig själv. Då kan man naturligtvis inte blogga, det säger ju sig självt. Jag har lyssnat mycket på svensk radio över nätet för att lindra mina tråkiga dagar på galleriet, alltså med syftet att bli underhållen, men istället har jag blivit uppretad över slö grammatik i tal och följaktligen även i tanke, och sådant gör mig alltid så oproportionellt nedstämd. Vet inte, kanske för att jag är uppvuxen i en familj där språket inte var någonting som alla bemästrade på ett självklart medelklassartat vis. Jag tycker att man ska anstränga sig när man pratar med folk om man kan, jag tycker verkligen att det är viktigt, så när man sitter i radio och pratar ska det inte konstant hoppa grodor ur munnen på en, då är man på fel plats. Är det gnälligt att tycka så? Eftersom jag sitter i min egen utomlandsbubbla får jag dessutom för mig att allt går utför och snart finns det inte en enda människa på Sveriges Radio med språkkänsla kvar, allt är hemskt, min framtid som litterär översättare är PECHSCHWARZ, ingen mening att hoppas på bättre tider, snart är alla kulturella analfabeter, förresten lärde jag mig av en ansedd sommarpratare att Thomas Mann har skrivit Den unge Werthers lidanden.

Right on, framtiden.

das auge sagt: ja!

2009-07-30T11:52:00.007+02:00

Hej och god förmiddag! Det kliar i mitt vänstra öga. Jag har nyss torkat av ett bord med en disktrasa och bara tanken på att några läbbiga bakterier skall ha krupit över in i min ögonvrå via Via Handryggen gör mig obehaglig till mods. Jo, jag tvättar händerna ganska ofta, men hur ska man veta att inte någon otäcking slinker med iallafall? Det kan man naturligtvis inte veta, och sedan när det börjar klia i ögat kan man inte sluta tänka på den fuktiga, mjuka, motbjudande, slippriga trasan, fy farao! Dessutom är det i mitt goda öga det kliar, inte bra. Jag har nämligen ett öga med falksyn och ett öga med närmast mullvadsliknande kapacitet. Egentligen skulle jag förstås ha en monokel och gå runt och snegla ilsket på världen genom denna, varför har jag inte redan ordnat med detta? Det känns som en accessoar som skulle passa min personlighet utmärkt.

I övrigt har jag dåligt samvete för att jag tipsar alltför halvhjärtat om berlinska aktiviteter. Därför vill jag utropa: Retrospektiv med Pierre et Gilles på C/O, heja! Det är estetik pur och nakna, välbyggda karlar, om man inte visste bättre skulle det nästan kännas lite... ideologiskt, eller hur? Galleriet C/O ligger i gamla Postfuhramt, stor imposant byggnad, Oranienburger Str. korsningen Tucholskystr., nära synagogan, U6 till Oranienburger Tor är ett bra val. Alltså, vem avgudar inte Pierre et Gilles egentligen, hur skulle man vara skapt för att inte göra det? Kanske krävs en särskilt känslig eller okänslig blick för det, jag vet inte. Jag tycker bara att det mesta de gjort är downright oemotståndligt. Utställningen pågår till den 4 oktober.

- Jo, jag undrar... Ger jag också associationer?
- Mmmm. Förlåt, vad sa du?

hans öga över mig

2009-07-27T15:42:00.005+02:00

För bövelen, jag är tillbaka! I min egen lägenhet! Har slitit som ett djur hela förmiddagen för att få igång alla kablar och kopplingar hit och dit, och nu funkar internet om än inte telefonen. Men vem behöver telefon när man kan sitta och läsa bloggar istället? Och vad ser jag; jag har missat diskussion om nazist-konst, aargh, just my luck! Men jag har inget att tillfoga som inte Therese eller Ann&Johan redan har formulerat, förutom kanske att det ÄCKLAR MIG SÅ när folk som har suttit trygga i generationer slänger sig med begreppet "nazistiskt" som om det inte vägde någonting, och som om bruk av detta adjektiv inte förpliktigade till alldeles särskild eftertanke.

Nu måste jag ut i solen och äta en glass, jag är helt slut. Hej, hej, hej.

P.S. Ögat dök upp för några veckor sedan på en fassad väldigt högt upp. Jag ser det från mitt vardagsrumsfönster och undrar så hur de lyckades få dit det. De måste ha riskerat liv och lem.

da da da

2009-07-22T16:04:00.011+02:00

God eftermiddag, det hänger åska i luften. Det känns som att detta är sommaren när ett oväder dundrar in över stan ungefär varannan dag. Skumt. Men ganska trevligt eftersom man då kan sitta inomhus och låtsas att det är höst, och när man börjar tröttna på te och ryska romaner har det hunnit torka upp utomhus och så kan man istället njuta av tropiskt väder på sin balkong där solen ligger på och tomaterna mognar i väldoftande, tunga klasar, i händerna kanske en historia som utspelar sig under kolonialismen; svetttpärlor och solparasoll, tunna spetsar, giftiga paddor, färgsprakande papegojor och tama, fräcka apor, stärkta kragar mitt i djungeln, kanske det är D.H. Lawrence eller Joseph Conrad eller Duras eller kanske något nytt och helt harmlöst som får en att glömma lidandet som denna tid dryper av, jag föredrar nog the real thing ändå, jag läser så gärna mellan raderna.

Förresten har jag gått och fått en pytteliten, jättefin nyhet som väl inte betyder så mycket nu, men som förmodligen kommer att innebära att jag får debutera som skönlitterär översättare någon gång i detta livet. Hurra!

John Heartfield, var det ja. Jag har tyvärr ingen koll på hur pass närvarande han är i svenska medvetanden, om det är någon som känner sig förolämpad så ursäkta så mycket, jag vill bara göra lite reklam för honom. (Utställning i Berlin just nu!)

Heartfield föddes som Helmut Herzfeld strax utanför Berlin 1891, tillbringade sina studieår i München och i Berlin, var övertygad dadaist och kommunist, och kom 1916 att anglicera sitt namn i protest mot kriget och stortysknationalismen. Tillsammans med sin bror Wieland och den tematiskt till viss del besläktade konstnären George Grosz bedrev han förlagsverksamhet (kanske mest brodern, även om båda konstnärerna var med på sina respektive hörn) i form av tidskriften Die Neue Jugend och bokförlaget Malik. För Malik gjorde Heartfield några av sin tids mest avancerade omslag, han lät ofta omslaget fortsätta över hela boken istället för att bara göra en framsida. Kurt Tucholsky lär ha sagt: “Om jag inte vore Peter Panther (pseud. för T., Kaschemmes anm.) skulle jag vilja vara ett bokomslag från förlaget Malik.“ Tillsammans med just Tucholsky (frid över hans minne!) gjorde Heartfield boken Deutschland, Deutschland über alles, en politisk samhällssatir, i vilken foto och text fungerar som enhet. Heartfield arbetade även som scendekoratör och illustrerade åt vänstertidningar, främst Die Rote Fahne och Arbeiter-Illustrierter-Zeitung. Heartfield kommenterade själv att han “målar med fotografier som andra konstnärer med färg“, och det är för sina fotomontage som Heartfield har gått till konsthistorien. De är fyllda av en sådan sprängkraft att man än idag häpnar och imponeras. De är ju gjorda för att skaka liv i massorna och när man ser dem är det svårt att fatta att det inte lyckades. 1933 emigrerade Heartfield till Prag och därifrån sedemera till London. Jag har för mig att han där hade en utställning och att den kallades något i stil med “One man's war against Hitler.“ Hursomhelst återvände han ur exilen 1950, och fick väl inte precis den ära och berömmelse som han borde ha fått redan då. I väst ogillade man att han bekände sig till kommunismen, i öst tyckte man att hans konstuttryck var för avantgardistiskt och som person var han ju inte konformistiskt lagd ett dugg. Han avled i Östberlin 1968.

Här följer nedan några få av hans många fotomontageverk. Alla bilder kan med fördel klickas större.

“Angående SPD:s kris-partikongress. Socialdemokratin vill inte att kapitalismen ska kollapsa. Den vill istället som en läkare hela och förbättra. (Fritz Tarnow, Träarbetareförbundets ordförande.) Leipzigs veterinärer säger: Självklart ska vi dra ut tigerns tänder, men först måste vi vårda honom kry och göda honom fet.“ 1931. (Jag tror Göring åsyftas med bilden, han hade en förkärlek för exotiska djur och huvudet liknar hans, Kaschemmes anm.)

“Ingen fara, han är vegetarian.“ 1932.

“Bödeln och rättvisan.“ 1933.

“O Tannenbaum i tyska rum, hur sneda är ej dina grenar.“ 1934.

“Tysk naturhistoria. Metamorfos.“ 1934.

“Röst ur träsket: Tretusen år av konsekvent inavel bevisar min ras överlägsenhet.“ 1936.

“Där denne utsädesman vandrar genom landet skördar han svält, krig och bränder.“ 1937.

juli, du är stumm

2009-07-19T19:26:00.005+02:00

Ja, det var ju oturligt att min brist på fungerande internet skulle sammanfalla med så många andra bloggares semester, det får mig att framstå i somrigt avslappnad dager, något som är mig helt främmande! För ögonblicket befinner jag mig i en bortrest väns lägenhet och vattnar blommor samt nyttjar dennes telefonledningar.

Under internets frånvaro har jag hunnit med att gå på 60-årskalas i Köln på min egen födelsedag (ej mitt eget födelsedagskalas, jag är hälften så gammal, vänligen notera), besöka en utställning om tjeckiskt fotografi under 1900-talet i Bonn samt vegetera inne i min lägenhet i södra Berlin och torka ut på galleri i centralaste Berlin. Jag funderar allvarligt på att fundera på att flytta. Inte för att jag vill, men för att det inte finns några anständiga jobb i den här stan. Jag försörjer mig på ett uselt betalt gallerijobb och strödda översättningsuppdrag, vilka dock har börjat sina i finanskrisens bakvatten. Visst är Berlin himmelriket för alla kreativt sneglande personer, men av samma anledning går det inte heller att få tag på ett vettig betalt arbete och det är ta mig tusan inte främjande vare sig för kreativiteten eller det allmänna välbefinnandet. (Alltså... min kreativitet och mitt välbefinnande... På det hela taget är det väl bästa myllan för konst och uppfinningsrikedom, I guess.) Jaja. Sommaren har inte för övrigt riktigt kommit igång utan står och hackar, det är monsunregn och högsommarhett om vartannat. En smal men fin nyhet: Portulaca grandiflora på min balkong har äntligen börjat blomma. Skåda härligheten sprungen ur en fröpåse:

Som sagt, jag besökte en utställning på det här stället, nämligen den här, och jag blev mäkta imponerad. Jag visste till exempel inte att Mucha använde sig av fotografi-förlagor för sina bilder, men tydligen, eller - åtminstone såg jag två, tre olika foton som Mucha tagit själv och målat efter. Holy banoly. Jag blev lika överraskad som när jag i våras i München fick veta att Stuck använt sig av foton för att måla vissa kroppsliga vinklingar. I början av fotoutställningen var Klimt och Schiele båda avbildade av en tidig porträttfotograf, Klimt såg ut som en björn för han poserade i något kostymaktigt och hade skägg medan Schiele såg ut som en av sina egna teckningar, lite sned och vind men tilltalande. Utställningen var extremt utförlig, 1900-talets tre första decennier var särskilt väl representerade, även collage och fotomontage gavs plats, och i denna veva – vem råka jag om inte John Heartfield? Han flydde till Prag 1933 och var där fortsatt verksam, varför han fick vara med på ett hörn här. Ständigt lika aktuell. Jag ska se om jag kan ordna med några Heartfield-montage att visa i dagarna, jag är mycket förtjust i dem. Och som sagt, den som är i Berlin just nu, den må begiva sig till Berlinische Galerie för att titta på verken i original, Heartfield-utställningen där pågår till 31 augusti. (Adressen är Alte Jakobsstrasse 124-128, det är inte långt från Moritzplatz, man kan ta bussen M29, skynda, skynda, det är värt det.)

