Donnerstag, 25. Juni 2009

inverkar menligt på mitt själsliga lugn

Jaha, nu är jag här igen. Samma utsikt från fönstret och det regnar igen. Nu låter jag visst melankolisk fast så inte är fallet, jag är istället uppjagad och och tjurig, jag har mycket att organisera för ögonblicket och sådant sliter alltid enormt på mina nerver, jag blir tokig, trött och irriterad. Naturligtvis helt olik mitt annars charmfulla jag.

Några intryck från Sverigeresan innan jag glömmer: Folk är snyggt polerade men ohövliga, på gränsen till det outhärdliga. Vet inte hur många betydligt äldre och längre män som bufflade mig i sidan på Malmö station, jag tumlade hitan och ditan och kände mig som någons åldriga faster, ville bara ropa med indignerad stämma vet hut! och vadfalls! och wo haben Sie denn Ihre Manieren gelernt!, men jag gjorde det inte, ty jag å min sida gör inte en fluga förnär utan att först be flugan om ursäkt.

Vidare, nu vet jag vad bag in box är! Jag har stött på uttrycket på bloggar här och var, men inte vetat, inte fattat, trott att det varit något i stil med en låda med alla komponenter för att brygga eget vin, (kanske jag faktiskt är någons åldriga faster!), men på midsommarafton uppenbarades konceptet för mig och en svåger förklarade beredvilligt vad det var jag såg. Sedan föll jag i uppriven gråt och förbannade den mylla ur vilken jag grott, låt mig få säga detta: Det är ett påhitt under all mänsklig värdighet. Sedan har jag inget att tillägga. Jo förresten, hur kan man frivilligt och gladeligen rata glasflaskor för en plastpåse? Jag fattar att det är billigare, men för tusan, jag fattar det ändå inte.

Vad det gäller mina litterära fynd så blev de sparsamma, det var stängt på många ställen av olika midsommarrelaterade anledningar mest hela tiden, men jag fick fatt i Dan Anderssons De Tre Hemlösa för en enkrona. Fint!

Dan Andersson, Dan Andersson. När jag var liten sjöng min pappa hans Jungman Jansson för mig när jag skulle sova, den sitter i ryggmärgen på mig. (Det var en av alla visor som min far lärt sig på sjön och snickrat om till vaggvisa. Min pappa är född 1933, jag är hans yngsta barn, ett sladdbarn, och den enda som är lika sentimentalt lagd som han.) Jag vet inte vad ni tycker, men jag ÄLSKAR Jungman Jansson.

Känner att jag har skapat ett prima tillfälle för att klistra in dikten. Varsågoda, Dan Andersson, anno 1917:

Hej å hå, Jungman Jansson, redan friskar morgonvinden,
sista natten rullat undan och Constantia ska gå.
Har du gråtit med din Stina, har du kysst din mor på kinden,
har du druckit ur ditt brännvin, så sjung hej å hå!
Hej å hå, Jungman Jansson är du rädd din lilla snärta
ska bedraga däj, bedraga däj och för en annan slå?
Och som morgonstjärnor blinka, säj, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej å hå!
Hej å hå, Jungman Jansson, kanske ödeslotten faller,
ej bland kvinnfolk, men bland hajarna i Söderhaven blå?
Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller -
han är hårdhänt, med hederlig, så sjung hej å hå!
Kanske sitter du som gammal på en farm i Alabama,
medan åren siktas långsamt över tinningarna grå.
Kanske glömmer du din Stina för en sup i Yokohama -
det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej å hå!

Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller
, ååååh. Det är slarvigt, men mänskligt, ååååh. Jag smälter var gång.

