balkonien, jag saknar dig

Såhär stiligt blommade min Portulaca grandiflora för två veckor sedan, och den ser lika fin ut än. Maken till slitsamt blomster får man nog leta efter, den har blommat konstant under hela sommaren. Men tyvärr har jag inte längre tid att sitta och beundra den om dagarna, jag arbetar i ett förryckt tempo för ögonblicket.

När ett stilla hopp om att det ska lugna ned sig snart, så att jag kan återgå till den sakta mak som är... mitt signum? mitt livsvatten? mitt inre biologiska ur? Iallafall har jag slopat gallerijobbet nu, vilket känns extremt konstigt. Jag har tillbringat tusen år på det där stället, har sett konstnärer komma och gå. And what not. Men nu är det slut på det alltså. Märklig känsla. Är det på riktigt? Och vad ska hända sedan?

die strafe beginnt

Godmorgon, det är fint och milt väder ute idag. Det är det väder som jag vill behålla till oktober; ljusblå himmel, ljummen sol, man kan gå med t-shirt om dagen och en liten kofta räcker framåt kvällen. Kan vi bestämma att det ska vara såhär nu? Många tack på förhand!

Jag sitter och dricker kaktuste vid mitt skrivbord, som har fått en semi-ny placering i rummet. Jag är nervös. På måndag ska jag påbörja ett jättestort översättningsprojekt som innebär att jag kommer att ha en enda arbetsgivare under tre månaders tid. Egentligen, eventuellt, womöglich, vermutlich, I guess innebär det också att jag måste flytta till Hamburg efter dessa tre månader om jag vill fortsätta arbeta för dem. De erbjuder en fastanställning som översättare, och ni kanske inte anar detta, men erbjudanden om fastanställning som översättare är nästan lika sällsynt som sabeltandade tigrar. Jag skulle på det hela taget falla ned på mina knän och gråta av tacksamhet om jobbet fanns i Berlin. Men hela grejen med Berlin är att sådana anställningar inte finns här, det är en naturlag, inget att bråka om, men ytterligare en sak ni kanske inte anar: Hamburg är Tyskland dyraste stad. Det var en nyhet i tidningarna för några veckor sedan, både Hamburg och Stuttgart har gått om München, som alltså är landets tredje dyraste stad, fast sedan länge har rykte om sig att vara dyra staden nummer ett alla kategorier. Tanken på detta skrämmer mig. Det enda som skrämmer mig ännu mer är insikten om att jag måste att lära mig den nya arbetsgivarens cat-tool. (Det är alltså en programvara som översättare jobbar med.) Jag är så fruktansvärt tekniskt obevandrad! Det är ett resultat av ett ursprungligt ointresse som nu har stegrats till ett lyte. Det är främst detta som orsakar min nervositet just nu, inte de där andra luddiga framtidsfunderingarna. Uh. Hur blev jag såhär?

jag utdunstar allt mitt salt

Uh, pust, stånk och stön! Det är dödligt varmt här! Imorgon ska det bli årets varmaste dag om de talar sant på lokalradion. Jag har hängt upp lakan för de fönster där jag inte har gardiner så att jag ska slippa tas av daga av den här hettan, men jag bländas ändå genom linnet. Helt klart borde jag flytta min arbetsplats längre in i rummet. Fast... det känns som att jag drar runt på mitt skrivbord och alla satans kablar ungefär en gång i månaden, det kan inte vara ett sunt beteende. Aldrig blir jag nöjd.

Som ni märker är det alltså inga höst-vibes här. Det är inte heller så att jag längtar efter hösten, men eventuellt kommer jag att få mycket att göra under de närmsta dagarna och en värmebölja kommer inte att tjäna min koncentrationsförmåga i någon vidare utsträckning, det är bara att inse. Aldrig blir jag nöjd! Vad är det jag vill ha? Små, svartögda tjänare som fläktar mig med palmblad kanske? Ja tack, fast de måste inte vara svartögda. Det går bra med vad som. Jag har själv den ögonfärg som brukar avses med “svartögd“, nämligen mörkbrun, eftersom, guess what, ingen människa har svarta ögon. Vad var det jag ville ha sagt med detta? Har glömt. Hettan gör mig glömsk och slö.

Minns inte hur länge det var varmt förra året, men jag kommer ihåg min tuffa änglatrumpet som blommade ute på balkongen i november. Med fyra trumpeter. Dagen efter kom snön och plantan evakuerades hastigt, men fram tills dess hade det inte ens förekommit någon frostnatt. Änglatrumpeten blommade alltså för att det var en ovanligt cool planta, det är inte riktigt normalt annars. Nu har jag tappat tråden igen.