Nu ska jag bege mig hemåt och vattna mina egna plantor, kanske även min strupe. Förhoppningsvis har jag snart das Internet igen, jag är trött på att känna mig avskuren från allt.

Hejdå säger också två snygga damer med mer än ett halvt århundrande emellan sig:

mina ödmjukaste krusiduller

2009-07-05T19:03:00.000+02:00

Alltså, tyvärr befinner jag mig inte på en lavendeldoftande gård i södra Provence och sörplar vin hela dagarna och har därför svårt att komma åt att blogga, det hela är långt mer prosaiskt; jag befinner mig mittemellan två olika telefonbolags uppmärksamhet. Jag har för tillfället vare sig telefon eller internet, det är förfärligt och jag har ådragit mig detta helt på egen hand. Så sablars dumt! Och onödigt. Ville byta operatör eftersom dyr och omständlig, och nu har jag visst hamnat hos sölig och ännu omständligare, aargh, det är så frusterande.

Aargh. Och förlåt. Återkommer så snart jag kan.

inverkar menligt på mitt själsliga lugn

2009-06-25T23:55:00.005+02:00

Jaha, nu är jag här igen. Samma utsikt från fönstret och det regnar igen. Nu låter jag visst melankolisk fast så inte är fallet, jag är istället uppjagad och och tjurig, jag har mycket att organisera för ögonblicket och sådant sliter alltid enormt på mina nerver, jag blir tokig, trött och irriterad. Naturligtvis helt olik mitt annars charmfulla jag.

Några intryck från Sverigeresan innan jag glömmer: Folk är snyggt polerade men ohövliga, på gränsen till det outhärdliga. Vet inte hur många betydligt äldre och längre män som bufflade mig i sidan på Malmö station, jag tumlade hitan och ditan och kände mig som någons åldriga faster, ville bara ropa med indignerad stämma vet hut! och vadfalls! och wo haben Sie denn Ihre Manieren gelernt!, men jag gjorde det inte, ty jag å min sida gör inte en fluga förnär utan att först be flugan om ursäkt.

Vidare, nu vet jag vad bag in box är! Jag har stött på uttrycket på bloggar här och var, men inte vetat, inte fattat, trott att det varit något i stil med en låda med alla komponenter för att brygga eget vin, (kanske jag faktiskt är någons åldriga faster!), men på midsommarafton uppenbarades konceptet för mig och en svåger förklarade beredvilligt vad det var jag såg. Sedan föll jag i uppriven gråt och förbannade den mylla ur vilken jag grott, låt mig få säga detta: Det är ett påhitt under all mänsklig värdighet. Sedan har jag inget att tillägga. Jo förresten, hur kan man frivilligt och gladeligen rata glasflaskor för en plastpåse? Jag fattar att det är billigare, men för tusan, jag fattar det ändå inte.

Vad det gäller mina litterära fynd så blev de sparsamma, det var stängt på många ställen av olika midsommarrelaterade anledningar mest hela tiden, men jag fick fatt i Dan Anderssons De Tre Hemlösa för en enkrona. Fint!

Dan Andersson, Dan Andersson. När jag var liten sjöng min pappa hans Jungman Jansson för mig när jag skulle sova, den sitter i ryggmärgen på mig. (Det var en av alla visor som min far lärt sig på sjön och snickrat om till vaggvisa. Min pappa är född 1933, jag är hans yngsta barn, ett sladdbarn, och den enda som är lika sentimentalt lagd som han.) Jag vet inte vad ni tycker, men jag ÄLSKAR Jungman Jansson.

Känner att jag har skapat ett prima tillfälle för att klistra in dikten. Varsågoda, Dan Andersson, anno 1917:

Hej å hå, Jungman Jansson, redan friskar morgonvinden,
sista natten rullat undan och Constantia ska gå.
Har du gråtit med din Stina, har du kysst din mor på kinden,
har du druckit ur ditt brännvin, så sjung hej å hå!
Hej å hå, Jungman Jansson är du rädd din lilla snärta
ska bedraga däj, bedraga däj och för en annan slå?
Och som morgonstjärnor blinka, säj, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej å hå!
Hej å hå, Jungman Jansson, kanske ödeslotten faller,
ej bland kvinnfolk, men bland hajarna i Söderhaven blå?
Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller -
han är hårdhänt, med hederlig, så sjung hej å hå!
Kanske sitter du som gammal på en farm i Alabama,
medan åren siktas långsamt över tinningarna grå.
Kanske glömmer du din Stina för en sup i Yokohama -
det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej å hå!

Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller, ååååh. Det är slarvigt, men mänskligt, ååååh. Jag smälter var gång.

att släcka törsten

2009-06-17T12:09:00.006+02:00

Ikväll ska jag ta nattbussen norrut, hem till södra Sverige. Kommer det att ränna runt arga Humanister i ohumanistisk anda på gator och torg där? Måste jag beväpna mig med Kant och Kierkegaard för att få en lugn stund? Och kommer det att regna? Ska jag dra med de höga gummistövlarna med klack som påminner om SS-officer-ridstövlar, är det nån som kommer att märka hur snygga de är om jag går runt med dem i skogen? Nä, inte troligt. But I'm doing it for me! Jag gillar att släpa tungt bagage. Denna gång har jag även med stiliga krukfötter i keramik (och sten!) till min mamma. (Om det heter krukfötter...? Jag menar stora klossar som man ställer blomkrukor på så att överflödsvatten kan rinna bort. Om detta inte heter krukfötter, vad heter det då?) Men åtminstone blir jag av med dessa eftersom det är en gåva, och jag planerar att ha väskan full med antikvariatsfynd när jag reser tillbaka. Eller, antikvariatsfynd låter väl optimistiskt, det finns inget antikvariat där jag kommer ifrån. Inget riktigt. Däremot finns oproportionellt många Röda Korset/hjälp till f.d. narkomaner/blandad-lump-handlar där brukar jag kunna göra slumpartade upptäckter. Jag ser fram emot detta mycket, betänk att jag ju året om har svårt att få tag i svenska böcker, det är kanske inte så konstigt då att jag upplever ett mentalt glädjefyrverkeri när jag stiger in i en loppisartad miljö och ser ryggrad efter ryggrad med böcker och vet att de alla är på svenska. Die schönste Sprache der Welt! Nä, inte precis, men mitt modersmål, så klagomål avvisas. Kanske hittar jag rentav 1979 års svenska utgåva av den tyska barnboken som jag inte har lust att tjata om igen, det vore tufft. Överhuvudtaget borde jag leta mer efter verk som har översatts till svenska och inte bara efter svenska verk, jag måste försöka komma ihåg detta.

Nu ska jag packa och hinna med ett sjukbesök hos en mandel-insjuknad alt. endast förkyld, som är i behov av en bananer och Apfelschorle. Ska jag berätta vad Apfelschorle är? Det är världens bästa dryck, jag kan för mitt liv inte begripa varför vi inte har detta i Sverige. Varenda svensk som jag under ungefär tio års tid har bjudit på Apfelschorle har slagit kullerbyttor av förtjusning! Drycken består av en del äpplejuice och en del kolsyrat vatten, it's as simple as that. Men åh, das tollste Getränk der Welt! (Man gör schorle även på vin, samma tillvägagångssätt, en del rött eller vitt efter behag, och en del kolsyrat vatten. En klar fördel är att man kan dricka många fler glas om sommareftermiddagarna än om man skulle dricka vin rakt upp och ner. Njutningen förlängas!)

När jag kommer tillbaka blir det Heartfield för hela slanten, jag lovar. Jag ♥ honom, och han är aktuell med utställning just nu.

mer om struwwelpeter

2009-06-15T14:33:00.017+02:00

Hej, nu är vi inne i midsommarveckan va? Det är därför alla biljetter hos SJ och andra transport-aktörer kostar skjortan? Jag ska resa till de svenska hemtrakterna på torsdag nämligen, och nattbussen till Malmö kommer ju då förmodligen att vara fullpackad med unga Berlinsvenskar som inte kan tänka sig att gå miste om midsommarfirandet, vi kommer att sitta tätt packade som om vi kände varann, alla kommer att prata OAVBRUTET, telefonera och vara HÖGLJUDDA, åååh nej, varför kollade jag inte upp detta när jag planerade min resa, jag borde ha haft vett att komma ihåg, åååh nej. Alltså, jag är inte bortskämd med bekvämligheter när jag ska någonstans, det är bara det att jag föredrar en stilla, tråkig, evighetslång bussresa framför en outhärdlig, evighetslång bussresa där jag måste dela säte med okänd och sitta stel och hövlig en hel natt. Och i Malmö har jag mindre än en timmes marginal för att hinna med tåget vidare, om det stockar sig på Öresundsbron kommer jag att sitta som på nålar. Eller om vädret är dåligt till sjöss och färjan blir försenad.

Jag tror helt enkelt att jag ogillar att resa eftersom så mycket kan gå fel, olika komponenter som är beroende av varandra för att det ska klaffa i slutändan, eller snarare: som jag är beroende av. Tänk om man vore en avspänd person som tog allting med en klackspark, tänk vad mycket hjärnkapacitet man skulle ha över att ägna åt annat om man inte behövde sitta och oroa sig för att missa ett tåg! Till mitt försvar måste jag dock tillägga att SJ gör det extra svårt att försöka ta lätt på det hela, samma sträcka som jag tidigare betalade drygt 200 kronor för kostar mig nu nästan 500 spänn, det tycker jag är grovt. Och inte ens en sittplats för hela sträckan får jag. Barbariskt.

Annars har helgen varit späckad med Struwwelpeter/Pelle Snusk-sammanträffanden. I lördags var det tydligen på dagen 200 år sedan Hoffmann föddes och morgontidningen visste att rapportera om detta. Man kan läsa en av artiklarna här ur Berliner Zeitung, men de snålar som vanligt med illustrationer på nätet. Men det gör inte jag!

Artikeln handlar bland annat om en nytecknad version i serieformat som ska komma ut i höst. Det är ur denna som bilden är hämtad.

Detta måste väl ändå ses som ett tecken på Struwwelpeters oavkortade poularitet här i Tyskland, att det rentav kommer ut en nyillustrerad utgåva efter Hoffmanns förlaga. Originalet kan man för övrigt köpa i nytryck i vilken bokhandel som helst, det skyltas med den ganska ofta. Under helgen stötte jag även på en artikel i det trevliga magasinet Das Magazin (utkommer en gång i månaden, grundat 1924!) om Hoffmann och Struwwelpeter. Där lärde jag mig bland annat att ingen mindre än Mark Twain har gjort en översättning under titeln Slovenly Pete, att man i en dansk utgåva (åtminstone i en, kanske i fler) hade kolorerat om håret på Struwwelpeter för att tilltala den blonda marknaden, samt att den senaste svenska utgåvan utkom år 1943 och att svenska förläggare håller det för omöjligt att ge ut boken igen - det rådande pedagogiska klimatet i Sverige skulle inte tåla detta. Nähä. Mycket möjligt. Men sorgligt! En av de första barnböckerna i världen, på vers, med lustiga och läskiga illustrationer som omedelbart fängslar, tja, vad ska man med det till?

Helglektyren presenterar illustrativt Struwwelpeters framskjutna position i Tyskland:

Mest läbbig är nog förresten historien om den lille Konrad som suger på tummen och får tummarna avklippta av skräddaren till straff för detta (se nedan). Något har väl hänt i pedagogikens värld sedan dess skall medges, men i estetiskt hänseende vet jag inte om vi har gått mot förbättring. Jag tycker det är märkligt att det inte verkar finnas rum för någonting mer i Sverige än alla menlösa gulligheter och...vad ska vi kalla det ...foträta?... barnböcker.