Mittwoch, 17. Juni 2009

att släcka törsten

Ikväll ska jag ta nattbussen norrut, hem till södra Sverige. Kommer det att ränna runt arga Humanister i ohumanistisk anda på gator och torg där? Måste jag beväpna mig med Kant och Kierkegaard för att få en lugn stund? Och kommer det att regna? Ska jag dra med de höga gummistövlarna med klack som påminner om SS-officer-ridstövlar, är det nån som kommer att märka hur snygga de är om jag går runt med dem i skogen? Nä, inte troligt. But I'm doing it for me! Jag gillar att släpa tungt bagage. Denna gång har jag även med stiliga krukfötter i keramik (och sten!) till min mamma. (Om det heter krukfötter...? Jag menar stora klossar som man ställer blomkrukor på så att överflödsvatten kan rinna bort. Om detta inte heter krukfötter, vad heter det då?) Men åtminstone blir jag av med dessa eftersom det är en gåva, och jag planerar att ha väskan full med antikvariatsfynd när jag reser tillbaka. Eller, antikvariatsfynd låter väl optimistiskt, det finns inget antikvariat där jag kommer ifrån. Inget riktigt. Däremot finns oproportionellt många Röda Korset/hjälp till f.d. narkomaner/blandad-lump-handlar där brukar jag kunna göra slumpartade upptäckter. Jag ser fram emot detta mycket, betänk att jag ju året om har svårt att få tag i svenska böcker, det är kanske inte så konstigt då att jag upplever ett mentalt glädjefyrverkeri när jag stiger in i en loppisartad miljö och ser ryggrad efter ryggrad med böcker och vet att de alla är på svenska. Die schönste Sprache der Welt! Nä, inte precis, men mitt modersmål, så klagomål avvisas. Kanske hittar jag rentav 1979 års svenska utgåva av den tyska barnboken som jag inte har lust att tjata om igen, det vore tufft. Överhuvudtaget borde jag leta mer efter verk som har översatts till svenska och inte bara efter svenska verk, jag måste försöka komma ihåg detta.

Nu ska jag packa och hinna med ett sjukbesök hos en mandel-insjuknad alt. endast förkyld, som är i behov av en bananer och Apfelschorle. Ska jag berätta vad Apfelschorle är? Det är världens bästa dryck, jag kan för mitt liv inte begripa varför vi inte har detta i Sverige. Varenda svensk som jag under ungefär tio års tid har bjudit på Apfelschorle har slagit kullerbyttor av förtjusning! Drycken består av en del äpplejuice och en del kolsyrat vatten, it's as simple as that. Men åh, das tollste Getränk der Welt! (Man gör schorle även på vin, samma tillvägagångssätt, en del rött eller vitt efter behag, och en del kolsyrat vatten. En klar fördel är att man kan dricka många fler glas om sommareftermiddagarna än om man skulle dricka vin rakt upp och ner. Njutningen förlängas!)

När jag kommer tillbaka blir det Heartfield för hela slanten, jag lovar. Jag ♥ honom, och han är aktuell med utställning just nu.

Montag, 15. Juni 2009

mer om struwwelpeter

Hej, nu är vi inne i midsommarveckan va? Det är därför alla biljetter hos SJ och andra transport-aktörer kostar skjortan? Jag ska resa till de svenska hemtrakterna på torsdag nämligen, och nattbussen till Malmö kommer ju då förmodligen att vara fullpackad med unga Berlinsvenskar som inte kan tänka sig att gå miste om midsommarfirandet, vi kommer att sitta tätt packade som om vi kände varann, alla kommer att prata OAVBRUTET, telefonera och vara HÖGLJUDDA, åååh nej, varför kollade jag inte upp detta när jag planerade min resa, jag borde ha haft vett att komma ihåg, åååh nej. Alltså, jag är inte bortskämd med bekvämligheter när jag ska någonstans, det är bara det att jag föredrar en stilla, tråkig, evighetslång bussresa framför en outhärdlig, evighetslång bussresa där jag måste dela säte med okänd och sitta stel och hövlig en hel natt. Och i Malmö har jag mindre än en timmes marginal för att hinna med tåget vidare, om det stockar sig på Öresundsbron kommer jag att sitta som på nålar. Eller om vädret är dåligt till sjöss och färjan blir försenad.

Jag tror helt enkelt att jag ogillar att resa eftersom så mycket kan gå fel, olika komponenter som är beroende av varandra för att det ska klaffa i slutändan, eller snarare: som jag är beroende av. Tänk om man vore en avspänd person som tog allting med en klackspark, tänk vad mycket hjärnkapacitet man skulle ha över att ägna åt annat om man inte behövde sitta och oroa sig för att missa ett tåg! Till mitt försvar måste jag dock tillägga att SJ gör det extra svårt att försöka ta lätt på det hela, samma sträcka som jag tidigare betalade drygt 200 kronor för kostar mig nu nästan 500 spänn, det tycker jag är grovt. Och inte ens en sittplats för hela sträckan får jag. Barbariskt.