Måste äta något.

brittiska krusbär

es dünkt uns nicht unnötig

Sitter och tuggar Daimkolor för glatta livet, jag har ingen motståndskraft alls om man viftar lite med en Daimbit. Om det inte är Daimkulor i och för sig, sådana här pyttesmå kulor i en ful förpackning som kan stå upp av sig självt, det kan jag motstå väl, jag gillar inte tanken på att behöva HÄLLA i mig kulorna, och hur sjutton ska man annars äta dem? Med pincett? Som vanligt irrar mina tankar i uttröttande, dammiga vindlingar i pervers hastighet, jag tänker: 1. När jag kom till Tyskland för tio år sedan kunde man inte köpa Daim i affärerna, men det kan man nu, det har man kunnat i flera år. 2. När jag var i Sverige senast fanns det good ole Daim överallt, ofta i good ole dubbelpack, men jag såg inte till formatet kolor/karamell, alltså det som jag äter just nu, en mjuk påse med portionsinslagna bitar Daim. Säljs de bara här kanske? 3. Jag minns när Daim hette Dajm, jag minns till och med att jag funderade över om detta namnbyte skulle vara inledningen på en internationell lansering. 4. Varför är det inte njutbart med små bitar av Daim i annan choklad, som i Marabou eller i Milka, som man försöker med nu? Varför går jag ändå på det och tänker att jo, men det är ju ändå Daim i, lite gott måste det vara. Varför gillar jag inte heller glass med Daim i om det nu är så att jag aldrig kan motstå Daim? Är det i sjäva verket så att jag endast gillar en enda sorts Daim och inte Daim an sich? Hur veta? Hur orka?

Jag ska nu återgå till att läsa en god bok istället. Det är hett som i helvetet på balkongen så jag sitter bakom fördragna gardiner just bakom den plats där jag skulle ha suttit om jag hade suttit på balkongen. Låter det invecklat? Det är bara för att svenskan slopat konjunktiven, då blir det såhär. Iallafall ska jag läsa och lära mig litet om Pomona Britannica, jag har hittat en billig-utgåva från Taschen med alla fina fruktbilder. Det känns lite som att sitta och bläddra i något milt pornografiskt verk, det är helt perfekt en lördagseftermiddag framåt sensommaren med andra ord. Tydligen kan den som är hågad rentav köpa några Brookshaw-original för en rimlig penning, kolla. Åh! Tänk att ha det på väggen hemma... Då skulle jag aldrig mer slösa tid på Daimfunderingar, då skulle jag sitta hemma och bara titta hela dan.

hast du denn niemals richtig rebelliert

Den här låten brukar jag lyssna på kvällar som denna, när jag är tjurig och förvirrad. Eller när jag tänker på de sköna konsternas status i mitt forna hemland, det brukar göra mig sur och upprorisk och då passar låten ännu bätttre. Ytterligare en förtjänst är förresten sångaren Frank Spilkers otroligt sexuellt tilldragande utseende i videon. Nittiotalssexig på ett tidlöst sätt, det är klart man diggar det. Jag orkar inte riktigt översätta hela texten för i själva verket borde jag ägna tid åt att översätta en litterär text av en man som är femton år äldre än jag och ändå får gälla för ett ungt geni. Men kontentan är ungefär vad är det som har hänt, när tog det sin början, vad är det blott som har fördärvat dig så? Lyssna för tusan, det är tysk pop, det är en av de bästa låtar som någonsin har spelats in. For realz. Eh, och bandet heter Die Sterne, de kommer från Hamburg, jag tror inte att de har upplösts än.

tristess boredom das leben

Hej lilla blogg, förlåt att jag försummar dig. Har haft ont i huvudet, mycket att göra och ett...instabilt, glättigt humör som inte påmint om mig själv. Då kan man naturligtvis inte blogga, det säger ju sig självt. Jag har lyssnat mycket på svensk radio över nätet för att lindra mina tråkiga dagar på galleriet, alltså med syftet att bli underhållen, men istället har jag blivit uppretad över slö grammatik i tal och följaktligen även i tanke, och sådant gör mig alltid så oproportionellt nedstämd. Vet inte, kanske för att jag är uppvuxen i en familj där språket inte var någonting som alla bemästrade på ett självklart medelklassartat vis. Jag tycker att man ska anstränga sig när man pratar med folk om man kan, jag tycker verkligen att det är viktigt, så när man sitter i radio och pratar ska det inte konstant hoppa grodor ur munnen på en, då är man på fel plats. Är det gnälligt att tycka så? Eftersom jag sitter i min egen utomlandsbubbla får jag dessutom för mig att allt går utför och snart finns det inte en enda människa på Sveriges Radio med språkkänsla kvar, allt är hemskt, min framtid som litterär översättare är PECHSCHWARZ, ingen mening att hoppas på bättre tider, snart är alla kulturella analfabeter, förresten lärde jag mig av en ansedd sommarpratare att Thomas Mann har skrivit Den unge Werthers lidanden.

Right on, framtiden.