UPDATE: Ha! De for med osanning! Jag har nu hittat uppgifter om att Pelle Snusk kom ut åtminstone så sent som 1979 i Sverige. Kolla in den här informativa länken, bild och vers inklusive.

som om de vore tio, inte femton

2009-06-15T00:43:00.010+02:00

Jag hade planerat att blogga om John Heartfield, mer om Struwwelpeter och litegrann om en ny bar som har öppnat runt hörnan hos mig med charmig inredning, men under dagen var jag och promenerade med en glass i näven (två kulor med utsökt Waldmeister-smak, wikipedia berättar att växten heter myska eller myskmadra på svenska, det är en smakriktning som är oerhört utbredd i Tyskland på läsk och godis och liknande, produkten kännetecknas av en ofta ganska skarpt mörkgrön färgton och smakar...mumma! Drar kanske lite åt det syrliga hållet, men inte mycket. Try it some time, you might like it.), och av en händelse hamnade jag på en utställning av det pedagogisk-allmänna slaget, teckningar och papier-maché-skulpturer gjorda av eleverna vid en grundskola i Neukölln. Det var färgglatt och härligt naivistiskt, solen sken utomhus och jag hade just ätit upp en glass; jag var glad. Fastställde att barns kreativitet i Neukölln ser ut som den väl gör överallt där barn går i skola och har det hyfsat, gulliga teckningar och sådär. Så blev jag stående framför en vägg där eleverna uppenbarligen hade svarat på frågan om hur de trodde att deras liv skulle se ut i framtiden. (För att vara exakt, hur de trodde att deras liv skulle se ut om tio år, men jag reflekterade inte över antalet år då.) Eleverna hade i format större snirkligt och vint plitat ned sina framtidsvisioner, använt sig av olika färger och uppenbarligen på det hela taget lagt manken till, jag tyckte att det var förtjusande och intressant.

Neukölln är ju en stadsdel med hög andel utomeuropeiska migranter, framför allt från arabisktalande språkområden och från Turkiet, folk i resten av Tyskland känner till namnet på den här stadsdelen eftersom den har ett tämligen skamfilat rykte. Jag scannade rutinmässigt namnen på barnen för att se vad pojkarna respektive flickorna förväntade sig av livet och huruvida en skillnad framträdde i deras framtidsperspektiv redan vid den späda åldern av nio, tio år. Jag fortsatte att tycka att det var förtjusande och intressant, jag noterade att alla flickorna inledde med att fokusera på bröllop och barn emedan pojkarna var mer orienterade mot att framstå som coola, en skrev att han hade en butler, var bäste vän med Obama och att hans fru hade valts till världens vackraste kvinna tre gånger om. Hur skulle man inte kunna tycka att detta är bedårande i all sin oförblommerade barnslighet? En annan pojke beskrev i torftig detalj hur han är ute och klubbar med sina kompisar under just denna dag i det framtida livet, "ich mache ein paar Frauen klar" (ung. "fixar" några tjejer), och sedan vid den sena tidpunkten midnatt är han trött och går hem och lägger sig, slut. Jag tyckte att detta var sött, eftersom så tydligt oförstående inför både vad klubbande och att fixa några tjejer i regel innebär. En flicka skrev om hur hon på morgonen blir väckt av sin treåriga dotter med en öm kyss, i övrigt studerade hon i London och arbetade deltid i en firma som chef, end of story, förutom att hon förstås var gift och tjugofem år gammal.

Det var efter att ha läst detta som jag plötsligt slogs av tanken att alla barnen kanske inte var nio, tio år gamla som jag hade förutsatt, utan äldre, som den naiva femtonåriga flickan vars vision jag just hade läst. Jag kontrollerade detta och till min förskräckelse upptäckte jag att samtliga bidrag var gjorda av åttondeklassare, alla fjorton eller femton år gamla. Fjorton eller femton år gamla elever som varken kunde bilda meningar med korrekt satsbyggnad (vilket är det mindre onda) eller hade rimliga begrepp om världen de lever i, dvs. de egna förutsättningarna i denna värld.

Jag hade kunnat slänga mig raklång ned på golvet och bara gråta. Dessa fjorton&femton-åringar är så fullständigt utan tillstymmelsen till en chans att skapa sig ett schysst liv byggt på studier, de är uträknade ur leken sedan länge, de kommer med stor sannolikhet aldrig att hinna ikapp. Om man går i åttonde klass i Tyskland är det ett år kvar tills det är dags att söka plats som lärling om man inte siktar mot akademiska studier. Det är inte som i Sverige där skolliknande former har tagit över det mesta i utbildningsväg, utan här tar sig arbetsgivare an lämplig ungdom och skolar dem i yrket direkt. Om du inte är lämplig ungdom, tough luck, eftersom det är din lämplighet som avgör om en arbetsgivare vill ha dig. Kan du inte skriva en felfri ansökan och presentera dig väl i sextonårsåldern så kommer ingen att vilja ha dig som lärling. För varför skulle de? De vill ha någon med bra betyg som kan foga in sig väl i firman.

De här ungdomarna, de flesta av dem hade naturligtvis kunnat bli vad som helst, men inte längre, inte såhär, inte utan ett mirakel, och det mest hjärtskärande är att de ännu inte är medvetna om detta. En femtonårig pojke skrev om sin dag som tjugofemåring: Ich bin Anwalt. Ich komme früh nach Hause, ich hatte Frühschicht. (Jag är advokat. Jag kommer hem från jobbet tidigt, jag har jobbat morgonskiftet.)

FRÜHSCHICHT. Morgonskift! Han tror fortfarande att han kan bli advokat, han är femton år gammal och ingenstans har han lärt sig att skiftarbete inte är tillämpbart på advokater. För honom är advokat förmodligen endast ett glittrande ord som låter ana makt och status, och jag skulle så gärna vilja att han kunde bli det ordet, jag tycker att det är fruktansvärt att jag kan veta redan nu att han inte kommer att glittra. Det är fruktansvärt.

kämmen liess er nicht sein haar

2009-06-09T00:38:00.008+02:00

Hej, jag är uppstressad utan anledning. Jag har för långt hår och måste klippa mig, det tycker jag känns som en ansträngande sak att ta mig för. Håret bara växer och växer. Jag närmar mig Struwwelpeter, är det ett begrepp i Sverige?

Dock inte vad det gäller naglar än så länge.

Den sedeslärande historien om Struwwelpeter ingår i en klassisk barnbok från 1800-talet. Den första versionen skall ha kommit på pränt så tidigt som 1844 i form av en julgåva som den
diktande psykiatern Heinrich Hoffmann ämnade för sin son. Drygt tio år senare hade verket tagit den skepnad som många tyskar är bekanta med idag, alltså med flera olika berättelser i ett och samma band. Hoffmann (1809-1894) var som sagt nervläkare, men ägnade en del av sin tid åt skriftställeri, inte enbart för barn, även om det är vad han har kommit att bli mest känd för. Som läkare strävade han efter att reformera det psykiatriska sjukväsendet, han menas vara en av de första som alls ägnade sig åt en slags ungdomspsykiatri. Dessutom var han politiskt engagerad, särskilt i virrvarret runt revolutionsåret 1848. (Men monarkist.) Han var från Frankfurt am Main förresten, ligger begraven där. Eftersom det slumpar sig så att det i år är 200 år sedan Hoffmann föddes arrangeras tydligen en Hoffmann-sommar där för den som är intresserad, antagligen mest lämpligt om man gillar barnlitteratur som fenomen.

Nu ska jag kamma mig ordentligen och sedan gå och lägga mig. Godnatt, Guten Nacht, bonne nuit. Bis demnächst.

UPDATE: Han heter Pelle Snusk på svenska!

damals schien die sonne, weisst du noch?

2009-06-03T23:42:00.015+02:00

Det regnar, det är kallt. Min kamera är fortfarande trasig. Jag dricker Weissweinschorle och tittar på bilder som är tagna i april, under den kortlivade värmeböljan som rådde då. Mitt grannhus, det har en vacker men sliten fassad. Eller... det är egentligen en underdrift, fassaden är berusande, häpnadsväckande stilistiskt fulländad. Och samtidigt är det ett mycket enkelt hyreshus i Neukölln. Det är så det är. Jag tycker inte att det är ok att förfasa sig över hur balkongerna ser ut eller hur den bristfälliga renoveringen i form av isoleringsfönster ter sig. Jag är så lätt att få på fall när man lockar mig med något vackert, men nu är det såhär det är och om detta är priset för att mina grannar ska vara av blandat slag så är det acceptabelt. Det är inte smärtfritt, men det är vad det kostar för närvarande. Jag kan leva med det. Men visst önskar jag att husets invånare skulle kunna se vad jag ser, självklart. Priset för att uppnå detta är dock långt högre, det stavas utbildning, pengar och framtidsperspektiv.

(Det var inte riktigt meningen att låta så... politisk i det här inlägget, jag är inte ens säker på att det är fullt ut befogat. Mest vill jag helt enkelt visa bilderna på mitt fina grannhus.)

Grannhuset:

(Mitt hus är det mer ospektakulära, diskret gråbruna till höger, här nedan. Man kan ju inte få allt, som bekant.)

à partir de cologne

2009-06-02T09:23:00.002+02:00

Hej, jag har inte slutat blogga, jag har bara varit i Köln under hela pingsthelgen. Fruktansvärt långtråkigt var det. Och som avslutning på det hela tilbringade jag nästan hela gårdagen på autobahn i bilkö. (Det är alltså tämligen långt mellan Köln och Berlin, info för den som är lika obevandrad som jag i geografi.) Bortsett ifrån det oundvikliga i att fastna i en bilkö om det är helg så älskar jag att susa fram på autobahn. Det är lite märkligt, jag har själv inget körkort och åker väldigt sällan bil, men när jag ska transporteras längre sträckor kryper det fram en racerpersonlighet ur mitt inre.Det måste vara någon nerv som kittlas extra av tanken på hur otypiskt detta är för min organism, jag avskyr nämligen onödiga risker (eller... jag tycker att de är intellektuellt oförsvarbara och förargas av sådant, jag åker alltså aldrig berg&dalbana och hellre skulle jag faktiskt tömma en giftbägare än att kasta mig ut från en hög byggnad med ett gummiband om midjan), men när det gäller att åka fort på autobahn; I’m in. Naturligtvis inte sinnessjukt fort, det finns en del galningar som gillar att utsätta andra för sin dödslängtan, men ganska fort. Det finns något nästan estetiskt tillfredsställande i hur bilarna växlar fil efter tempo, en slags symmetri, ett flöde som är beroende av de andra bilförarnas aktiva medverkan och skicklighet. Jag gillar detta. Särskilt som det tog ganska många år innan jag begrep att det är så man kör på autobahn, medan jag ännu endast färdats med svenskar var detta inte uppenbart, gruskornet i maskineriet osv. Åh, och så lite äldre, elektronisk musik från bilradion och hundratals vindkraftverk att titta på genom fönsterrutan, det blir en fin bilfärd då, jag lovar.

unter den bäumen

2009-05-25T21:30:00.007+02:00

Ja, angående det här med vad det är som flyger och far i luften, om det inte är poppel så är det sannolikt lind, menar en mycket tillförlitlig källa, iallafall bör så vara fallet uppe i norr. Ju mer jag tänker på det, desto orimligare ter sig faktiskt tanken på att det skulle finnas så många poppelträd i Stockholm att de skulle orsaka snö-frö-storm. De är ju stora bjässar till träd, har jag förstått, de kanske inte är så populära av den anledningen? Ja, inte vet jag. Berätta den som vet.

Men hur är det här där jag bor då? Jag sökte och fann den här utmärkta och pedagogiska sidan, och nu har jag blivit klokare, ty jag har kommit fram till att delar av min cykelväg har varit kantad av SOWOHL poppel ALS AUCH lind. Inte konstigt att jag har känt behovet av simglasögon så snart jag lämnat lägenheten under den senaste veckan. Fast särskilt aggressiva (förlåt fina popplar, jag fattar att ni bara följer instinkten) verkar ändå popplarna ha varit här hos mig. Stora, vita sjok har legat på parkeringsplatsen där jag brukar ställa min cykel några gånger i veckan, stora som mindre snödrivor. Idag var jag på samma plats igen och med mina nyvunna kunskaper i huvudet kunde jag identifiera gärningsmännen; ett ståtligt gäng silverpopplar som omringar en idrottsplats i närheten. Åh, vad jag önskar att jag inte hade haft sönder min kamera! De såg majestätiska ut.