Annars har helgen varit späckad med Struwwelpeter/Pelle Snusk-sammanträffanden. I lördags var det tydligen på dagen 200 år sedan Hoffmann föddes och morgontidningen visste att rapportera om detta. Man kan läsa en av artiklarna här ur Berliner Zeitung, men de snålar som vanligt med illustrationer på nätet. Men det gör inte jag!




Artikeln handlar bland annat om en nytecknad version i serieformat som ska komma ut i höst. Det är ur denna som bilden är hämtad.

Detta måste väl ändå ses som ett tecken på Struwwelpeters oavkortade poularitet här i Tyskland, att det rentav kommer ut en nyillustrerad utgåva efter Hoffmanns förlaga. Originalet kan man för övrigt köpa i nytryck i vilken bokhandel som helst, det skyltas med den ganska ofta. Under helgen stötte jag även på en artikel i det trevliga magasinet Das Magazin (utkommer en gång i månaden, grundat 1924!) om Hoffmann och Struwwelpeter. Där lärde jag mig bland annat att ingen mindre än Mark Twain har gjort en översättning under titeln Slovenly Pete, att man i en dansk utgåva (åtminstone i en, kanske i fler) hade kolorerat om håret på Struwwelpeter för att tilltala den blonda marknaden, samt att den senaste svenska utgåvan utkom år 1943 och att svenska förläggare håller det för omöjligt att ge ut boken igen - det rådande pedagogiska klimatet i Sverige skulle inte tåla detta. Nähä. Mycket möjligt. Men sorgligt! En av de första barnböckerna i världen, på vers, med lustiga och läskiga illustrationer som omedelbart fängslar, tja, vad ska man med det till?

Helglektyren presenterar illustrativt Struwwelpeters framskjutna position i Tyskland:



Mest läbbig är nog förresten historien om den lille Konrad som suger på tummen och får tummarna avklippta av skräddaren till straff för detta (se nedan). Något har väl hänt i pedagogikens värld sedan dess skall medges, men i estetiskt hänseende vet jag inte om vi har gått mot förbättring. Jag tycker det är märkligt att det inte verkar finnas rum för någonting mer i Sverige än alla menlösa gulligheter och...vad ska vi kalla det ...foträta?... barnböcker.



UPDATE: Ha! De for med osanning! Jag har nu hittat uppgifter om att Pelle Snusk kom ut åtminstone så sent som 1979 i Sverige. Kolla in den här informativa länken, bild och vers inklusive.

som om de vore tio, inte femton

Jag hade planerat att blogga om John Heartfield, mer om Struwwelpeter och litegrann om en ny bar som har öppnat runt hörnan hos mig med charmig inredning, men under dagen var jag och promenerade med en glass i näven (två kulor med utsökt Waldmeister-smak, wikipedia berättar att växten heter myska eller myskmadra på svenska, det är en smakriktning som är oerhört utbredd i Tyskland på läsk och godis och liknande, produkten kännetecknas av en ofta ganska skarpt mörkgrön färgton och smakar...mumma! Drar kanske lite åt det syrliga hållet, men inte mycket. Try it some time, you might like it.), och av en händelse hamnade jag på en utställning av det pedagogisk-allmänna slaget, teckningar och papier-maché-skulpturer gjorda av eleverna vid en grundskola i Neukölln. Det var färgglatt och härligt naivistiskt, solen sken utomhus och jag hade just ätit upp en glass; jag var glad. Fastställde att barns kreativitet i Neukölln ser ut som den väl gör överallt där barn går i skola och har det hyfsat, gulliga teckningar och sådär. Så blev jag stående framför en vägg där eleverna uppenbarligen hade svarat på frågan om hur de trodde att deras liv skulle se ut i framtiden. (För att vara exakt, hur de trodde att deras liv skulle se ut om tio år, men jag reflekterade inte över antalet år då.) Eleverna hade i format större snirkligt och vint plitat ned sina framtidsvisioner, använt sig av olika färger och uppenbarligen på det hela taget lagt manken till, jag tyckte att det var förtjusande och intressant.

