effektivität bestimmt das handeln

Skakande: Jag har drabbats av en arbetsrelaterad skada. Det gör ont i en nerv (det måste väl vara en nerv?) som tycks sträcka sig från högerhandens lillfinger ned över hela nedre delen av handflatan, för att slutligen bilda en smärtpunkt som råkar vara just det ställe som jag stöttar mot bordet när jag sitter och omsluter musen och klickar som en galning om dagarna. Jag vet att man ska undvika att arbeta med musen i största möjliga utsträckningen, men... what can I say, nu har det inträffat ändå. Hur botar man detta? Ska jag köpa en stödskena? (Kanske jag kan slå ihop det med mitt behov av en monokel då och få rabatt?) Och hur mycket arbetar jag egentligen? Eller: Hur arbetar jag? Fragen über Fragen. Förresten kan jag drista mig till att avslöja att jag har tre veckor kvar på jobbet och det jag sysslar med är något så osannolikt för min... ska vi kalla det läggning? som datorspel. Jag översätter datorspel för glatta livet och jag har blivit riktigt... haj på det, som min mamma skulle ha sagt. Men jag jobbar för mycket och inte blir jag överröst med guld och ära för detta heller, jag kommer att vilja sova i en vecka när projektet är över.

Jag behöver klippa håret igen och det är inte en tanke som roar mig. Om jag hade andra estetiska preferenser skulle jag raka av mig allt bara för att slippa detta hattande till frisören i tid och otid. Eller: Det är inte så att jag verkligen tar mig till frisören så ofta som jag tänker att jag borde göra något åt det där gigantiska örnnästet innan jag greppar min sysax och klipper av det värsta framför spegeln i badrummet och lovar att boka en tid och bli fin och prydlig som en anständig kvinna fyllda trettio. Men det gnager och tar upp plats i mitt medvetande som jag vill ska vara uppfyllt av helt andra saker än banaliteter som ”boka hårklippning”.
(Fråga: Kan du inte bara boka en tid då och gnälla lite mindre? Svar: Inte för att det angår dig, men jag ÄR FAKTISKT PÅ VÄG.) Jag tänker sedan en längre tid att jag ”så snart jag har varit hos frisören” ska ta ett lagom kornigt foto i en av dessa fotoautomater som alla turistande besökare älskar, och då kan jag äntligen ta bort profilfotot här, som jag har tröttnat på väldeliga. För ögonblicket har jag så långt hår att jag måste fläta det och fästa det på sidorna. Det är min standardnödlösning, men jag har lagt märke till att denna frisyr verkar ha kommit på modet även bland folk som är förskonade från tagelaktig kvalitet på sitt hår. Alla naturlagar viska då med en stämma: Klipp dig fortast möjligt! Så det ska väl bli av någon gång. Och kanske passar jag på att av-anonymisera mig här i samband med detta. Mal sehen.