Förresten, apropå ingenting, jag har hittat en uppgift om att Carl-Johan Vallgrens Berlinbok ska ges ut igen i september i år, undrar om det stämmer... Isåfall; jubelrop! Den kom ut runt 2000 eller kanske strax dessförinnan, och har varit komplett omöjlig att få tag på under väldigt många år nu. Jag lånade den i början på seklet, har ångrat tusen gånger sedan dess att jag inte köpte den. Jag vill minnas att den innehåller allt man vill veta om den här staden, att den är elegant skriven och allt sånt där. Det är kort sagt en bok som jag gärna skulle ha velat skriva om det inte redan hade gjorts så utomordentligt väl. Rekommenderas å det varmaste om ni har turen att råka på ett exemplar redan i sommar. Heter Berlin på 8 kapitel.

yesterday, remember how clear it seemed

2009-05-24T12:53:00.008+02:00

God förmiddag, det är fint väder ute. Jag håller på att försöka övertala mig själv att gå ut på promenad, spatsera som vi säger här, men då måste jag ju kamma mig ordentligt och leta upp solglasögonen så att inte poppelluddet som flyger genom luften i bisarra mängder just nu söker sig in i mina ögonvitor, jag är känslig för sånt, och så måste jag ta ett skobeslut som påverkar resten av hela alltet, åååh, jag önskar att jag hade en påkläderska som bestämde vad jag skulle ha på mig och jag skulle aldrig någonsin igen behöva befatta mig med sådant världsligt och ändå se fin och tjusig ut i alla lägen. Mm. Igår firade Förbundsrepubliken Tyskland sin grundlag och dess sextioåriga bestående med pompa och ståt och dagstidningar nedlusade med små, personliga kommentarer till olika paragrafer och jag vet inte allt, och i Berlin, naturligtvis även med demonstration mot rådande kapitalistiska ordning etc. Det är bland annat detta jag tycker så mycket om med Tyskland; om du hittar en nynazist med utsträckt högerarm kan du vara helt säker på att det störtar fram en rasande antifascist med dragen kniv. Nej, usch, det låter ju förfärligt, förlåt, jag är söndagstrött. Jag menar, en av de saker jag tycker så mycket om med Tyskland är att det finns plats för meningsskiljaktigheter utan att de goda krafterna någonsin väjer för en konfrontation med den andra sidan, snarare tvärtom. (Och det diskuteras vilken sida som är vilken!) I politiken är det ingen som jamsar med NPD på samma sätt som tycks vara fallet med Sverigedemokraterna i Sverige. Det finns konservativa politiker i Tyskland som är för en mycket begränsad aborträtt och ser mest problem med invandring men som aldrig skulle nedlåta sig till att behandla NPD som vilket parti som helst, helt enkelt eftersom det inte är vilket parti som helt. Det är mig fullständigt obegripligt hur en av vårens nyheter i Sverige kunde gå ut på att SD är rasistiskt lagda. It couldn’t happen here, för att citera ett av mina absoluta älsklingsband. Så, nu var det sagt. Alltså, i maj 1949 kom den grundlag till som gäller i BRD, och sedan tjugo år även för de områden som fram till 1990 var DDR. En fin sak att högtidlighålla faktiskt. Om jag skulle ta och greppa mig en tysk och gå och äta glass för att fira? Warum nicht? Ett lagom stillsamt och respektfullt sätt, och så får jag mål och mening med min promenad. Måste bara hitta solglasögonen först.

freitag ganz normal

2009-05-22T23:57:00.003+02:00

Jag har förätit mig på choklad med mintfyllning. Jag har haft sönder min kamera utan egen förskyllan (det var pakethållaren på cykeln som utövade ett skadligt tryck på väskan i vilken kameran befann sig!) Jag har översatt färdigt två litterära texter och skickat iväg dem för bedömning. Jag har lagat mat (det är nästan det tråkigaste jag vet, jag fantiserar dagligen om att en gourmetkrog ska flyttta in i mitt hus istället för den där sunkiga juice&glassbaren som finns där nu. Då kunde jag få sitta där om eftermiddagarna och dricka en fin Riesling på krita hur mycket jag ville, och sedan bli beskärd en förträfflig liten överraskning i matväg av den mycket vänlige men något distanserade servitören som är en ögonfröjd i lika hög utsträckning som maten han serverar.) Jag har bekämpat bladlöss på balkongen och retat upp mig på att indiankrassens rykte tala sant - de bjuda gärna boning åt otäcka kryp om de stånda i blåsigt läge. Jag har scrollat lite bloggar och undrat över hur jag lärde mig stava en gång i tiden och vad som kan ha förändrats i skolorna sedan dess, en stilla undran; varför rycker det inte till hela i nervsystemet hos en person när denne/denna skriver fotölj? När jag ser det i skrift ser ut att vara målat i neon, det borde kunna få vara så för långt fler människor än tycks vara fallet bland yngre, svensktalande, bloggande personer. Jag tycker att det är djupt sorgligt. Varför ska man inte kunna förvänta sig att någon som åtnjutit en lång och fantastisk skolgång ska kunna stava till ofta förekommande ord? It should be the very least. Vilket hån mot de miljarder av barn som aldrig kommit i närheten av en fysisk skola, vilket lågvattenmärke att så få svenska elever har något alls att göra med andra språk än engelskan att de finner det svårt att slå en tankebro från fauteuil till fåtölj. Vidare har jag varit på Fitnessstudio (ja, det heter så och ja, jag måste gå dit om jag vill hålla ryggen i gott skick, jag har gått dit regelbundet i ett års tid nu och därigenom lyckats fördröja den process som heter KÖPA ERGONOMISK STOL, jag vill verkligen inte ha in ett fult åbäke på hjul i mitt arbetsrum, säg till om de börjar producera höj&sänkbara Thonetkopior, då kan vi kanske ta upp ämnet igen), jag har tvättat en maskin tvätt och gruvat mig inför en arbetsdag på galleriet imorgon. På helgen kommer de flesta och värsta besökarna, dels de som inte vet var de befinner sig och gärna vill ha en utläggning om själva konceptet galleri medan de fnissar och himlar åt konsten i lokalerna, dels de som får ett koleriskt utbrott om de inte omedelbart blir igenkända eftersom de är viktiga gallerister från Köln eller Karlsruhe eller professorer i konsthistoria som har stämt träff med andra lika viktiga personer som dock ännu inte har infunnit sig, och vad kan jag göra åt det? (- Ach so, da können Sie nichts tun? Verstehe, Sie können nichts tun.) Infantil oförskämdhet eller subtila förolämpningar, knivigt val.

Nu: hänga tvätt!

hedra fira minnas

2009-05-19T13:42:00.003+02:00

Inte för att jag tror att någon utöver min obetydliga person intresserar sig för det här med det ofta förekommande begreppet Todestag på tyska, att fira/högtidlighålla någons dödsdag (uppmärksamma läsare vet att detta uttryck svävat runt här på ett högst obestämt sätt), men nu har jag hittat en utmärkt översättning, som är lätthanterlig i text:

Bla bla bla hundrafemtioårsminnet av Alexander von Humboldts död bla bla bla.

Ah, vilken tillfredställelse! Ingen yxig dödsdag. Nu kan jag ägna mig åt väsentligheter igen; lackera naglarna och plantera om tomater, möjligtvis i omvänd ordning. Ute: sol. På bankkontot: äntligen lön från en långsam uppdragsgivare!

Sehr schön allet jetze.

true faith

2009-05-18T22:11:00.009+02:00

Alltså, om det är såhär att du befinner dig i Berlin och plötsligt förnimmer ett oemotståndligt saltlakritsbehov, förtvivla icke, det finns en lösning.

Lösningen finns im Gräfekiez, dvs. i de kanske finaste och mest trivsamma kvarteren i hela Kreuzberg. (Det känns lite som att vara i Paris när man strövar utmed vattnet där och tittar upp mot de våningar som man inte bebor men gärna skulle vilja. Qui. Det är inte bara som jag säger. Det vore en dröm att bo just där.)

Det finns en butik på Graefestraße 20 som säljer lakrits, den heter kadó. Kolla. De säljer rejäl, skandinavisk lakrits, sådan som i Tyskland går under beteckningen "vuxenlakrits". Salt, as we know it. Åh, ni fattar inte hur bra det är! De säljer Lakrisal!

Innan kadó öppnade var det i det närmaste omöjligt att få tag i “riktig“ lakrits, alltså den sort som man vuxit upp med om man nu vuxit upp i Sverige. Av typen Djungelvrål-salt. Riktigt, riktigt salt. Om jag verkar tjatig så är det bara för att jag under årens lopp köpt väldigt många förpackningar som utlovat Salzlakritz utan att leva upp till namnet. Jag härdades, och sedan hittade jag kadó.

horizont ohne ende

2009-05-14T21:45:00.007+02:00

Såhär ser det ut när jag lutar mig ut genom fönstret och tittar söderut. Ja, eller åt sydöst, det kanske är mer korrekt. Jag älskar hur bokstäverna på husfassaden vid Herrmannplatz kapas av för den som står i mitt vardagsrum och ser ut över staden. Det ser ut att stå STADT. Är det inte underbart? Jag kan inte komma över hur perfekt det är, i synnerhet för någon som har för vana att stå vid fönstret och... eh... fördriva tid. (Alltså, medan jag tänker viktiga tankar förstås, inte bara för att...stå. Och dricka vin. Det förekommer högst sporadiskt, jag lovar.)

Det man ser är alltså delar av en fassad som tillhör varuhuskedjan Karstadt.

hemmungen und müdigkeit

2009-05-12T22:42:00.003+02:00

Är märkligt trött, liksom utmattad men utan större anledning. Allt tröttat ut mig. Allt skumt folk bloggar om som jag läser (varför, varför kan jag inte låta bli?), allt slitsamt i vardagen (alla som inte behöver betala över 200 euro i månaden utöver skatten för att vara sjukförsäkrade, gläd er åt detta fina!), alla virriga uppdragsgivare som lovar guld och gröna skogar och sedan inte hör av sig på veckor, alla kulturella begivenheter och vernissage som jag inte förmår bevista i den utsträckning jag skulle önska eftersom jag är okoordinerad och slö alternativt gammal och tråkig, det tjuriga vädret som svankar mellan sommar och vinter inom loppet av några timmar (leaving me antingen halvt ihjälfrusen eller svettig), min egen förmåga att leva ut en form av debil störning när det gäller hushållsysslor (jag är inte... vad heter det... effektiv), allt, allt, allt. Jag vill helst ta en sovpaus varannan timme och vila upp mig ifrån att vara vaken.