Neukölln är ju en stadsdel med hög andel utomeuropeiska migranter, framför allt från arabisktalande språkområden och från Turkiet, folk i resten av Tyskland känner till namnet på den här stadsdelen eftersom den har ett tämligen skamfilat rykte. Jag scannade rutinmässigt namnen på barnen för att se vad pojkarna respektive flickorna förväntade sig av livet och huruvida en skillnad framträdde i deras framtidsperspektiv redan vid den späda åldern av nio, tio år. Jag fortsatte att tycka att det var förtjusande och intressant, jag noterade att alla flickorna inledde med att fokusera på bröllop och barn emedan pojkarna var mer orienterade mot att framstå som coola, en skrev att han hade en butler, var bäste vän med Obama och att hans fru hade valts till världens vackraste kvinna tre gånger om. Hur skulle man inte kunna tycka att detta är bedårande i all sin oförblommerade barnslighet? En annan pojke beskrev i torftig detalj hur han är ute och klubbar med sina kompisar under just denna dag i det framtida livet, "ich mache ein paar Frauen klar" (ung. "fixar" några tjejer), och sedan vid den sena tidpunkten midnatt är han trött och går hem och lägger sig, slut. Jag tyckte att detta var sött, eftersom så tydligt oförstående inför både vad klubbande och att fixa några tjejer i regel innebär. En flicka skrev om hur hon på morgonen blir väckt av sin treåriga dotter med en öm kyss, i övrigt studerade hon i London och arbetade deltid i en firma som chef, end of story, förutom att hon förstås var gift och tjugofem år gammal.

Det var efter att ha läst detta som jag plötsligt slogs av tanken att alla barnen kanske inte var nio, tio år gamla som jag hade förutsatt, utan äldre, som den naiva femtonåriga flickan vars vision jag just hade läst. Jag kontrollerade detta och till min förskräckelse upptäckte jag att samtliga bidrag var gjorda av åttondeklassare, alla fjorton eller femton år gamla. Fjorton eller femton år gamla elever som varken kunde bilda meningar med korrekt satsbyggnad (vilket är det mindre onda) eller hade rimliga begrepp om världen de lever i, dvs. de egna förutsättningarna i denna värld.

Jag hade kunnat slänga mig raklång ned på golvet och bara gråta. Dessa fjorton&femton-åringar är så fullständigt utan tillstymmelsen till en chans att skapa sig ett schysst liv byggt på studier, de är uträknade ur leken sedan länge, de kommer med stor sannolikhet aldrig att hinna ikapp. Om man går i åttonde klass i Tyskland är det ett år kvar tills det är dags att söka plats som lärling om man inte siktar mot akademiska studier. Det är inte som i Sverige där skolliknande former har tagit över det mesta i utbildningsväg, utan här tar sig arbetsgivare an lämplig ungdom och skolar dem i yrket direkt. Om du inte är lämplig ungdom, tough luck, eftersom det är din lämplighet som avgör om en arbetsgivare vill ha dig. Kan du inte skriva en felfri ansökan och presentera dig väl i sextonårsåldern så kommer ingen att vilja ha dig som lärling. För varför skulle de? De vill ha någon med bra betyg som kan foga in sig väl i firman.

De här ungdomarna, de flesta av dem hade naturligtvis kunnat bli vad som helst, men inte längre, inte såhär, inte utan ett mirakel, och det mest hjärtskärande är att de ännu inte är medvetna om detta. En femtonårig pojke skrev om sin dag som tjugofemåring: Ich bin Anwalt. Ich komme früh nach Hause, ich hatte Frühschicht. (Jag är advokat. Jag kommer hem från jobbet tidigt, jag har jobbat morgonskiftet.)

FRÜHSCHICHT. Morgonskift! Han tror fortfarande att han kan bli advokat, han är femton år gammal och ingenstans har han lärt sig att skiftarbete inte är tillämpbart på advokater. För honom är advokat förmodligen endast ett glittrande ord som låter ana makt och status, och jag skulle så gärna vilja att han kunde bli det ordet, jag tycker att det är fruktansvärt att jag kan veta redan nu att han inte kommer att glittra. Det är fruktansvärt.

Dienstag, 9. Juni 2009

kämmen liess er nicht sein haar

Hej, jag är uppstressad utan anledning. Jag har för långt hår och måste klippa mig, det tycker jag känns som en ansträngande sak att ta mig för. Håret bara växer och växer. Jag närmar mig Struwwelpeter, är det ett begrepp i Sverige?



Dock inte vad det gäller naglar än så länge.