Annars allt bra. Jag var ju nere i tunnlarna på Botanisches Museum, nere i deras supersäkra arkiv med optimala förutsättningar för åldriga herbarium (herbarier? herbariesamlingar? ändelse med plural –a kan väl ändå inte vara aktuellt? åååh, tröttsamt!) och det var mycket spännande och fint. Såklart. Förlåt för att jag är så omedelsam, det är bara för att jag är så in i märgen...just det: trött. Egentligen ett helt meningslöst inlägg detta alltså, men jag måste öva på att inte stylta till varenda inlägg, jag begriper inte varför jag uppdaterar så sällan, i princip skulle jag kunna skriva flera gånger om dagen. Ich bin gehemmt. Jag tänker hela tiden att jag ska skriva sprudlande, positiva inlägg med Berlin-anknytning, bara pow! och wow!, men tydligen är det svårt när man är lite dystert och allvarligt lagd. Naturen skiner igenom.

hast du etwas zeit für mich, singe ich ein lied für dich, von neunundneunzig luftballons

2009-05-05T23:51:00.006+02:00

Sitter och äter hårda, kylskåpskalla jordgubbar. Är inte så illa ändå, jag sköljer ned dem med vitt vin. Tidigare idag fick jag för mig att jag skulle rensa upp i skrivbordets omedelbara närhet, sortera papper och räkningar etc. Mm, och det slutar ju alltid på samma sätt – aldrig har jag varit med om att inte fastna i gamla anteckningar, kryptiska meddelanden till mig själv, svårtydbara meningar som kastats ned i ögonblickets inspiration eller enstaka ord som ringats in med tjocka streck, ofta försedda med utropstecken. Ja, och nu ikväll begick jag misstaget att rota runt i en kartong med allehanda innehåll, bland annat mina dagböcker från våren 1999, min allra första tid i Berlin. Gode Gud, vilken obarmhärtig, bisarr tidsmaskin!

Jag verkar uteslutande ha lyssnat på Nick Cave och David Bowie, konstant befunnit mig i någon form av rus eller vemodig sinnesstämning, flyttat runt i staden som tokig och ständigt varit auf Achse, på väg någonstans. Och varenda gång jag är tvungen att tala tyska med någon hyresvärd eller annan officiell person beskriver jag det som en “skräckchock“ Haha, det är så mycket jag har glömt! (Tackochlov för detta, förresten, tänk om man vore tvungen att minnas allt man har haft för sig, vilken plågsam, långsam död...) Det förekommer också en väldig massa namn, kan jag verkligen ha haft att göra med så många människor? Tydligen.

21 februari 1999:

“Här går man och tror att inget kan bli hemskare och så får man veta att det ska ätas middag med hyresvärdarna imorgon. Alltså öga mot öga! Och jag kan ingen tyska! Jag kommer att sitta där helt handikappad och känna mig som en idiot. Jag försöker tänka på Jarvis Cocker och “vafan“, men jag är ändå helt illamående av rädsla.“

22 februari 1999:

“Det gick bra. I didn’t die, they didn’t even try to kill me.“

28 februari 1999:

“ Födelsedagsfest för någon jag inte kände, i en fantastisk sekelskiftesvåning. Många svenskar, många engelsmän, en isländska, en norska och en kanadensare såvitt jag vet. Pratade mycket med Lisa. Med några tyskar också förresten. Låg annars mest på en soffa, lyssnade på Strangeways here we come från högtalarna och rökte upp någons cigarettpaket. Gick hem halv sex, Ellen och en smålänning som nog heter Joachim åkte med samma tunnelbana. Tur var det, för vid Möckern-Brücke dök det upp en gubbe med ett släpande träben som ville prata med oss eller hellre antasta, vet ej. Iallafall var det schysst att inte vara ensam.“

13 april 1999:

“ I remember a girl so very well – the carnival drums all mad in the air – grim reapers and skeletons and a missionary bell – o where do we go now from here?

Den tydligaste känslan i min kropp: Jag har förslösat så många dagar, jag sipprar bort...“

26 april 1999:

“Anna, Hanna och jag var och tittade på skor och kläder vid Hackescher Markt. Hittade så mycket jag vill ha, men mina pengar är nästan slut. Jag undrar vad min tatuering kan komma att kosta... Iallafall tänker jag köpa en hatt och en röd, ärmlös t-shirt ifall de finns kvar om några dagar. Det vill säga, om jag har råd. Allt jag såg kostade mellan 200 och 400 DM, och det är mycket pengar. Åtminstone för mig.“

***

5 maj 2009:

Puh! Tack gode Gud för att jag trots allt inte skaffade mig en tatuering. Hade helt glömt detta. Och en hatt? Hur tänkte jag?

blomsterblogg

2009-05-01T09:56:00.006+02:00

På bakgården hemma hos mig har syrénerna nästan blommat ut. Topparna är redan bruna, det syns tydligt när man lutar sig ut genom fönstret. Fast när man står im Hof känns det fortfarande som att befinna under ett väldigt stort, bleklila moln. I förra veckan dristade jag mig till att putsa fönster och fotograferade då hela härligheten, som ännu inte visade spår av förgänglighet:

Nähe, det syns kanske inte hur maffiga dessa syrénbuskar är. Men ser ni hur snyggt soptunnorna står uppradade? Rent och prydligt, jag är begeistrad. Synd bara att det inte tillhör vanligheten. Förresten, en märklig sak som jag inte har rett ut än, gäller syrénens namn på tyska. Det heter nämligen Flieder ( - m.), medan det vi på svenska kallar fläder heter Holunder. Vet inte hur många år det tog för mig att verkligen inkorporera detta, det bjöd länge emot att be om att få köpa ett knippe...fläder, när jag i själva verket ville ha ett par syrénkvistar.

En god nyhet: Portulaca grandiflora skjuter i höjden på min balkong, de grodde på bara drygt en vecka! (Utomhus, men under plast och i extremt söderläge.) Nu är de redan ungefär en centimeter långa, heja, heja.

En ännu bättre nyhet: På fredag om en vecka ska jag åka till Botanisches Museum (hit) och få gå på guidad tur genom den avdelning som till vardags är stängd för allmänheten. Hurra! Det är helt fantastiskt! Alltså, avdelningen är alltid stängd för allmänheten, även på fredag, men jag har vunnit en plats i en specialtur som ges för 16 vanliga dödliga med anledning av Alexander von Humboldts 150:e dödsdag (ständigt detta begrepp "dödsdag"....), och jag är så glad över detta. Den avdelning som jag ska få lova att besöka kallas tydligen “botanikens Fort Knox“ (!), och det är här som Humboldts originalskisser, anteckningar och egenpressade växter från expeditionen till Latinamerika 1799-1804 förvaras. Alexander von Humboldt (ej att förväxla med brodern Wilhelm von Humboldt) samlade under denna resa in runt 60 000 växter, av vilka många ännu var okända i Europa vid denna tid. Ah, det är inte klokt! Jag ska dit och titta på Humboldts egna medbragda bilder och blad. Hur många utropstecken är passande?

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

P.S.
Botanisches Museum har naturligtvis även en trädgård, Botanischer Garten, som grundades redan 1679. Kan kollas in här, mycket tydlig och exakt information även på engelska.

kein gott, kein staat, keine arbeit, kein geld

2009-04-28T23:10:00.010+02:00

Vi lättar upp stämningen med melodisk samhällskritik! Eller är det individen det handlar om? Ständigt dessa dubbla bottnar.

Men iallafall, snygga tyskar:

kierkegaardsblogg

2009-04-28T22:58:00.003+02:00

Kära religionen,

hur står det egentligen till med dig i Sverige? Är det värre nu än det har varit tidigare? Varför hör jag bara ur otäcka munnar om dig? Varför förstår ingen vad du handlar om? Varför är det som det är med dig där uppe i norr? Varför lånas du till allehanda spektakel men inte till det som du är till för? Var är ditt brinnande svärd? (Kan du inte köra ned det i halsen på de enögda antisemiter som kryper fram ur alla möjliga hål just nu, förresten? Jag hade aldrig kunnat tro att skulle vara så många, jag hade aldrig kunnat tro att de skulle vara så grammatiskt obevandrade.) Religionen, jag önskar att du ville slå tillbaka. Jag önskar att du ville låta förklädnaden falla och sanningen runga, jag önskar att du även i Sverige kunde bestå av filosofiskt skolade, tänkande människor med en ryggrad av stål, jag önskar att de ville resa sig ur mängden och vråla. Men jag hör ingenting. Det hörs aldrig någonting norrifrån.

Kierkegaard, du fattas dem.

bücher kaufen, hier entlang

2009-04-26T17:30:00.009+02:00

Oh vilken fin upptäckt jag har gjort! Ett fyrfaldigt hurra! Zweitausendeins har öppnat en filial i Mitte! Vid Oranienburger Tor, vilket alltså betyder att de nu även finns på ett ställe där man har vägarna förbi lite då och då. De har tidigare i Berlin endast funnits i Charlottenburg (ärevördiga stadsdel, jag skulle gärna bo i dig i en sjurummare med tre balkonger och 20-talsparkett i fullgott skick om du bara lät mig, jag lovar att smälta in och låtsas som om jag hörde dit, vad sägs?), på Kantstraße, men nu finns de som sagt också på Friedrichsstraße. Zweitausendeins firar för övrigt 40-årsjubileum i år – “Ofriserade sedan 1969“ som det står på deras egna sida, hittar man här.

Zweitausendeins är en bokhandel med egenproduktion som finns i de flesta större tyska städer, via mellanhänder finns deras sortiment också i många mindre. Och det är en sådan bra bokhandel! Här i Tyskland har vi ju fasta bokpriser, vilket jag tycker är ett anständigt sätt att hålla uppe nivån på litteraturen, men det innebär såklart också att en del böcker kostar skjortan. (Bundna utgåvor 20-30€, pocket 8-15€, fast det är åtminstone rejäl pocket och inte de här sladdriga sakerna som kallas pocket i Sverige.) Det som är så fint med Zweitausendeins är dock att deras utgivning och övriga sortiment är extremt prisvärt. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Till exempel har de en fetis-Kierkegaard (innehållande bl. a. Enten-Eller och Filosofiska Smulor, eller vad den senare nu må heta) på över tusen sidor för ynka 7,99€. Och en tvåspråkig utgåva av Illiaden & Odyssén, också för 7,99€. Ah, och en bok som jag har velat ha i min ägo länge – denna. Nyöversatt från franskan med anledning av Huysmans hundrade dödsdag. (Todestag, nej...man säger väl knappast dödsdag på svenska....men vad sjutton säger man då? Dödsjubileum? X antal år förgångna sedan X:s död? Eller kanske det verkligen heter dödsdag?... okej då.) En påkostad utgåva med bladguldskant och extravaganta herrar i efterordet för 17,90€, ja tack!

De har förresten ganska mycket konstböcker också, samt musik på CD och DVD. Vad kan man mer begära? Nya filialen i Berlin ligger här, och den i Charlottenburg ligger här.

Ibland finner man böcker på engelska hos dem, till exempel en fotobok med bilder från slutet av 1800-talet tagna i Sankt Petersburg när det begav sig. (Deras internetkatalog fixar inte länkningar till enskilda verk vidare bra, tyvärr, ursäkta.) Men besök kan alltså löna sig även om man inte talar tyska.

fy skam

2009-04-23T13:42:00.007+02:00

Portulaca grandiflora, om vi får be! utropade igår samtliga botanikintresserade och självklart oförvillade bloggläsare som tagit sig hit enkom för att råka ut för grövsta tankspriddhet. Och sedan fortsatte de: Praktportlak säger man på svenska! Det vet ju alla!

Jag vågade inte genmäla att jag tycker att praktportlak låter som en fisksort. Prakt- är fint, men portlak... nä, det får mig att tänka på kajak, is i vak, lakrits (jag är från södra Sverige, där uttalas det láckris och inte laaaaakrits med ett a dovt och långt som om det ropas ur graven), palsternacka, portvakt och jag vet inte allt... Praktportlak, hur ska jag vänja mig vid det? Det låter inte som tjusiga soltörstande blommor i vilt sprakande färger! Och det är vad jag ser på påsen, det är vad jag förväntar mig. De ska spira outtröttligen medan jag sitter och dricker ett lagom dyrt vin om ljumma sommarkvällar just innan de sluter sig för natten. Sedan, när jag reser mig för att gå in stryker jag försiktigt med handen utmed jordkanten för att fastställa om det är lagom torrt (portulaca grandiflora vill ha det torrt, soligt och inte för näringsrikt, hon är en tuffing to the core) och visst är det, blomsterPRAKTEN talar sitt tydliga språk.

So und nicht anders soll es sein.

ich bin dann könig und du königin

2009-04-22T21:43:00.006+02:00

Staden är våt, det har blivit kallt igen. Jag har köpt en fröpåse med Portula grandiflora, (kanske det heter portula eller portulablomster på svenska, på min påse står det Portulakröschen, den som orkar må googla), men det har småregnat hela denna eländiga eftermiddag vilket förhindrat allt balkongarbete. Alltid när det regnar och är kallt framåt våren snörps mitt berlinhjärta ihop och mina känselspröt växer sig tio meter långa, jag uppfattar vilt främmande människors sinnestämningar, jag ser barn med otvättade ansikten och strykvana hundar och tonåringar så giriga efter uppmärksamhet, så förvuxna deras kroppar, jag lägger märke till allt detta som jag annars inte ser och det tar sig in i mig, sipprar in genom någon spricka i det som är jag och pockar på att få finnas där, och jag blir alldeles matt och sorgsen av all den ensamhet som finns bland människor, av all den olycka som folk tåligt bär runt på och all längtan och alla känslor. Jag vill lyfta upp dem och blåsa dem över håret, jag vill vara tio meter lång passande till mina tio meters känselspröt.

Om jag lutar mig ut genom fönstret och tittat åt öst kan jag se Gropiusstadt. Det är det gigantiska höghusområde med ca. fyrtiotusen invånare där Christiane F. växte upp. På avstånd ser det inte så illa ut. Men det är långt dit, jag har aldrig varit där. Om jag vuxit upp där skulle jag sannolikt inte sitta här med mina slokande långa känselspröt.

vorsicht geboten

2009-04-18T22:45:00.003+02:00

Lördag, du har varit roligare:
Steg upp in i norden tidigt för att översätta. Drack kaffe till detta tills hjärtat började slå i otakt, kompenserade med havregrynsgröt och öppna fönster. Cyklade genom tre regnfuktiga stadsdelar till galleriet, jobbade sju timmar utan att drabba samman med någon, cyklade hem igen, stannade för rött ljus vid Görlitzer Bahnhof och där, mitt i cykelbanan, stod en vit liten bil med snett intryckt motorhuv, vänd åt fel håll. Jag väntade på grönt alldeles intill bilen och kikade disträ in genom sidorutan. I framsätet låg skräp, glasspapper bland annat; när jag höjde blicken såg jag även två spruckna air bags, fläckade i rött.

ske bot

2009-04-16T19:35:00.007+02:00

Jag tänkte på hur varmt det har blivit här, hur långt syrénerna som växer på bakgården redan har hunnit och att det överraskar mig vartenda år att de brukar stå i blom nästan en månad tidigare än de gör i den stillsamma del av södra Sverige där jag växte upp. Där blommade de alltid lagom till skolavslutningen och det var alltid över alldeles för fort.

Över påsk tänkte jag även på religionen och hur den verkar ha gått förlorad till svaga eller extrema krafter i Sverige och att jag bör hålla tand för tunga om detta OCH PÅ INGA VILLKOR SKRIVA OM DETTA PÅ BLOGGEN. Som ju ska handla om Berlin i första hand. Sedan var jag tvungen att begrunda sparsamheten med vilken jag hittills har tipsat om fina ställen att besöka i staden. Jag hade nog föreställt mig lite mer esprit från min sida i detta, lite mer rekommendationer med schwung och entusiasm. Sådant som jag själv skulle ha velat bli tipsad om ifall jag hade varit här på genomresa eller på längre besök. Men ja, jag måste ju slita mitt bröd också, och det tar tid. Alldeles för mycket tid. Jag är en usel frilansöversättare, eftersom jag är samvetsgrann och petig - och jag lovar, det är inte detta man tjänar snabba pengar på. Aba genuch jetze.

Påskaftons eftermiddag tillbringade jag på ett anspråklöst och trivsamt café i Neukölln som är lite sådär som jag vill minnas att “alla“ caféer var en gång i tiden när jag var en tjugoårig, bekymmerslös språkskoleelev. Estetiskt tilltalande och billigt, alltså.

Stället heter Café Rix och finns på nätet här. Med en beskrivning på engelska som jag inte kunde ha fått ihop bättre själv, many thanks.

Jag tog ett hastigt foto innan jag lämnade byggnaden:

Nej, jag är ingen boren fotograf. Men jag har öga för detaljer och när jag av en händelse vände snoken uppåt på väg ut fick jag syn på det här i taket:

Berlin, det är så du ser ut.

Gå alltså Rix om ni vill ta en kopp kaffe eller en karaff vin i njutbar omgivning. Närmaste tunnelbana bör vara Karl-Marx-Straße (U7), men man kan väl spatsera från Hermannplatz också, tar inte mer än en kvart.

alla har påsklov utom jag

2009-04-10T14:29:00.003+02:00

Långfredag och det märks, det är ganska stilla på gatan nedanför. Inte så många dånande bilar, nästan inget brus.

Jag är trött och slö. Har dragit iland ett nytt översättningsuppdrag som jag måste ta i tu med, men... orka. Och idag av alla dagar. Helst vill jag ju sitta i solen och läsa något rejält, ett glas vin inom räckhåll, men jag har skam i kroppen så jag låter bli.

Ovan bild av Dürer, Kopf des zwölfjährigen Christus, 1506. Kristus som tolvåring.

angående den filmatiserade nationalsocialismen

2009-04-08T22:52:00.003+02:00

Borde jag förtydliga vad det är jag menar med sexiga nazister på film? Är det nödvändigt? Det tycks mig så självklart, men det kanske inte är det.

Naturligtvis menar jag inte att det är sexigt med nazister på vita duken, punkt slut. Det känns som en överflödig utsaga. Fast ibland när jag läser svenska bloggar stöter jag på ett sådant sorglöst förhållningssätt till den historiska nationalsocialismen att jag blir alldeles paff. Så kanske bör jag gå till botten med saken.

Kate Winslet satte igång det hela. Hon spelar ju en sexuellt tilldragande kvinna med ett förflutet som fångvaktare under nazitiden i en film som går på bio just nu. Man kan träta om huruvida det är riktigt att någon med så smutsig byk framställs som en fysiskt attraktiv person, dvs. mänsklig. I tysk press har det ofta varit en ryggmärgsreflex att motsätta sig skildringar av historiska nazister som något annat än just nazister, dvs. gärningsmän. När exempelvis filmen Der Untergang kom för några år sedan var det många som höjde rösten i protest mot att Hitler gestaltades som en helt vanlig hysterisk människa och därigenom så att säga “gjordes“ mänsklig. (Jag minns att jag hade ett gräl med en svensk vän om denna film när den hade visats i Sverige, vännen tyckte att den var spännande och bra, jag var av annan åsikt.) Men poängen ligger inte i en eventuell risk för ett bagatelliserande av den onda sidan, den ligger istället i det faktum att nazister alltid har varit mänskliga. Alla nazister var människor (och därför mänskliga) under hela sin levnad. Det är detta som är det näst intill outhärdliga; inga monster, bara människor som du och jag. Ibland sexiga. Här har vi nu min pudels kärna. Jag tycker att det finns något mycket förkastligt i att göra filmer som utspelar sig under den nationalsocialistiska eran om man som regissör inte orkar ta itu med detta. Det finns tusen filmer om denna tid som inte känns, eftersom de inte fångar in vidden av det fruktansvärda, nämligen detta att det var människor som utförde omänskliga handlingar. Det kunde ha varit du, du kunde ha varit en bödel, lätt om hjärtat. Det är troligare att du skulle ha varit det än någonting annat.

De filmer som die Kaschemme rekommenderar på temat sexiga nazister är alltså filmer som jag tycker är sevärda, eftersom de i mitt subjektiva tycke tar tiden och människorna som levde då på allvar.

Ben Becker som SS-soldaten Hans Wieck är en motbjudande gestalt, om än mänsklig. Men innan han kröp in i en SS-uniform var han en ung, snygg man, eller hur?

frühlingsgefühle

2009-04-08T21:30:00.002+02:00

Man vet att det är vår i Berlin när man inte kan cykla tjugo meter utan att registrera en sträv bris marijuana.

en sång om kärlek och död

2009-04-06T23:53:00.010+02:00

Ah, vilken måndag som är som en söndag! Solsken på balkongen, glass och vin i angenäma mängder. Hur mycket som helst, alltså. Igår, när det verkligen var söndag, satt jag inspärrad på mitt utsugarjobb på ett galleri i Mitte och var vänlig och tillmötesgående mot en stor mängd ouppfostrade turister och andra väldigt snorkiga människor. Sånt tär på krafterna. Men! Mes nuits sont plus belles que vos jours. Brukar jag alltid tänka då, fast det inte ens är sant. ("Mina nätter är vackrare än era dagar", det är en fransk film, ganska sexig, och ett bra vardagsmotto, eller hur? I alla fall om man har det minsta att göra med tjänstesektorn.)

Men nazister på film hade jag ju utlovat. Det kan nog bli en lång serie, men jag håller mig strikt till min egen av slumpen präglade smak. Alltså, jag kom ju på det här eftersom Kate Winslet för närvarande spelar tilldragande i en film om skuld och nationalsocialismen, och jag oroar mig lite för att filmatiseringen inte ska kännas på samma sätt som romanförlagan. Och då slog det mig att jag kunde tipsa om filmer på temat den ruskiga tiden som känns ända in i benmärgen.

Gloomy Sunday från 1999. En tysk-ungersk produktion med skådespelare från båda länderna, varför den internationella titeln väl är den mest kända. Se den, jag lovar att ni inte blir besvikna.

Filmen utspelar sig i Ungern strax före och under andra världskriget. Till en början ett triangeldrama mellan den judiske restaurangägaren László Szabó (spelad av den tyske skådespelaren Joachim Król, i ♥ him), servitrisen Ilona (otroligt vacker!) och pianisten András (även han mycket stilig.) Tjusiga bilder, den fria kärlekens spänningar etc. András komponerar en melodi som han förärar Ilona, vilken är så sorglig att folk börjar ta livet av sig till den. (Tydligen finns det en historisk parallell, en ungersk pianist vid namn Rezsó Seress komponerade en “självmordslåt“ vid den här tiden, wikipedia informerar.) Ilona har ytterligare en beundrare, den tafflige, unge tysken Hans (spelad av rödlätte Ben Becker, ej släkt med Boris) som helst vill dränka sig när Illona inte vill ha honom. Ja, fast sedan går tiden, Hans återvänder till Tyskland men kommer tillbaka. I uniform. Ni kan ju tänka er hur det går.

Här nedan är en scen lite längre in i filmen, när Hans har kommit åter och kräver att András ska spela melodin som han gjorde förr. Men András har slutat spela den efter de många självmorden. Stämningen håller på att bli farlig, då ingriper Illona och börjar sjunga för att locka András till att spela. (Ungerskspråkig version, eftersom skådespelerskan Erika Marozsán är ungerska.)

Och här är den tyska trailern. Den är sevärd, tar bara 45 sekunder, snälla klicka. Filmen i ett nötskal. Jag börjar lipa bara jag ser den.

korrektur

2009-04-01T21:35:00.011+02:00

Jag bor inte på fjärde våningen utan på femte. Högst upp. Jag slant med tanken, på tyska räknar man inte med första våningen, den heter helt enkelt Erdgeschoss (markvåning).

Ja, och när jag ändå håller på kan jag förstås inte motstå följande utläggning: Det här med krassen, den har på tyska fått sitt namn via kapucinerbrödraskapet, därför heter den Kapuzinerkresse. Kapucinorden är en självständig undergrupp till franciskanerna, har varit i gång sedan 1500-talet, ni kanske vet. Namnet kommer sig av den spetsiga luvan tillhörande franciskanernas kåpa, tydligen på italienska il cappuccio = liten luva. Check it out. Och just denna luva kan man påminnas om när man tittar närmare på blommande krasse, då skola man finna minst en liten sporre som någorlunda likna ovan omtalade luva. Jaha, det var det. Men det verkar som om även varianten Indianerkresse kan dyka upp då och då, vilket fick mig att minnas att det naturligtvis var indiankrasse jag var ute efter i förra inlägget. Så banalt.