Den sedeslärande historien om Struwwelpeter ingår i en klassisk barnbok från 1800-talet. Den första versionen skall ha kommit på pränt så tidigt som 1844 i form av en julgåva som den
diktande psykiatern Heinrich Hoffmann ämnade för sin son. Drygt tio år senare hade verket tagit den skepnad som många tyskar är bekanta med idag, alltså med flera olika berättelser i ett och samma band. Hoffmann (1809-1894) var som sagt nervläkare, men ägnade en del av sin tid åt skriftställeri, inte enbart för barn, även om det är vad han har kommit att bli mest känd för. Som läkare strävade han efter att reformera det psykiatriska sjukväsendet, han menas vara en av de första som alls ägnade sig åt en slags ungdomspsykiatri. Dessutom var han politiskt engagerad, särskilt i virrvarret runt revolutionsåret 1848. (Men monarkist.) Han var från Frankfurt am Main förresten, ligger begraven där. Eftersom det slumpar sig så att det i år är 200 år sedan Hoffmann föddes arrangeras tydligen en Hoffmann-sommar där för den som är intresserad, antagligen mest lämpligt om man gillar barnlitteratur som fenomen.

Nu ska jag kamma mig ordentligen och sedan gå och lägga mig. Godnatt, Guten Nacht, bonne nuit. Bis demnächst.

UPDATE: Han heter Pelle Snusk på svenska!

Mittwoch, 3. Juni 2009

damals schien die sonne, weisst du noch?

Det regnar, det är kallt. Min kamera är fortfarande trasig. Jag dricker Weissweinschorle och tittar på bilder som är tagna i april, under den kortlivade värmeböljan som rådde då. Mitt grannhus, det har en vacker men sliten fassad. Eller... det är egentligen en underdrift, fassaden är berusande, häpnadsväckande stilistiskt fulländad. Och samtidigt är det ett mycket enkelt hyreshus i Neukölln. Det är så det är. Jag tycker inte att det är ok att förfasa sig över hur balkongerna ser ut eller hur den bristfälliga renoveringen i form av isoleringsfönster ter sig. Jag är så lätt att få på fall när man lockar mig med något vackert, men nu är det såhär det är och om detta är priset för att mina grannar ska vara av blandat slag så är det acceptabelt. Det är inte smärtfritt, men det är vad det kostar för närvarande. Jag kan leva med det. Men visst önskar jag att husets invånare skulle kunna se vad jag ser, självklart. Priset för att uppnå detta är dock långt högre, det stavas utbildning, pengar och framtidsperspektiv.

(Det var inte riktigt meningen att låta så... politisk i det här inlägget, jag är inte ens säker på att det är fullt ut befogat. Mest vill jag helt enkelt visa bilderna på mitt fina grannhus.)

Grannhuset:











(Mitt hus är det mer ospektakulära, diskret gråbruna till höger, här nedan. Man kan ju inte få allt, som bekant.)

Dienstag, 2. Juni 2009

à partir de cologne

Hej, jag har inte slutat blogga, jag har bara varit i Köln under hela pingsthelgen. Fruktansvärt långtråkigt var det. Och som avslutning på det hela tilbringade jag nästan hela gårdagen på autobahn i bilkö. (Det är alltså tämligen långt mellan Köln och Berlin, info för den som är lika obevandrad som jag i geografi.) Bortsett ifrån det oundvikliga i att fastna i en bilkö om det är helg så älskar jag att susa fram på autobahn. Det är lite märkligt, jag har själv inget körkort och åker väldigt sällan bil, men när jag ska transporteras längre sträckor kryper det fram en racerpersonlighet ur mitt inre.Det måste vara någon nerv som kittlas extra av tanken på hur otypiskt detta är för min organism, jag avskyr nämligen onödiga risker (eller... jag tycker att de är intellektuellt oförsvarbara och förargas av sådant, jag åker alltså aldrig berg&dalbana och hellre skulle jag faktiskt tömma en giftbägare än att kasta mig ut från en hög byggnad med ett gummiband om midjan), men när det gäller att åka fort på autobahn; I’m in. Naturligtvis inte sinnessjukt fort, det finns en del galningar som gillar att utsätta andra för sin dödslängtan, men ganska fort. Det finns något nästan estetiskt tillfredsställande i hur bilarna växlar fil efter tempo, en slags symmetri, ett flöde som är beroende av de andra bilförarnas aktiva medverkan och skicklighet. Jag gillar detta. Särskilt som det tog ganska många år innan jag begrep att det är så man kör på autobahn, medan jag ännu endast färdats med svenskar var detta inte uppenbart, gruskornet i maskineriet osv. Åh, och så lite äldre, elektronisk musik från bilradion och hundratals vindkraftverk att titta på genom fönsterrutan, det blir en fin bilfärd då, jag lovar.