P.S.
Ovan illustration av 1600-talaren Hans-Simon Holtzbecker.

echt krass

2009-04-01T17:39:00.006+02:00

Lieber Gott im Himmel, det är sommar ute! 17 grader!

Jag har ju varit inomhus i nästan en veckas tid och har tydligen missat den smygande processen. Det har verkat tämligen grått genom fönstret, och för årstiden kallt. Detta har medfört att jag nu i förmiddags chockats både av solljus och av insikten om att jag inte försått en enda planta till balkongen. Panik! Förra våren var min första med balkong, och jag ägnade hur mycket tid som helst åt att planera och fantisera om kommande blomsterprakt. Vid den här tiden då hade jag redan full fart på tomat, mexikansk tomatillo, en massa örter, luktärt och blandade blommor. Och nu är det redan första april!

Jag ska skynda mig och sätta tomat, kapuzinerkresse (vad heter de...de här röda&gula som slingar sig och som man kan äta...kan de heta krasse? Någonting-krasse.), och lite anspråkslösa ängsblommor idag. Men jag känner mig överrumplad, när jag stod i affären greppade min hand det mest självklara och jag har inte hunnit forma någon slags föreställning om hur jag vill att det ska se ut. (Note to self: Du har en smal, liten balkong där väggfärgen flagnar, på fjärde våningen där det blåser konstant, på vilket sätt skulle det spela roll om du hade börjat i mars med fantiserandet?)

Äh! Förresten kan jag tipsa om Berlins bästa handelsträdgård. Heter Der Holländer, alltså holländaren, och finns på två ställen i stan. Även på nätet! Jag har dock bara besökt den i Treptow, men den kan jag rekommendera å det varmaste. De har fin kvalitet på allt, stort urval och kunnig, vänlig personal. Ligger direkt vid S-Bahn Treptower Park, här är en vägbeskrivning. Förra året köpte jag världens finaste krukfötter där, i form av lejonhuvud. I år blir det väl till att investera i en eller annan planta också. Kanske hängande mynta? Verkar skojigt, jag har för mig att de annars brukar växa väldigt raka i ryggen och ta över rabatten om de får en chans. Eller ett litet rosmarinträd? Gud, så söt.

ernst ludwig kirchner

2009-03-30T23:51:00.006+02:00

Förresten, jag tänkte att jag skulle hålla liv i die Kaschemmes stödordlista när det kommer på konstnärer på tal. Så att jag får mig ett litet behändigt kartotek att kela med till slut.

Alltså, läs om Kirchner (på tyska) här, den som vill. Eller tag den snabba vägen:

Medgrundare av konstnärsgruppen die Brücke, som tillkom i Dresden 1905. Studerade egentligen arkitektur. Flytt till Berlin efter examen, gruppen upplöses. Räknas som viktig företrädare för tyska expressionismen. Staden i rörelse starkt motiv. Även grafiker av rang. Krig och sjukdom frestade på psyket. Nationalsocialisterna ännu mer. Konsten kategoriseras som “entartet“, konfiskeras, förstörs, förhånas. Tillbringade sina sista år i exil i Schweiz. Tog livet av sig 1938.

Här en mycket känd bild ur serien Berliner Strassenszenen. Den hänger dock inte längre i Berlin.

P.S.
Å de mångas vägnar: Satans nazister, må ni aldrig sluta brinna i helvetet!!!

konstigt

2009-03-30T14:58:00.016+02:00

Under den gångna helgen hade jag egentligen tänkt blogga om sexiga nazister på film, med anledning av att Der Vorleser har filmatiserats. Men tandplågorna har inte lämnat mig någon ro, varför detta projekt får lov att dröja ett slag.

Boken i fråga rekommenderar jag dock gärna. Min obetydliga person har alltså inte sett filmen med Kate Winslet i huvudrollen som livsbejakande men samtidigt skuldtyngd före detta fångvaktare. Jag vågar inte se den, för jag tror att det förmodligen har gjorts pannkaka av allt som är fundamentalt viktigt, skört och komplext i romanen. Det är en oerhört läsvärd bok, som i kärnan behandlar flera moraliska frågor, bland annat vad det betyder att axla egen skuld när man har gjort sig skyldig till att liv har spillts. Utan att ha dödat eller velat döda. Den nazistiska problematiken; i vilket ögonblick tar den personliga skulden vid? När inträffar ögonblicket om vilket man kan säga att här, just här, har man påbörjat underlåtandet att ingripa i ett skeende? Dessutom handlar boken om betydelsen av att kunna läsa, och författaren Bernhard Schlink använder ett ärligt och fint språk. Tilltalet känns ärligt, inte tillrättalagt (som det per definition naturligtvis är), vad är det jag är ute efter...stillsamt? Okonstlat!

Schlink är förresten en sån där som man skulle bli avundsjuk på om han inte vore så välförtjänt av det han nu är, nämligen begåvad författare, begåvad jurist och även professor i juridik. Ser ut så här:

Och mitt ex. av Der Vorleser ser ut så här, avbildat på ett tefläckigt, massproducerat bord:

Kan ni urskilja vad som befinner sig på framsidan? Det är en del av en målning av Ernst Ludwig Kirchner. Här lite tydligare. Heter Nollendorfplatz (som är en plats i västra Berlin, i stadsdelen Schöneberg), från 1912. Det ser ju snyggt ut att ha den på omslaget, men jag begriper inte riktigt varför. Myllrande stadsliv anno 19-före första världskriget, hur hänger det samman med den tyska skulden? Ja, kanske man kan komma fram till något långsökt logiskt, men jag föredrar bokomslag som är både tilltalande och passande. Är det för mycket begärt? Är det?

För mitt eget höga nöjes skull visar jag även en bild från mitt besök i München som illustrerar hur jag eftertänksamt står och glor på Stucktavlan, the famous.

Här syns även delar av ramen, som på stuckskt manér är...opulent, minst sagt. Vad det nu kan tänkas heta på svenska.... (Översättarhjärnan ombedes vackla ut ur dimmorna!) Tja, riklig, yppig, maffig, bombastisk (fast inte nödvändigtvis med negativ konnotation), stor, storartad, rejäl, utsökt...något i den stilen. Som jag föreställer mig att en maharadja skulle leva, kanske. Eller Louis XIV. Räcker det?

Det är alltså denna tavla som folk vanligtvis menar när de pratar om Die Sünde. Jag vet inte hur många herrans versioner Stuck hann med, jag har själv sett tre olika irl, men denna i München är väl den tidigaste, 1893, helt klart är det den mest kända. Givetvis måste jag ju också berätta var den hänger, på Neue Pinakothek, museum i München, vilken är en av de tre stora samlingarna som delar beteckningen pinakothek i München. Kan man kika på här. Grafiskt lättfattligt, man tackar!

zahnschmerz

2009-03-28T22:53:00.001+01:00

Det är kväll, jag sitter här och har väldigt ont på de ställen där två visdomständer satt fram tills i torsdags eftermiddag. Jag äter smärtlindrande tabletter och försöker att distrahera mig, det går inget vidare. Har haft en mycket märklig dag. Möjligen hänger det samman med intaget av smärtlindrande medel.

Jag vaknade i morse av att posten kom - med den också det tusende avböjandet i ordningen från ett förlag angående ett manuskript som jag har skrivit. (Som ingen vill ge ut, jag har börjat fatta det nu, jag kan leva med det. Hellre än att göra om det till en ungdomsroman som någon redaktör tyckte. Ungdomsroman, I will never get you.) Ja, det var ju nedslående men inte det minsta oväntat. Sedan fortlöpte dagen i en smetig dimma, jag vet att jag måste ha försökt duscha och få i mig lite föda i form av yoghurt, men jag kan inte minnas detta. Sedan satte jag mig bevisligen (har hittat entydiga lämningar!) framför datorn och klickade mig disträ från blogg till blogg, fast var alltför kaputt även för detta. Hallucinerade nämligen att Therese Bohman hade godheten att länka till mig. Gick och la mig och drömde knasiga, hotfulla saker om ormar.

Men det var ingen hallucination! Istället: Finast möjliga avslutning på en jobbig, stretig dag. Tack!

kakelspektakel

2009-03-22T23:14:00.004+01:00

Det finns en butik i Mitte som säljer kakel tillverkat efter jugendstiloriginal. Den som, liksom jag, föredrar en tjusig, flärdfull yta framför en minimalistiskt slätstruken kommer att få sitt lystmäte här. Golem heter de förresten, väl valt namn.

Man kan även titta in på nätet. Kolla den här till exempel, eller den här. För att inte tala om den här! Jag dör en smula när jag sitter här och bläddrar igenom deras bilder. Har till och med förälskat mig i en kakel...heter det bård fast det är mer som en kant?... i en kakelkant! Se så fin.

Den goda nyheten är att de också säljer enstaka kakelplattor, som man kan pryda sitt hem med om man inte har råd att inreda hela badrummet som man kanske skulle vilja. De flesta kostar runt 20 euro styck, men inte alla. Jag hittade en för 6 euro, som jag hängt upp till beskådan i dag. Vänligen bortse ifrån att jag är kass på att fotografera uppåt. Om man klickar kan man se hur motivet ter sig.

Butiken ligger in den Hackeschen Höfen, alltså vid Hackescher Markt. Om man tar ingången från Sophienstrasse är det direkt till höger när man kommer in på gården.

Extrainfo:
Die Hackesche Höfe är ett gäng sammanhängande innegårdar med en hundra år lång tradition av hantverk och försäljning, dock ej oavbruten, inneslutna av mycket stiliga fassader här och var, inte överallt. Komplexet har en brokig, sorgliga historia som den delar med många andra byggnader i Berlin. Specifikt om Die Hackesche Höfe kan man läsa på tyska här.

if you start me up

2009-03-17T14:46:00.000+01:00

Åh tack och lov för en plötsligen mycket effektiv dag! Det var på tiden. För ögonblicket sitter jag och äter min favoritmat, yoghurt med havregryn och hackad frukt (today’s special offer: apple, green) framför datorn och läser i kapp bloggar, känner mig hurtig och konkret. Det är antagligen det ideala humöret för att ta itu med saker. Men min medfödda instink att istället skjuta upp är starkare än allt annat, har alltid varit.

I morse regnade det när jag vaknade. Det var så grått och betungande väder att förmiddagen naturligtvis var tvungen falla in i samma mönster, jag fick ingenting gjort, lyckades inte installera sabla paintnet, slog sönder en fin mugg, och än värre, det fanns inga vettiga eller andra uppdrag för mig att söka denna vecka heller. (Jag frilansar som översättare, i den mån folk vill ge mig uppdrag.) Allt deprimerande! Men så bröt solen fram och nu är det vårväder i stor skala härute. 15 grader? Kanske inte riktigt, men nära. Ah, och det gjorde susen. Nu har jag redan hunnit med att cykla till tandläkaren och hämta en remiss till en kirurg som ska ta ut mina två kvarvarande visdomständer (!), ringa ett viktigt samtal samt tvätta en maskin snabbtvätt, hurra! Och klockan är inte ens tre än! Vem vet vad för stordåd jag kan tänkas ha uträttat innan dagen är all om jag fortsätter i den här takten?

utlovad översättning

2009-03-14T11:08:00.008+01:00

Håll i er, för nu blir det långrandigt. Jag har äntligen kommit till skott med en översättning av valda delar av den omnämnda två år gamla artiklen ur Die Zeit som handlar om Prenzlauer Berg. Medan jag höll på började jag dock nästan ogilla den, den är tillspetsad, lite tjatig, och dessutom envisas den med att referera till stadsdelen i bestämd form (der Prenzlauer Berg), vilket låter fult och väldigt landsortsaktigt. Men tendensen är korrekt identifierad och jag tycker som sagt att det är ett viktigt ämne.

Men alltså, jag måste nog säga det här också; det är fint där. Jag har bott där själv, det är trevligt och så. Jag har två vänner som fortfarande bor där, vilka båda är fattiga som kyrkråttor och glada ändå. Och om man är på besök i Berlin ska man självfallet åka dit och gå i söta affärer, sitta på café och dricka kaffe eller öl och allt sånt. Det lämpar sig utmärkt där, det rekommenderar jag alla.

Stadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin är det nya Tysklands experimentella spelrum. Men den som inte passar in i mönstret har det svårt i de vackras och de kreativas biotop.

Den gata som Yunus Uygur en gång trodde skulle leda fram till lyckan ligger höljd i mörker när han på nytt tar sats för att till sist kanske ändå få fatt i denna lycka. Han har tillbringat natten i grossisthallen för livsmedel vid västra hamnen (Westhafen). Nu ligger bananer, vindruvor och tomater i den gamla Volkswagenbussen som han rattar längs Schönhauser Allee, en bred, lång gata i norra Berlin. I syd sträcker sig TV-tornet upp mot den nattsvarta himlen.
-
Sedan fem månader driver han sin affär vid hållplatsen Milastraße. Ett litet skylfönster och väldiga förhoppningar efter fem års arbetslöshet, vilken skapat smala fåror i hans ansikte. Han ser trött ut för en 37-åring. Yunus Uygur är kurdisk-turkisk Reinickendorf-bo, han skulle gärna vilja att han kunde betala en klassresa åt något av de tre egna barnen någon gång. Det är därför han är här.
-
Han tillhör ett stilla tåg av arbetsnomader som varje morgon rör sig mot Prenzlauer Berg för att bestå de tyska invånarna med frukt, grönsaker, blommor och vin. Från höghusområden i öst kommer de vietnamesiska invandrarna, från kvarteren i väst kommer de turkiska, mestadels obemärkta. “Folk sover länge här“, säger Uygur och ler försiktigt. Inte förrän framåt niotiden står de vid hållplatsen brevid hans affär och klamrar sig fast vid sina kaffebägare. Kvinnorna, så vackra! Och män med tre dagars skäggstubb, som är välvårdad avsikt och inte ett tecken på tidsnöd som hans eget. Uygur säger att människorna förmodligen är lika gamla som han är, och ändå ter de sig som barn i hans ögon. Så sorglösa. Så äppelkindade. Och så kompromisslösa. Ständigt vrider de hans frukter i händerna och frågar: “Varifrån kommer bananerna? Är de ekologiska?“ Och när han svarar “alldeles färsk från grossisten“, då lägger de tillbaka frukten. Det är så annorlunda i Prenzlauer Berg. I Yunus Uygurs mage river besvikelsen och i hans huvud har en fråga vuxit fram: Kan även goda människor vara onda?

Prenzlauer Berg. Ur fågelperspektiv är det en i huvudstaden inkilad trekant av byggnader tillkomna före andra världskriget, restaurerade och med träd insprängda här och var. Ett bebyggt område som omfattar endast elva kvadratkilometer, inom vilket 143 000 människor lever. Mer än hälften av dem är mellan 25 och 45 år gamla. Många i det gamla Västtyskland har en dotter, en son, en systerson, en brorsdotter eller en god vän som har flyttat till detta område i förutvarande Östberlin. Stadsdelen förändrar sig så snabbt att statistikvetarna knappt hänger med. Enbart mellan 1995 och 2000 har hälften av befolkningen bytts ut, uppskattningar gjorda för hela perioden efter murens fall utgår från över 80%.

Andelen akademiker har mer än fördubblats, på vissa ställen och gator förfaldigats upp till fem gånger. Ingen annanstans i Berlin är så få invånare beroende av statliga bidrag. Och eftersom de unga människorna, just innan de ska bli gamla, skaffar sig ett barn eller två, är även lekplatserna fulla av barn. Människorna här vill därför gärna tro att Prenzlauer Berg är landets fertilaste region. De ser sig som moderna, mulitkulturella, politiskt engagerade, alternativa och med hjärtat till vänster.
–
Det är lätt att här invaggas i känslan av att man gör allting precis som sig bör. Därför är Prenzlauer Berg en längtans ort för många unga människor i hela landet.
–
Här har Tyskland konstruerat sig själv på nytt efter murens fall. Men när Tyskland konstruerar sig själv på nytt, hur är det då?
“Uuuuuunderbart!“, ropar Andreas Stahlmann, och hans lovord ekar tillbaka, eftersom han vandrar genom en tom loftvåning som han precis har sålt.
-
Även Stahlmann är en nytillkommen, han kom från Bad Oeynhausen och “fastnade“ här, som han uttrycker det. Enbart runt omkring Kollwitzplatz , utvecklingens epicentrum, har han sålt 700 lägenheter, nu bryr han sig inte om någonting under nivån loft. “Jag är lat“ säger Stahlmann, orden “loftvåning“ och “Prenzlauer Berg“ är tydligen helt tillräckligt lockande.
-
För att få vara med, för att få sig lite lifestyle, betalar Stahlmanns kunder 3 300 Euro, per kvadratmeter. Var fjärde lägenhet betalas komplett hos honom, i snitt är den egna betalningskapaciteten hos hans kunder runt 60%.
-
På samma sätt som Andreas Stahlmann karaktäriserar Prenzlauer Berg uppifrån, så lär Yunus Uygur känna stadsdelen underifrån. Den som bara kan säga “färsk från grossisten“ måste vara billig och ha öppet länge, ha nattöppet, som nödlösning om det någon gång är slut på ekologiska ägg uppe i en loftvåning. Uygur har nu öppet nästan dygnet runt. Han kör inte längre hem, han sover i sin affär. Man kan ströva runt där inne ett bra tag utan att få syn på luckan i golvet, skymd av två ölbackar, därunder en trästege som leder ner till ett källarrum med kala väggar som i slummen. En madrass i mitten. Här sover Uygur tre, fyra timmar innan det är dags att ge sig av till grossisthallen igen.
-
Utåt bevarar han grönsakshandlarens ödmjukhet, men inuti är köpmannastoltheten sårad. Han är på rätt ställe men med fel strategi. Han anade inte att han måste betjäna en livsstil här: Nobel mat för nobla människor. Han trodde att det handlade om morötter och lök. Om vanliga matvaror.
-
Man kan helt enkelt fortsätta leva i sin trivsamma vänstermiljö i Prenzlauer Berg. Det är det som är det fina. Man kan få känna sig tolerant eftersom toleransen aldrig ställs på prov. Inga parabolantenner stör ögat, inga slöjor skapar debatt, inga moskéer oroar de världsvana invånarna. Det finns här knappt några telecaféer, lägenheterna är för dyra för människor som Yunus Uygur. Det finns inga hiphop-tillhåll för de turkiska ynglingarna från Wedding eller Kreuzberg, ingen infrastruktur för underklassens stökiga ungar – om de så bara slår sig ned på cigarett på en av de många lekplatserna störtar hysteriska mammor fram.

Författaren Maxim Biller kallar Prenzlauer Berg ironiskt en numera “nationell, befriad zon“ (nynazistiskt uttryck, Kaschemmes anm.). Visserligen ligger andelen invandrare på 11,1 % och därmed bara drygt två procentenheter under genomsnittet i Berlin. Men sammanställningen är en helt annan. Den största gruppen bildar fransmän, följt av italienare, amerikaner, britter, spanjorer och danskar. En G8-befolkning, högutbildad och med arbete. Det finns här tio gånger fler japaner än egyptier. Andelen turkar utgör 0,3%.
-
Ett par gator lite längre söderut pulsar Hartmut Häußermann fram genom färggranna höstlöv på kullerstensgator.
-
Häußermann har genom sitt yrke en visst öga för städer, han är professor i Stads- och Regionssociologi vid Humboldt-universitetet i Berlin.
-
Han säger: Till skillnad från alla nybyggda områden hade Prenzlauer Berg “flair“ redan från början, man behövde inte skapa den själv - här stod dörren på vid gavel. De västtyska välfärdsbarnen fascinerades av medborgarrättsaktivisterna och bohemerna i kvarteren, av lukten av revolution i nätt och jämt beboeliga ruiner, av nödvändigheten att improvisera i hus som inte hade telefon och enbart kakelugn som värmekälla. Sedan gick det som det brukar gå: De unga och vilda blev stillsammare, fick arbeten och barn och ville införskaffa egendom. Nu lever de på ett sätt som liknar föräldrarnas i västra Tyskland, fast mot en annan bakgrundskuliss. Genom åren har någonting uppstått som Häußermann kallar “okonventionell borgerlighet“ – idealistisk och samtidigt mycket rationell. “Åtminstone sedan Pisa-undersökningen (där Tyskland fick mycket dåligt resultat, Kaschemmes anm.) finns det här ingen som längre skulle starta ett medborgarinitiativ för “mer invandrarbarn i mina barns skola“.
-
Prenzlauer Berg verkar på sina ställen som om det aldrig funnits en debatt om den tyska underklassen, ett demografiskt problem eller migration.
-
De 100 000 nytillkomna har skapat en ny stad, men vem har nytta av denna vällevnadsprestation förutom de själva? Deras Prenzlauer Berg är ett ghetto som inte behöver något stängsel – eftersom det ter sig alltmer hermetiskt även utan.
-
Visserligen är miljöbildning ett normalt, socialt fenomen, över hela världen sorterar människor in sig efter faktorer som livsstil, utbildning, förmögenhet – det särskilda med Prenzlauer Berg är dock att stadsdelen inte vill kännas vid att den inte alls är så som den tror sig vara.
-
Alla känner sig subversiva som Pippi Långstrump men är i själva verket lika ljushyllta och ordentliga som Tommy och Annika.

besuch in münchen

2009-03-10T15:25:00.003+01:00

Hej, ursäkta frånvaron, jag har varit bortrest. Nu är jag utmattad som vanligt när jag har varit unterwegs med tåg eller flyg, jag tycker nämligen inte alls om att resa. Det stressar upp mig och naturligtvis blir det ofta någon slags självuppfyllande profetia när jag ständigt förväntar mig att något ska gå fel. Men nu är jag hel och hållen åter i Berlin, hurra!

Jag har varit i München och hälsat på en god vän. Och jag lyckades ta mig hit:

Alltså, hit. Själva huset var mäkta imponerande, ungefär som mitt inredningsideal numero uno: orientaliska mattor, jugendstil, mörkt, maffigt, utsökta detaljer. Ja, jag skulle tro att det underlättar om man är en firad och högt skattad konstnär att skapa sig ett hem av detta slag. Eh, och kanske borde man befinna sig kring sekelskiftet 1800/1900. Men man kan väl få drömma. Tyvärr vågade jag inte hala upp kameran och muséets egna bilder låter inte insidan av huset komma till sin rätt, men här är i allafall en bild på ateljén. Inklusive en privat version av Die Sünde, uppbyggd som ett altare. Tydligen var detta Stucks egna påfund, för i museumsbutiken såg jag ett gammalt vykort i svartvitt från... eh... länge sedan, mycket tidigt 1900-tal, där installationen redan var färdigställd på detta sätt. Lite skumt, men samtidigt bedårande.

München var för övrigt fantastiskt. Förutom Berlin känner jag egentligen bara till två andra städer i Tyskland riktigt väl, Köln och Leipzig. Och de är trevliga, men på intet sätt... exceptionella. Men du store tid, i München märks den över 1000-åriga traditionen av makt och pengar av överallt. Vart man än vänder sig tornar plötsligt ett gigantiskt byggnadsverk upp sig och pockar på uppmärksam. Skönhet allorstädes närvarande. Staden måste ha undgått mycket bombning under kriget, det är inte så vanligt. Och förstås, de har kunnat hålla allt i skick (München med omnejd utgör alltså det rikaste området i Tyskland sedan... alltid?), det är inte rättvist att jämföra med trasiga, tappra Berlin. Men när jag kom hem i morse slogs jag av hur smutsig och klottrig portuppgången hemma hos mig är. Jag brukar aldrig tänka på det annars.